Hur länge ska man helamma? Hur länge ska man delamma? (Och ska man amma överhuvudtaget?) Ska man följa råd från Seychellerna eller Sverige när det gäller bebisvetenskap?
I Sverige utfärdar ju vissa äckelvarning om man ammar sitt barn i mer än 1 år. På Seychellerna ammar de gärna till 2 års ålder och längre. Sjuksköterskan på Seychellernas motsvarighet till vårdcentralen erbjöd sig att amma Julie när Julie var lite trumpen. Sjuksköterskan brukade även erbjuda denna service åt sin väninnas son. (Jag tackade artigt nej.)
.
Vi känner en seychelloise som är omkring 50 år och hon berättade att hon ammade sin son tills han var 3,5 år. Han brukade komma till butiken där hon arbetade, smyga in bakom disken, dra i hennes blus och viska: "Mamma, det är inga kunder här nu!" Jag antar att det är lite tabu eftersom hennes son uppenbarligen förstod att ha inte skulle amma offentligt, men det är inte så tabubelagt att man inte kan berätta om det för mig. (Jag undrar om en svenk mamma hade vågat erkänna något liknande.)
.
Men vår vän berättade också att den senaste trenden bland de unga på Seychellerna är att inte amma. Många får barn när de är tonåringar och de vill inte "förstöra sina kroppar", enligt vår vän.
.
Man får ju för sig att det här med amning ska vara något alldeles naturligt. Speciellt här i Afrika. Man kan ha fel. De kan ha fel om oss också. Vår barnläkare hävdade att vi (dvs "vi västerlänningar") lämnade barnen ensamma i timmar och glömde sedan bort dem för att "Ojdå!" titta till dem några timmar senare. Kan inte riktigt påstå att det är så jag gör med Julie i alla fall.
För ca 1,5 månad sedan sa samma barnläkaren att jag ammade Julie på tok för mycket. Jag skulle amma max var 3-4 timme. Och ge henne juice. Det var det där med juice som gjorde mig misstänksam, men jag hoppade på det där med var 3-4 timme. Det lät dessutom ganska praktiskt för mig. Det var det inte. Fröken Julie hade ju ingen lust och var därför en mycket arg liten bebis i ett par dagar innan jag i min desperation mailade amningshjälpen i Sverige. De menade att jag skulle amma så ofta som möjligt (eller så ofta som Julie vill) och att mjölken är sammansatt så att bebisar egentligen helst vill amma 4 gånger i timmen (puh!). De hänvisade dessutom till Afrika. (I mitt Afrika har jag ännu inte sett några jordnära mammor som går runt i bärsjalar eller ammar var tjugonde minut. )
På något nyhetsprogram jag såg för en tid sedan (tror det var BBC) hade de undersökt varför barn i ett afrikanskt land inte skrek så mycket som västerländska barn och de kom fram till att de afrikanska barnen i snitt ammades var 20:e minut. (Det är inte så att jag klumpar ihop hela den afrikanska kontinenten, minns tyvärr bara inte vilket afrikanskt land det var, men det kan inte ha varit Seychellerna i alla fall.)
Tydligen var det på någon konferens 1907 som det bestämdes att bebisar skulle amma var 4 timme. Idag är det bebisarna själva som ska få styra, men var 3-4 timme verkar ändå vara det förväntade och det "normala".
När jag hade smällt amningshjälpen (som för övrigt var fantastisk och hjälpte mig mycket!) fick jag en lite mer avslappnad syn på det hela. Jag slutade klocka Julies mattider och har bara försökt följa hennes rytm. Det har fungerat fantastiskt och även om jag ammar varje till varannan timme känns det inte så jobbigt eftersom hon bara äter i 5-10 minuter.
Att man ska behöva fördjupa sig så i ämnet att man läser artikel efter artikel på nätet bara för att kunna mata sitt barn... Det känns som om man behöver vara professor i amning!
