.
28 maj 2009
Återseende
.
26 maj 2009
Det gör ont att lära sig gå...
23 maj 2009
Barbro eller Gösta?
Sthlm. Utan retur
18 maj 2009
Gott & blandat
Eftersom jag inte hunnit uppdatera min blogg på evigheter kommer en liten resumé:
Århus är en söt stad vid vattnet.
Det var mitt första cafébesök på länge och Julies allra, allra första cafébesök någonsin...
Någonstans på Jylland...
Julie njuter i trädgården
Går med en hand!
13 maj 2009
Seychellerna, igen...?
Nej, vi är inte tillbaka på Seychellerna. Vi är bara vid stranden i Århus...
Så här mycket kläder behövde man i alla fall inte ha på sig vid Anse Soleil...
Mormor och Julie
En vacker bokskog leder ner till havet
12 maj 2009
Promenad på Jylland
Mot bakgrund av värmen och kokospalmerna ter sig Js gamla barndomsstigar ganska exotiska. Och jag tänker som vanligt: Skulle jag kunna bo här?
Julie som har acklimatiserat sig i Afrika och är van att "gå" i blöjor tycker att det är så där lagom kul att sätta på sig tjocka kläder. Jag har upptäckt att hon har ett otroligt temperament och en stark vilja. Först efter våldsamma protester får vi på mössan.
"Nappolina" i vagnen
De danska bokskogarna är otroligt vackra.
Påminner det inte lite om "vår" skog i London?
Fortfarande blåögd...
Min älskling!
9 maj 2009
Julie Victoria
Så blev vår lilla Julie Victoria döpt i Danmark.
Vid klockan 10 ägde dopceremonin rum. Julie skrattade och var glad i kyrkan.
Efter dopet höll vi en liten fest för Julie hemma hos Js föräldrar.
Kyrkan sett från huset.
Vi hade förberett en massa mat, bl.a en seychellisk curry.
Linssallad med lax, hälleflundra och räkor till förrätt.
Långbord
Prinsessan var glad hela dagen!
6 maj 2009
Hemvändandets olidliga lätthet
Vi kom till ett Jylland som aldrig hade platsat i reklambroschyrerna. På radion meddelade de att det skulle bli mellan 5-8 grader och regn.
Det var inte danskt gemytligt väder och majsol som sken över gula rapsfält, men det påstods minsann att det hade varit 24 grader. Tills vi kom. Och, ja, jag kunde se bevisen i form av körsbärsblom och äppelblom och knoppande syrener som reste sig mot stålgrå himmel. Men Danmark kan inte leva på gamla meriter. För oss var det 8 grader och gråmulet.
Men - bortsett från att varmvattenberedaren var ur funktion de första dagarna - har det varit ganska mysigt med 8 grader och moln. Jag har legat under duntäcke och gått promenader i duggregn med barnvagnen och fascinerats över alla klädaffärer som finns i Århus och jag har ätit pizza som faktiskt smakar som pizza ska smaka och framför allt har Julie varit världens lyckligaste och blivit älskad och pussad på.
Det är underbart att kunna äta sin frukost i lugn och ro, att äta en massa olika ostar, att dricka färsk mjölk, att klä Julie i söta kläder, att träffa vår danska familj, att frysa lite och sedan komma in i värmen. Mina tjocka stickade tröjor. Svarta stövlar från London. Min gigantiska halsduk. Sådana saker... Det gör mig lycklig.
Jag är tillbaka i mitt gamla jag och det är faktiskt ganska ok. Men. Jag är lite besviken över att jag omedelbums bara smälter in så där i tillvaron. Att jag inte krockar mer. (Vad är det här? Jag kan väl inte vara en vanlig skandinav!) Det känns som om jag inte har glömt tillräckligt. Inte för att jag vill komma hem och bryta på engelska. Men det känns lite för enkelt. (Ni får ursäkta, jag är en komplicerad varelse som älskar att vända och vrida och komplicera ting. Enkelheten ligger inte för mig.)
När planet skulle till att landa kändes det plötsligt som att Jag kan allt det där. Jag kan Europa alltför väl för att kunna glömma och på ett ögonblick är jag tillbaka i det där livet. Det är rutiner och minnen som är lagrade i ryggmärgen.
Jag har inte börjat sakna Seychellerna än, även om jag grät en hel kväll när avskedet var ett faktum. Men jag vet att jag kommer att sakna det där livet. Men jag tar inte de känslorna nu. Jag spar dem till senare. Till november förmodligen.
På gränsen till nervsammanbrott i Tyskland
10 timmar senare landade vi i Frankfurt, Tyskland. Ett land som har ordning och reda som sin evig slogan. Men det var värre än Seychellisk oreda på högsta nivå. Först måste vi checka ut från hela flygplatsen för att åter checka in och J blev förstås fast i säkerhetskontrollen och muddrad efter att ha svettats (i 30-gradig värme) och kallsvettats och sprungit hit och dit för att hinna med ett plan vidare till Hamburg. Och handbagaget blev konfiskerat på grund av Julies flytande alvedon (som var under 100 ml-gränsen). Sedan kom vi äntligen till gaten. Då vill de inte släppa ombord oss.
Resebyrån Condor, som vi köpte biljetterna via, har inte överfört pengarna till Lufthansa så vi ombeds att gå tillbaka förbi säkerhetskontrollen och vidare till avgångshallen, tillbaka till punkt 1 alltså, för att köpa nya biljetter till ett senare plan (vårt ska gå om 5 min).
Då förvandlas jag till en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Jag visar vårt kvitto där det står att vi har betalt. Jag förklarar att vi har rest ända från Seychellerna med en liten bebis. Jag säger att Js föräldrar har kört bil från Danmark i 4 timmar för att hämta oss. Och jag gör klart att vi ska bara med det planet. Och så lite tårar ovanpå det.
Då uppenbarar sig en man bakom mig och säger att han ska göra allt i sin makt och 5 minuter senare går vi ombord på planet.
Efter 20 timmars resa kommer vi äntligen fram till vår destination!
1 maj 2009
Farväl, Seychellerna!
Jag hade skrivit en text, men J tyckte att det var allt för melodramatiskt så jag raderade. Och om jag inte kan skriva det jag känner då har jag inget att säga.
Time to say goodbye
Bit för bit tar vi farväl av Seychellerna. Igår var det dags att säga hejdå till Sandra. Vi spenderade en stor del av dagen hemma hos henne. Hon har ett fantastiskt hus, förmodligen Seychellernas charmigaste. Det är en blandning av skandinavisk, alpinsk, amerikansk, fransk och seychellisk stil.
Vi njöt ute på terrassen. Så här avslappnat och underbart blir livet nog aldrig mer igen...