Det där som aldrig går över...

Ofta inbillar jag mig att jag har kommit över det, för allt är bra nu, är det inte?

Men samtidigt... Jag tror inte att det går enda dag utan att jag tänker på det, på hur Julie föddes. Jag kan liksom inte komma ur det.
.

Häromdagen, när jag tittade på hennes fjuniga nacke, kom jag på mig själv med att tänka: "Jag är inte rädd att du ska dö." Och då insåg jag att den allra värsta fruktan, det där knappt kunna andas, knappt våga hoppas, det var inte riktigt där längre. Jag vågar hoppas.
.

Men ändå. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Tänker på att hon är prematur, på att hon är liten som ett halvårsgammalt barn. Tiden går inte alls snabbt som de säger och jag vaknar inte upp och tänker Oj, vad hon är stor!
.

Hon är fortfarande liten. 6770 gram liten - och hon är åtta månader. Hon följer utvecklingen för en åttamånaders bebis bra. Hon satt upp vid sex månader, kröp vid sju. Men hon ligger fortfarande efter storleksmässigt.

.

8 månader i helgen

Jag kan inte komma ur det som hänt. Jag kan fortfarande inte se andra runda, präktiga, nyfödda, fullgångna barn utan att bli avundsjuk. Jag kan inte glömma Julie med smala ben, en liten bröstkorg som liksom såg ut att explodera när hon hickade, en pytteliten bebis som jag kom hem med och tyckte var stor.

.

Jag har fortfarande inte riktigt, riktigt skrivit på den här bloggen om när hon föddes, om en natt som ändå var magisk.
.

Jag har fortfarande inte skrivit om hur jag verkligen har mått sommaren och hösten 2008 och för det vill jag nästan lägga ner hela bloggen

.

Jag ville inte se förhandsvisningen, jag ville inte se vecka 30-37 inifrån. Jag fick veta alldeles för mycket.

.

Jag är fortfarande öm efter upplevelsen.

.

Jag är trött på att var orolig. Jag är trött på att vara en prematurmamma. Jag vill inte att Julie bara ska vara ett prematurt barn. Jag vill inte se på henne på det viset och jag vill inte att andra ska det. Jag är trött på att förklara bort hennes litenhet, jag är trött på att rabbla den där ramsan "hon är född tio veckor för tidigt så egentligen är hon bara sex månader...

.

När får jag bara vara mamma? När blir Julie bara en bebis punkt slut?
.

Jag är världens lyckligaste som har Julie. Älskade, älskade Julie. Jag tror att Julie har kommit över det nu. Men kanske kommer jag aldrig riktigt över det.

1420 gram. 40 cm.
.

Jag är fortfarande skakad.

Fortfarande.

Alltid?

.

Vet ni, igår kväll ville hon inte sova. Till slut släckte vi lampan och tänkte att hon somnar väl till slut ändå, mellan oss två i vår dubbelsäng (ja, hon sover mellan oss, men hon är i en mammig fas). Då, i mörkret, såg jag skuggan av en bebis komma emot mig och med öppen mun överösa mig med pussar.

.

Så jag antar att så länge jag har Julie och Julie är frisk är allt bra.

.

P.S. Läs gärna här och här om en annan mammas gripande berättelse.

.

RÄTTELSE: Julie väger 6670 gram, inte 6770 gram, men J vågade inte säga något om det igår för han var rädd att jag skulle bryta ihop... ;-)

En expressresa genom historien

Seychellerna har endast varit bebott i ca 200 år, även om sjöfarare snubblat över öarna lite då och då långt tidigare. Det tidigaste bevisen på mänskliga fotspår på seychellisk sand finns från 851 e.Kr då arabiska sjömän passerade här. 916 e.Kr refererar araberna till det som "high islands beyond the Maldives". Sedan har det omväxlande kallats för "Seven Sisters" och "Almirante" av portugiser och beskrivits som "paradis på jorden" av engelsmän.

