Tankar under äppelträden...

Idag träffade vi danske Y som vi umgicks med när vi bodde i (och längtade ifrån) London. Nu är han nyinflyttad i Bryssel med dansk flickvän i Stockholm. Det är typiskt för oss och många av våra vänner. Man ses överallt, går på date i lite olika städer, sammanstrålar i olika länder. Nästa gång åker vi kanske över till Bryssel på en fika. Typ. Allt känns möjligt. Man kan bo i Belgien om man skulle få lust. Jag gillar tyngdlösheten och samtidigt... längtar jag efter en plats.

Det var en solig dag och för sekunden var det Stockholm och vi fyra, plus Julie, spenderade några timmar i Rosendals trädgård - en av mina favoritplatser i Stockholm. Odlingarna, växthusen och äppelträdgården lyckas alltid förföra mig. Och när jag är i sällskap av icke-blaserade människor med nya blickar som påpekar allt det där som jag inte riktigt ser i vanliga fall blir jag lyrisk.

Hade jag varit turist hade jag definitivt velat göra Stockholm till mitt. Jag hade vänt mig om till J och sagt: "Åh, kan vi inte flytta hit?" Jag hade börjat planera var vi skulle bo, hur jag skulle flanera på stan, sitta på caféer i solen om somrarna och dricka varm choklad i något utan medeltidsvalven i gamla stan när snön föll med sagolikt stora flingor. Jag hade åkt ut i skärgården och tänkt att här skulle jag ha en liten skrivarstuga och jag skulle åka skridskor på Mälaren om vintern.

Faktiskt så har jag allt det där (ok, minus skrivarstugan i skärgården). Jag bor här. Och det är inte bara en vacker septemberdag som förför mig. Jag längtar efter mörka dagar med ljus i fönstren, stövlar som prasslar genom bruna löv, nakna trädgrenar och virvlande snöflingor, doften av saffran och pepparkakor, att se Julie pulsa i snön och åka pulka för första gången.

Det är lätt. Det finns här och jag kan bara ta för mig av det. Det svåra är att förstå hur värdefullt det är, att Sverige inte behöver bli som förr, det kan bli på nytt. Det kan bli mitt. Om jag vill.