Om jag ska generalisera tror jag att anledningen till att afrikanska barn ammar så ofta är för att det är så varmt. De släcker törsten med några kortare måltider så att de får mer av den tunnare törstsläckande mjölken. Bebisar i svala Norden behöver kanske äta längre (och därför inte äta lika ofta) så att de får i sig den fetare mjölken istället... (Det är sådana tankar som fyller en småbarnsmamma nu för tiden, sorry!)
Julie går upp bra i vikt, men hon är ju egentligen två månader yngre om man korrigerar hennes ålder enligt när hon skulle ha fötts. Fast om BVC här får bestämma ska hon vara en sexmånadersbebis. De var inte så förlåtande när vi kom ner till Seychellerna och hon inte låg rätt på viktkurvan enligt sin biologiska ålder. Då menade de att min mjölk var blaskig och näringsfattig för att jag var så smal. (Fnys!) De hotade med ersättning om inte Julie gick upp ordentligt i vikt.
Jag blev ganska misstänksam (och indignerad) när jag hörde det där med min mjölk för när vi låg på neonatalen analyserade de mjölken och jag hade också sådana mängder utpumpad mjölk i frysboxarna på avdelningen att personalen klagade över att de andra mammornas mjölk inte fick plats. Jag tror jag hade 8 liter eller så och jag donerade 4 liter till mjölkcentralen. Så jag tänkte inte pumpa upp Julie med ersättning om det inte behövdes. Jag anser absolut inte att det är något fel att ge bröstmjölksersättning om man behöver, men det fanns ju ingen poäng med det när jag hade massor av mjölk.
.
.
Istället har jag försökt pumpa upp mig själv (med lite väl lyckat resultat efter alla banankakor), men jag har blivit försäkrad (från svenskt håll) om att mjölken inte hänger ihop med BMI.
Julie har nu rättat sig in i leden och hamnar inom det "normala" fältet på viktkurvan för sin biologiska ålder och på BVC är de nöjda.
.
Nu är Julie 6,5 månad och det är snart dag för nästa vetenskap: Smakportioner!
11 kommentarer:
Julie ser ut som en mycket medveten dam och hon ser nog till att hon får i sig det hon behöver!
Jag tror att familjen löser amningen bäst själv utan att blanda in experter. Precis som vuxna kan vilja ha det på olika sätt så kan barn vilja ha det på olika sätt. Dessutom måste hänsyn tas till mamman. Vår dotter ammade väldigt lite av olika skäl men fick ersättning i övrigt. Hon är frisk och mår bra. Det ska då sägas att det var i Sverige och gjort på rent svenskt vatten. En fördel för hennes mamma var att jag kunde ta vissa nattpass. Det var också en fördel för mig som fick närmare kontakt med min dotter.
När en kvinna ammar en sexåring så anser jag att det är perverst. Därmed inte sagt att barnen behöver fara illa av det. Men hur länge är väl också upp till var och en och tillgången/lusten på mat. Dock finns ju en praktisk aspekt på det hela och det är när tänderna kommer...
Ha det bra och lycka till med allt.
Jag håller med El Rubio: föräldrarna vet oftast bäst. Sedan finns det förstås extrema fall som behöver "vägledning".
Det finns så mycket vetenskaper kring det här med amning att man blir helt förvirrad. Tror man ska ha sunt förnuft och se vad barnet behöver. Man märker när barnet vill äta och att ha en regel med 3-4 timmars mellanrum verkar idiotiskt. Jag märket också när mina barn ville sluta. Hade tänkt amma i ett år men dom visade mer och mer ointresse tidigare. Min dotter som jag ammade längst ammade jag 9-10 månader. Men det där varierar från barn till barn tror jag. Jag har en kompis som fortfarande ammar sin son som nyss fyllde två år. Det är lätt att bli osäker och förvirrad som förälder men jag tror ändå att man ska lita på att man är expert på sitt eget barn och lyssna på vad barnet vill. Låter självklart men är inte alltid så lätt , jag vet.
