Det kunde ha blivit vad som helst egentligen, men det blev London. Jag och E skulle iväg, bara iväg. Vi diskuterade olika möjligheter. Paris? Men Frankrike... igen? Sedan sa jag England. Jag vet inte varför. Hade bara en diffus bild av Storbritannien och en nioårings minnen av vinägerchips och god glass i Wales. Jag hade en vag bild av en pir någonstans. Brighton? Jag hade inte en aning om vad vuxen-London innebar, men vi stack dit och vi åkte runt på röda bussar och bodde lite överallt och letade jobb.
Nu bor jag på mitt elfte ställe och äntligen börjar ett hem ta form. Vi har varit på Ikea hela två gånger i helgen. Jag tror att jag har satt upp min första fotoram (utan foto) i London. Jag känner mig mer hemma här nu, men det beror inte på London. Det beror på J.
Nu bor jag på mitt elfte ställe och äntligen börjar ett hem ta form. Vi har varit på Ikea hela två gånger i helgen. Jag tror att jag har satt upp min första fotoram (utan foto) i London. Jag känner mig mer hemma här nu, men det beror inte på London. Det beror på J.
5 kommentarer:
Sa fint. For precis sa ar det ju. "Hemma" ar nog mest var ens alskling(ar) finns.
Ja, hemma är nog den plats där man är älskad och älskar. Så man kan nog höra hemma varsomhelst rent geografiskt.
Precis vad jag behövde höra just idag...
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, dessutom skriver du så bra att det är ett rent nöje att läsa!
Eva: Och därför kan du känna att du kommer HEM nästa vecka!!
Sara: Åh, tack snälla :) Kul att höra!
Skicka en kommentar