På 1700-talet tog fransmännen för sig och proklamerade att ögruppen nu tillhörde dem. Nu kolonialiserades Seychellerna och många av öarna namngavs (därför har också många gator och områden franska namn). 1770 började öarna att bosättas, först hade man slavar, men 1835 frigavs de under brittiskt styre, franska flaggan hade fått ge vika för den engelska 1814. Frigivna slavar från andra territorier fick nytt hem på Seychellerna.

När man befinner sig på Seychellerna kan man känna att de kulturella rötterna inte har någon särskilt afrikansk prägel. Det känns lite som ett land mittemellan, inte så rotat, inte så förankrat i sig själv. Ganska europeiskt i jämförelse med andra afrikanska länder jag har besökt.

En seychellois kan lika gärna vara vit som svart och allt däremellan. Under 1800-talet blandades befolkningen samman av engelsmän, fransmän, afrikanska fd slavar, samt kineser och indier som anlände under 1800-talets senare hälft. Dagens seychellois, kallade kreoler, är en mix av alla dessa folk och någon rasism känns inte av. Eller i alla fall är jag för nyanländ för att känna av några subtilare stämningar av det slaget.

Även maten är en blandning av europeiskt, asiatiskt och en smula afrikanskt, men jag tänkte spara det kulinariska till ett senare inlägg.

Seychellerna blev självständigt 1976 när Storbritannien helt odramatiskt lät befolkningen överta och styra sitt land. Men redan följande år, när president James Mancham befann sig på Commonwealth Conference i London, arrangerades en coup d'état av Albert René som tillhörde ett socialistiskt parti. Detta parti har fortfarande makten, nu under ledningar av James Michel.

Jag hade ingen aning om att lyxturistosande Seychellerna var en socialistisk republik. Sovjetunionen och Nordkorea har stött landet och många expats här kommer från forna östblocket eller Kuba. Folket får gratis sjukvård, skolgång och många skickats utomlands för att studera, allt sponsorerat av staten. Lustigt nog är inkomstskatten bara 2,5%. Men istället är det hög skatt på allt annat, man betalar t.ex skatt på hyran. Lyckligtvis är många husägare för tanken har varit att varje person skulle äga sitt eget hus och därför beviljade regeringen lån och när folk inte kunde betala efterskänktes de.

Man skulle kunna säga att det finns en typ av allemansrätt. Stränderna är till för alla och därför tillåts inte hotellanläggningar att privatisera stränder så som det är i många andra länder. Man har överhuvudtaget varit sparsam med att exploatera landet och många delar är nationalpark. Nu har landet tyvärr råkat i ekonomisk knipa och börjat säljas ut till utländska investerare, arabiska prinsar och liknande. Har man tillräckligt med pengar kan man köpa en av landets 115 öar som reas ut nu i kristider. Eftersom landet inte producerar mycket annat än tonfisk och turism (till och med det egna ölmärket Seybrew bryggs på importerade varor av ett irländskt företag) är de beroende av importvaror och tonfiskexporten är inte stor nog att kompensera för det så deras stora selling point är de sagolikt vackra stränderna. De lockar turister och helst lyxturister eller smekmånadspar som är villiga att betala för engångilivetsemester.

När det gäller den framtida historien är det lite skakigt. Efter att ha levt relativt gott börjar priserna nu stiga och valutan att falla och man anar ett missnöje hos folket. Medelinkomsten är ungefär 3500 rupees och priset på kyckling har t.ex ökat med 150% till 155 rupees på bara två månader. Mat har blivit extremt dyrt och när J frågade en seychellois hur de egentligen klarade sig fick han svaret: "Vi ber till Gud."

Många använder nu sina sista besparingar. Det har varit upprorsstämning i luften på senaste tiden. För att förhindra upprorsmakare är det olagligt att samlas på allmän plats med ett gemensamt ändamål om man är fler än tre personer (denna lagparagraf måste göra det lite svårt att vara laglydig medborgare). I en av oppostitionstidningarna står det att det kanske snart blir liknande situation som i Thailand. De partivänliga tidningarna menar att krisen är en del av den världsomfattande ekonomiska krisen och att anledningen till att Seychellerna drabbats extremt hårt är för att partiet tjänat folket med gratis skolor osv.