Det där med att amma andras barn är inte ovanligt i delar av världen men jag skulle tycka det kändes väldigt konstigt både att amma ett annat barn och att mitt barn blev ammad av någon annan. Men det är väl för att jag växt upp i Sverige där man absolut inte gör så.
Julies mormor: Jo, hon vet vad hon vill och framför allt vad hon INTE vill :)
El Rubio: Det finns helt klart praktiska fördelar med ersättning och precis som du skriver blir ju pappan mer delaktig.
Sex års ammning verkar vara lite i mesta laget... ;)
Allt blev så "konstgjort" i starten med sondmatning osv., men nu när jag slutat oroa mig så mycket och bara går på känsla är allt så mycket lättare.
Ha det bra!
Pumita: Oftast så känner man nog vad ens barn behöver. Jag tror inte att det hade blivit så här krångligt om Julie inte hade fötts förtidigt. Efter att jag talat med amningshjälpen kändes det så mycket bättre, som om det jag instinktivt känt och trott var rätt.
Thérèse: Det blir fel när man ska försöka pressa in barnen i ett schema eller när allt ska följa en mall.
Julie fick donerad mjölk de första dagarna på sjukhuset och jag donerade själv mjölk som tack, men när det gäller det där med att amma andras barn finns det en hälsoaspekt. Sjukdomar kan ju överföras med bröstmjölken, så den behöver testas.
Det blir intressant att se hur länge Julie vill amma. Ett år tycker jag vore perfekt! Det är visst inte bra att amma alltför länge med tanke på tänderna.
oj, förstår att du blir förvirrad med alla olika "råd" och "tips"! jag har ju ingen egen erfarenhet, men från mina systrar har jag sett lite, o då deras barn fick/får helt enkelt amma när de är hungriga. en äter mindre men oftare och den andra mer men sällan, så tror det beror på barnen! hoppas du känner dig bekväm med att amma så länge du vill!
När folk ammar länge är det nog inte så mycket för näringsaspekten, det är nog mer närhetsaspekten. Att ta sig en kvälls eller morgonsnutt (eller en mysig stund med kvällsvällingen i nappflaska) kanske utvecklar trygghetskänslan och anknytningen.
Jeg tror, det vigtigste er, at man mærker efter ved sig selv, og hvis forældrene trives, trives barnet også. Videnskaben kan man bruge som rettesnor, men det er den sunde fornuft, der er vigtigst. Og Julie ser jo ud til både at trives og være i god udvikling. Hun er bare så skøn, og på det viste billede ligner hun moderen mere end nogensinde.
Farmor
Marie: Ja, det har varit lite förvirrande. Nu funker det bra och hoppas att det kommer att fortsätta så även när jag börjar med smakportioner.
Julies mormor: Det är visst bra att introducera ny mat medan man ammar för det kan ev. ge ett skydd mot att barnet utvecklar allergier mot t.ex gluten. Men sedan tror jag också att det finns en närhetsaspekt som också är viktig, även om man säkert också kan få det på andra sätt än via amning.
Farmor: Julie verkar onekligen trivas bra och utvecklas som hon ska. Vi ska iväg och väga henne senare idag, ska bli spännande!
Utmarkt skrivet!
Efter manga "asikter" och "goda rad" blir man lite lagom virrig i ammnings-djungeln.
Jag tror det absolut basta ar att (som vanligt), informera sig, lyssna pa olika rad och sedan bestamma sjalv.
Har i sodra Italien haller sig manga fortfarande efter 3-timmars regeln och tycker att jag ar udda som ammar oftare. Ivan ater nar han vill, ar lite rund o go'(/knubbig) och glad. Tyvarr gar det ju at en hel del tid at ammningen men som en vaninna sa klokt sa (nar hon var liten och ville ha sin vilja igenom) "har man barn sa har man!"
Tack for utmarkt "artikel"!
Tack så mycket för de snälla orden! Den där 3-timmarsregeln känns som om den mest är till för föräldrarna, inte barnet...
Skicka en kommentar