Igår natt flög jag in över London. Det var alldeles molnfritt och man såg glittrande öar av ljus under sig. Jakob och jag möttes på flygplatsen, vid bagagebanden. Alltid dessa flygplatser. Jag gjorde 12 resor förra året. Det kan låta som ett lyxproblem (och det är det också!), men det är lite utmattande. Som barn drömde jag om att resa, vara på ständigt resande fot.
Jag tror att min inställning till London har färgats starkt av då jag bodde här första gången 2004. Jag hade ett jobb där jag arbetade 12 timmar om dagen, av London såg jag inte mycket. Jag kunde egentligen ha befunnit mig var som helst på jorden. Jag hade inte tid att gå ut och besöka alla de där pubarna man hade hört så mycket om och jag hade inte råd att gå på alla rolig musikaler, besöka alla spännande restauranger.
Jag flyttade runt sex gånger inom loppet av fem månader. Jag delade rum med kackerlackor och olika människor, blev utkastad av en svartsjuk, sinnesjuk man som blivit besatt av mig och tvingades övernatta på svenska kyrkan... Till slut fann jag i alla fall ett 5 kvm "stort" singelrum i Fulham. Jag delade lägenheten med några australensare. Det var ren lyx att ha sitt eget rum (även om jag betalde mer för det än jag gör för min 67 kvm stora lägenhet i Stockholm)! Jag kände mig entusiastisk över att bo i Fulham med alla små pubar och barer som jag lovat mig själv att jag skulle besöka.
Dessvärre regnade det in genom taket till mitt rum så jag blev tvungen att ställa koppar runt om på golvet och de fylldes snabbt med vatten. Elementet fungerade inte heller och eftersom engelsmännen inte verkar kunna isolera sina hus eller har fönster med fler än ett glas frös jag konstant och drabbades av bronkit två gånger. När några bekanta till mina flatmates hade haft sex i min säng medan jag var på besök i Sverige kände jag att det var nog. Det fanns inget privatliv. Det kändes som om man levde i någon Big Brother-tillvaro. Jag gav upp London och flyttade hem till Sverige.
Och så är jag nu åter här igen och gör ett nytt försök... Men på helt andra premisser. Detta är en andra version av London. Jag bor med min pojkvän nu i en normal lägenhet (som förvisso kostar löjligt mycket) och min tillvaro är mindre kaotisk. London har fått en ny chans. Jag måste återupptäcka London och låta de gamla minnena dö.
London är underbart i små doser. Jag älskar weekend-staden London. Men ska man bo bra i denna stad måste man vara rik. Det är min subjektiva upplevelse av London. Men jag vet att det finns en massa att upptäcka med London och det är spännande att se staden genom andras ögon! Och kanske kan jag någon gång lära mig att älska denna stad på dess egna villkor...
Jag tror att min inställning till London har färgats starkt av då jag bodde här första gången 2004. Jag hade ett jobb där jag arbetade 12 timmar om dagen, av London såg jag inte mycket. Jag kunde egentligen ha befunnit mig var som helst på jorden. Jag hade inte tid att gå ut och besöka alla de där pubarna man hade hört så mycket om och jag hade inte råd att gå på alla rolig musikaler, besöka alla spännande restauranger.
Jag flyttade runt sex gånger inom loppet av fem månader. Jag delade rum med kackerlackor och olika människor, blev utkastad av en svartsjuk, sinnesjuk man som blivit besatt av mig och tvingades övernatta på svenska kyrkan... Till slut fann jag i alla fall ett 5 kvm "stort" singelrum i Fulham. Jag delade lägenheten med några australensare. Det var ren lyx att ha sitt eget rum (även om jag betalde mer för det än jag gör för min 67 kvm stora lägenhet i Stockholm)! Jag kände mig entusiastisk över att bo i Fulham med alla små pubar och barer som jag lovat mig själv att jag skulle besöka.
Dessvärre regnade det in genom taket till mitt rum så jag blev tvungen att ställa koppar runt om på golvet och de fylldes snabbt med vatten. Elementet fungerade inte heller och eftersom engelsmännen inte verkar kunna isolera sina hus eller har fönster med fler än ett glas frös jag konstant och drabbades av bronkit två gånger. När några bekanta till mina flatmates hade haft sex i min säng medan jag var på besök i Sverige kände jag att det var nog. Det fanns inget privatliv. Det kändes som om man levde i någon Big Brother-tillvaro. Jag gav upp London och flyttade hem till Sverige.
Och så är jag nu åter här igen och gör ett nytt försök... Men på helt andra premisser. Detta är en andra version av London. Jag bor med min pojkvän nu i en normal lägenhet (som förvisso kostar löjligt mycket) och min tillvaro är mindre kaotisk. London har fått en ny chans. Jag måste återupptäcka London och låta de gamla minnena dö.
London är underbart i små doser. Jag älskar weekend-staden London. Men ska man bo bra i denna stad måste man vara rik. Det är min subjektiva upplevelse av London. Men jag vet att det finns en massa att upptäcka med London och det är spännande att se staden genom andras ögon! Och kanske kan jag någon gång lära mig att älska denna stad på dess egna villkor...
3 kommentarer:
Jag har också bott på platser där jag vantrivts med mitt boende. Tyvärr tror jag det får en alltför stor inverkan på ens upplevelser av platsen eller staden i övrigt. Allt blir fel om man inte triv i det som skall vara ens hem.
Sympatisk blogg du har förresten!
Lisa, jag kommer över en sväng snart så får vi göra London!
Kram!
Nadia: Kul att du gillade min blogg! Har varit inne och kollat på din... (Du kan läsa min kommentar där.)
Ann: Ja, kom till London! Snart! Ska bli så kul!!
Skicka en kommentar