Lycka och en massa pannacotta (och ösregn)

Jag tror att detta är första gången som mitt liv är utan längtan, eller jag längtar alltid, men nu med en längtan som inte är en viljabortfrån-längtan. Bara en längtan efter mer av detta. På annorlunda sätt, i annan skepnad, men alltid vi. Jag, J och vår tjocka kerub.

Vi firar weekenden då vi blev tillsammans, en grå januariweekend i London för ett helt liv sedan. Vi minns ej exakt datum så vi firar lite på måfå, lite omkring, flera dagar i rad för säkerhets skull. Jag har gjort pannacotta i olika smaker i dagar nu.

Jag tittade på bilder av mitt gamla liv i London igår. På håll kändes det vackrare än det var. Highgate Village en sommarkväll såg vackrare ut än jag hade förmågan att uppskatta.

.

Seychellerna är något helt annat för mig. Jag vet inte om det är för att jag eller landet har ändrats, men här är jag lycklig. Och samtidigt måste jag erkänna att det känns lite klichéartat, lite påhittat, som: Har jag inte bara byggt upp världens största illusion? Jag menar, hur harlequin är det inte att bo på en tropisk ö och skriva detta inlägg? Speciellt med tanke på att jag som 13-åring hade seriösa planer på att flytta till en romatisk paradisö när jag blev stor.

.

Det känns som om jag har varit överallt, men aldrig här, aldrig i denna känsla.

.

Och nu blir det vanilj- och kaffepannacotta till efterrätt.

.

(Förlåt om ni kräks av detta sötsliskiga inlägg! Jag kan i alla fall tillägga att regnet öser ner helt hysteriskt, så solen skiner inte alltid här... Dessutom blir jag säker snart tjock av all pannacotta!)