Vår tv dog igår. Och Internet. Första känslan: Panik! Vi ringde hysteriskt till vår leverantör (som tar hutlösa minutpriser för sin telefon"service") och efter att vi hade gjort våra knappval, kopplats några varv till Indien, väntat i kö, lyssnat på reklam om deras produkter och kopplats till en ny person fick vi veta att en tekniker först kunde komma ut till oss på tisdag. Efter att ha kopplats bort och ringt upp igen hotade J med att säga upp abonnemanget (vilket för övrigt inte går).
Ja, de engelska Kafkahistorierna fortsätter som ni märker, men lustigt nog kände jag frid. Inget Internet på 4-5 dagar, ingen tv. Ett alibi för att få slippa allt det där, slippa lockas. Bara jag och min bärbara och mitt skrivande...
Gissa om jag blev besviken i morse när jag vaknade och J glatt förklarade att det fungerade igen.
Ja, de engelska Kafkahistorierna fortsätter som ni märker, men lustigt nog kände jag frid. Inget Internet på 4-5 dagar, ingen tv. Ett alibi för att få slippa allt det där, slippa lockas. Bara jag och min bärbara och mitt skrivande...
Gissa om jag blev besviken i morse när jag vaknade och J glatt förklarade att det fungerade igen.
10 kommentarer:
Jag älskar Internet. Alltså, verkligen. Kan inte, vill inte leva utan att kunna vara uppkopplad. Tror jag skulle drabbas av panik om jag inte hade nättillgång.
Igår beställde jag t ex dammsugarpåsar (!) på nätet. Klockrent!
Jag älskar också Internet. TV, bil, microugn och alla andra moderniteter kan jag vara utan. VILL vara utan! Jag vill ha frid på en primitiv djungelklädd ö. Bara jag kan komma åt Internet då och då...
Ann & Eva: Jag älskar också Internet, men FÖR MYCKET... Internet och jag har inte ett sunt förhållande. Jag har hamnat i en beroendesituation. Jag måste slita mig loss. Kanske inte göra slut, men ta en liten paus... på nån dag i alla fall.
Jag vet. Det kan inte vara sunt att koppla upp sig det första man gör pa morgonen. Och det sista man gör pa kvällen. Uppehall är nog bara nyttigt... ;)
Ha, ha, ha! Jag känner igen mig både i det där med att ständigt kunna vara uppkopplad men inte alltid vilja, samtidigt besvikelsen när det faktiskt inte fungerar.
England är underbart och när jag hälsar på min (biologiska) bror i Bristol är det som ett skämt: bland värstingbilar, superstora affärer och de senaste modetrenderna hänger telefontrådarna fortfarande i stolpar mellan husen, när man använder telefonen är det som att vara i Pakistan igen och då har vi ändå inte tagit upp deras andra tokigheter...Rule, Britannia!
DMH/Samuel
Sara: Jag tror det också. Mitt Internetberoende har förvärrats sedan jag började blogga.
Samuel: En bror i Bristol, ja, då vet du hur det är :) Vissa saker här är så gammaldags att man inte tror att det är sant. Men som du säger är de jättemoderna med annat. Det är som om de bara inte orkar bry sig om telefontrådar och liknande. Eller så VILL de helt enkelt inte...
För att inte tala om alla småpengar som det engelska systemet har kvar! Jag blir galen på allt grus man får i portmonän. Jag orkar aldrig räkna ihop dem till hela pund. De hamnar med några sedlar som dricks till städerskorna på hotellet.
Londongirl: Vi har två påsar med småpengar! (Vi är snart miljonärer i mynt tror jag...) De är helt omöjliga att bli av med. Vi får ge till välgörenhet...
de gånger jag ser på tv är det på datorn. men när bredbandet dör då är det kaos.
Anne: Ja, undrar hur man egentligen överlevde förr i tiden...? Tv:n klarar jag mig ok utan, men det hänger ihop med bredbandet, så dör tv:n dör Internet också. Men jag är ambivalent. Jag vill på något sätt bli av med det ibland.
Skicka en kommentar