Som en följd av allt detta satsar man ännu mer på turismen. Stora delar av södra och västra Mahé är sålt till araber. Qatar Airways vill bygga ett stort hotellkomplex vid Anse à la Mouche. Emirates Airways bygger ett stort hotell på styltor ute i vattnet vid Cap Ternay så att mangroveträsken blir ödelagda och påverkar fiskarnas bestånd enligt många seychellois. Den fd fängelseön Long Island är sålt till Shangri-la-kedjan (hotellkedja). Ryssarna har köpt Beau Vallon och planerar att bygga en massa hotell.

Det jag älskar med Seychellerna är att man bara kan ta bilen, åka över de djungelbeklädda bergen och stanna till vid en nästan orörd strand och för ett ögonblick låtsas att man hamnat på en öde ö. Avsaknaden av utbud är faktiskt ett av landets förtjänster. Om man nu väljer att se det på det sättet. Man kan ju också irritera sig på bristen av restauranger, glasskiosker och strandförsäljare som dyker upp just när solen känns som varmast. Strandförsäljare är för övrigt förbjudna.

Jag är glad att få uppleva de sista resterna av ett oexploaterat Seychellerna, för jag misstänker att det kommer att förändra sig ganska snart och bli ett turistland bland alla andra.

Life in a seashell

Jag försöker minnas vad jag hade för bild av Seychellerna innan det blev aktuellt för oss att flytta hit. Jag tror att jag hade någon vag och mycket luddig bild av några tropiska öar utanför Afrikas östkust, något i stil med Maldiverna. Jag tror att ordet smekmånad dök upp när jag googlade min hjärna på "Seychellerna".

Jag minns att de flesta reagerade med ett "Åhhh!" när vi berättade att vi skulle flytta hit, så jag antar att de hade en positiv bild. Andra undrade vad vi skulle till Shetlandsöarna och göra och någon pratade om Seashells.

Jag undrar lite om vad ni har för bild av Seychellerna? Vad vet ni om detta land?

Regnsäkert?

Det sägs att man inte har varit på Seychellerna förrän man har varit på ön La Digue. Så jag har alltså fortfarande inte varit på Seychellerna, men planerar att åka dit inom den närmaste framtiden. Problemet är bara att regnperioden inte riktigt tycks att lagt ner sin verksamhet för den här säsongen.

Och jag har ingen lust att se "det verkliga" Seychellerna regna bort. För jag vill bada på en av världens mest fotograferade strand, ni vet en sådan där reklamstrand där modeller fotograferas (inga övriga jämförelser!). Då måste vistelsen alltså vara rain proof. Det absoluta Seychellerna måste upplevas i solljus. Speciellt om J (via kontakter) lyckas ordna budgetboende på den där femstjärniga resorten.

Å andra sidan är det kanske inte helt fel att sitta inne i skydd för regnet om man gör det femstjärnigt?

Imse vimse spindel...

När man ska ta steget från altanen ut i trädgården kan det hända att man går in i den här... Dessa decimeterstora spindlar har vävt sina nät lite här och var omkring huset. Nyligen blockerade de ingången till garageuppfarten, men det märkte inte J förrän han gick in i nätet.

Det är alltså inte bara söta kissemissar som bor på vår tomt. En bikupa har också slagit sig ner framför våra bananträd så att vi inte kommer åt dem. I helgen stack de J. Jag hörde honom skrika och såg honom springa med en ilsken bisvärm efter sig.

Pappalångben och svenska getingar ter sig tämligen väluppfostrade i jämförelse...

Alla hjärtans dag

Så var det alla hjärtans dag imorgon. Inspirerad av Thérèse blev jag också tvungen att skriva ett inlägg.

.

J och jag tar det mest som en ursäkt för att äta. Vi har köpt ett kilo hallon och planerar nu en orgie i desserter.

.

Annars tycker jag att 14 februari är något överskattat. När man är singel är det bara blä för man känner sig singligast i världen och alla andra är par och perfekta och man känner sig misslyckad och i skolan kunde man kanske få tröstpriset - en gul nejlika (från bästisen).

.

När man just har inlett en relation och den där dagen kommer alldeles för tidigt i relationen är det också vånda: Ska jag köpa något åt honom? Men tänk om inte han köper något åt mig och så tror han att jag vill gifta mig och skaffa fyra barn med honom och så fattar han ju att jag är superkär när han visst är cool och bara lagomintresserad...

.

Eller om man har kommit ännu längre in i relationen och den där dagen kommer och så ska man få veta hur bra pojkvän man har. Va?! Inga blommor? Alla andras pojkvänner ger ju blommor... Prestationsångest!

.

Bäst att bojkotta. Jag föredrar att fira våra egna personliga minnesmärken på anonyma dagar som betyder mer för oss, inte att fira i massproducerat format. (Även om jag i början av vår relation hävdade att 14/2 var en stoor dag i Sverige, men nu behöver jag inte längre några bevis.)

.

Men om man befinner sig på Seychellerna - smekmånadsparadiset - och inte vill bojkotta kan man få en middag med tända ljus, övernattning och frukostbuffé på Fisherman's Cove för 2500 kr. Då får man också matchande outfit.

Gårdagen

Vi var bjudna på bbq igen. Bbq är standard bland expatsen här, men det är bara att inse att det inte är Julies cup of tea och därför heller inte vår cup of tea längre. Alla fester, middagar, grillkvällar arrangeras alltid barnovänligt sent. Vi har försökt vara sociala och inte bli de där tråkmånsföräldrar som man alltid hör om. De där som får barn och sätter sina liv på paus och inte umgås med sina vänner och aldrig går ut och bara vill prata bajsblöjor och som går runt med kräkfläckar på kläderna. Nej, sådana är minsann inte vi!

.

Men faktum är att jag inte längre har lust att ammande nykter föra en konversation med någon som inte också är ammande nykter och har en hoppande bebis i knät. Jag orkar inte ens tänka ut något intelligent att säga medan jag försöker förhindra att en studsande Julie tappar nappen i golvet. Och jag orkar inte låtsas att Julie är stor nog att gå på fest när hon bara är 7 månader!

.

Jag vill: Lägga Julie att sova kl. 20, äta en lugn middag med J (och ev. något lugnt par som inte kindpussar slag på Julie), äta choklad, dricka te, läsa en mammatidning, gå till stranden om dagarna (på skuggsidan så att Julie kan bada!) och vara social dagtid.

.

Jag vill också: Vara ansvarslös, smutta på vin tills världen blir rolig och absurd, vara uppe till sent (dvs till efter kl. 22), men jag kan inte se det hända inom en överskådlig framtid.

Ett skepp kommer lastat...

Världens bästa Ann skickade svenska mammatidningar och saltlakrits till Seychellerna. (Tack, vännen!!) Jag avgudar saltlakrits - speciellt salta katten! Så nu vet ni vad jag kommer att ägna mig åt inom den närmaste framtiden...

Saker som inte händer så ofta i Sverige:

• Du vaknar upp, går sömndrucken ut till toaletten och inser att toaletten under natten har transformerats till ett svart, levande monster - ett tunt lager myror täcker hela sitsen.


• Du sitter i godan ro och ammar på övervåningen då du plötsligt tittar ut genom fönstret och upptäcker att det sitter en man i palmträdet utanför fönstret. Han håller på att plocka grannens kokosnötter.


• Du ska tvätta och häller i tvättmedel i facket då du ser en kackerlacka försvinna ner i sköljmedelssektionen och landa mjukt i din smutstvätt.


• Du tycker att det är kallt att bada när vattnet "bara" är 25 grader.


• Du fryser för att det är 26,4 grader i luften.


• Du kan gå runt i bikini och flip flop en hel dag och ändå tycka att det är för varmt.


• Du ser upp för fallande kokosnötter när du väljer strandplats.

Michael Adams

Igår besökte vi Michael Adams, en känd konstnär på Seychellerna som har sin konst på självaste Buckingham Palace! J hade berättat för Michaels fru att jag tecknar och då hade hon svarat att hennes man kunde titta på mina bilder. Jag blev lite förskräckt, men när vi kom på besök igår hade han i alla fall glömt det. Förskräckelsen pöste ihop till ett uns av besvikelse. Det hade ju varit liiite kul att få en konstnärsblick på sina bilder när man har chansen... även om jag inte har några större ambitioner med mitt tecknande. Jag känner ingen press på att vara "bra". (Det hade varit en helt annat sak om det gällde mitt skrivande...)

Färger, färger - precis som Seychellerna.

Michael Adams lever upp till konceptet konstnär på Seychellerna och sitter i sin rufsiga trädgård och målar.

Familjens trädgård är en fantastisk labyrint av gigantiska träd. En massa hundar och katter springer omkring och här och där kan man måla, grilla eller plocka kokosnötter. Det är underbart, trasselsuddigt och djungellikt.

Söndagsmorgon

Julie vaknade kl. 5 i morse. Känner mig fortfarande sådär sömnigt dåsig i kroppen som efter en lång dag på stranden och världen är fortfarande tyst och stillsam, nästan lite andäktig. Och kan ni tro, jag har redan hunnit äta frukost, duscha, tvätta, hänga tvätt ute på en morgonsval altan, tvätta igen och laga apelsinpannacotta - innan kl. 8.30.

Att vakna till detta varje morgon...

Vår lilla sol stiger vanligtvis upp vid 7-8-tiden, men i morse lät hon mig sova ända till 8.30. Solen (nu menar jag den som alltid stiger upp 6.30) gassar utanför, i förrgår lärde sig Julie att krypa, jag dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro och vi ska - surprise! - till stranden. Livet kunde inte vara underbarare (och därför har jag drabbats av vissa hypokondriska anfall, så här lycklig kan man väl bara inte tillåtas vara...?).

.

Uppdatering: J tycker att jag har lite väl många bilder av Julie (nästan samma bild också!), så förlåt om jag bombarderar er... men när jag ska välja bild är det bara: "Jamen, hon är ju så gullig i den här vinkeln, och i den där vinkeln och när hon gör så med munnen och så där...." Men! Kära läsare, jag lovar att vara lite mer återhållsam och sparsmakad i framtiden. Inga fler juliebilder på ett bra tag!

Passion

Jag är besatt av passionsfrukt. Minns inte att jag tyckte att det var något speciellt när jag bodde i Europa, men det kanske går bättre ihop med värme och Seychellerna?

När jag är i Sverige är jag mer förtjust i saltlakrits (det förlorade lite av sin tjuskraft när jag bodde i Frankrike och mitt svarta godis smalt ihop till en enda stor salt klump). I UK var jag tokig i Walkerssensationschips vilket här i värmen inte ter sig speciellt lockande. I USA kunde jag inte få nog av jordnötssmör och sylt på amerikanskt fluffigt bröd. Försökte senare återuppliva grejen på svenskt, hälsosamt bröd. Det gick liksom inte.

En annan sak. Passionsfrukten här är inte så där skrynklig som i Sverige. Här är skalet gult och lent, möjligtvis rosa. Ibland börjar den knöla ihop sig men då är det hög tid för att äta upp den. Varför ser svenska passionsfrukter lika förtorkade ut som Ismannen? Är det den skandinaviska kylans inverkan? Eller är det olika sorter?

Dags för örhängen?

Jag och min "Tomboy"

.

I helgen tog vi bilen och körde till Anse Royal - en av de barnvänligaste stränderna den här årstiden. Där stötte vi på en brasiliansk familj och lite mer kulturkrockar. Vi har mött A och hennes dotter H tidigare vid Port Launay. Det var roligt att se lilla H för hon är bara en vecka yngre än Julie.

A berättar: "H älskar crackers!"

Jag: Hmmm, crackers... (Jag vill inte, men jag förvandlas förstås genast till en torr livsmedelverketsvensk igen.)

A: Ja, de är inte så salta.

Jag: (Salt!!) Ok.

A: Hon tuggar på kakor, hon älskar det.

Jag: (Socker!!) Ok.

Sedan undrar A om jag inte snart ska ta hål i Julies öron. Själv blev hon "tvungen" att ge sin dotter örhängen eftersom alla trodde att hon var en pojke.