Återseende

Igår träffade jag och Julie våra vänner Ingela, David och deras lilla dotter Ida. Ida och Julie låg på samma neonatalavdelning i somras och jag och Ingela har skrivit långa mail mellan Sverige och Seychellerna sedan i sensomras.

.

Det var underbart att ses igen; minnas och se framåt. (Läs gärna Ingelas inlägg om gårdagen här och här. Där kan ni också se bilder. Själv hade jag glömt kameran.)
.

Ingela och jag promenarade runt med barnvagnarna i ett soligt Vasastan. Det är just sådana saker som jag har saknat på Seychellerna. Och snart kommer en svensk sommar fylld med barnvagnsstroseri, sitta i parken, äta glass och ta igen tid med vännerna.

Det gör ont att lära sig gå...

Plötsligt hörs det Duns! och Julie ligger raklång på mattan och sekunden senare ljuder sirenerna och jag plockar fort upp lilla älsklingen som är iklädd blå jumpsuit och har nyvaket hår som lockar sig i nacken.

.

Jag tröstar och gör allt för att blåsa bort smärtan och tårarna. Det gör ont på Julie och ont i mig. Det är först nu den senaste tiden som hon har lärt sig hur ont livet kan göra och jag önskar att hon aldrig hade behövt få veta.

.

Inte ens nappen fungerar som smärtstillande så vi går till fönstret och tittar på de leksakssmå bilarna som rullar förbi nere på vår soliga gata och lilla blåbärsblå tittar förundrat och glömmer att gråta.

.

Sedan återvänder vi till brottsplatsen mellan soffan och soffbordet. Allt är glömt och förlåtet. Upp och skratta och gå längs med bordet för man är 11 månader och 4 dagar och vill lära sig gå!

Barbro eller Gösta?

Millan skriver om namn. Jag älskar att leka med namn. Så länge jag kan minnas har jag velat döpa min dotter till Juliette, men eftersom det inte låter klokt på danska [jolijätte] blev det Julie. Vi hade också Emma och Vera på förslag, men det blev en Julie och det var inte många diskussioner (även om jag gjorde ett håglöst försök med Juliette innan Julie sattes på pränt). Andranamnet Victoria valde vi eftersom det betyder segrarinna och hon föddes för tidigt och var en sådan kämpe. Vi valde det också för att vi skulle flytta till huvudstaden Victoria på Seychellerna och för att Victor är ett släktnamn i min familj.

.

Nu har jag blivit förälskad i namnet Clothilde, men jag tror att jag är den enda som tycker att det är fint. J gillade det i en vecka, sedan kom han på att det var tyskt. Men jag ser det från en fransk, eller möjligtvis italiensk, vinkel. Fattar ni hur coolt det är? Eller inte...

.

Pojknamn är lättare, men jag är inte lika äventyrlig med mina pojkbebisnamn. Vad sägs om Erik? (J protesterar.)

.

Själv är jag uppkallad efter en söt flicka som hette Lisa som min mamma såg på tunnelbanan i New York. Jag avskydde mitt namn som barn. Vissa barn tyckte nämligen om att rimma på det... Dessutom tyckte jag att det var tråkigt. Men nu tycker jag att det är praktiskt och internationellt gångbart.

.

Namn återvinns ju och när de blir tillräckligt gamla blir de populära igen. Så snart ligger kanske Barbro, Gunnel, Gösta och Bengt på topplistorna.

.

Nu är jag nyfiken på era favoritnamn!

Sthlm. Utan retur

Jag är hemma nu. HEMMA. Jag försöker pränta in det i mitt hjärta så att jag ska minnas det. Och jag minns det för jag minns exakt hur icke-charmerande det kan vara att komma in till Centralen. Man har förstorat upp en bild av sitt vackra Stockholm i tanken och så möts man av Centralstationen.

.

Och för ett ögonblick - medan jag stod och stirrade på någon ful betongbyggnad och regnet strilade ner - ångrade jag mig... nästan.

Men sedan har livet rusat på i full fart som det gör när man byter land. Allt är hektiskt och man hinner inte tänka så mycket, men plötsligt inser man att man faktiskt har en ugn, att det inte är en myra i sikte fastän man inte har hunnit duka av frukosten. Det finns också välling utan socker och ekologisk barnmat att köpa. Det finns färsk grädde och hyllorna är välproppade inne i affärerna. Det finns klädbutiker och jag hittar mina gamla, bruna stövlar i en garderob.

Och jag har ett hem som jag knappt bott i på 5 år, men som väntar på mig. Och jag får för mig att vi ska möblera om så J flyttar bokhyllorna till andra sidan väggen, men sedan... vid närmare eftertanke... inser jag att det var bättre förr.

Jag är lycklig över att vara i Stockholm, men samtidigt skrämmer det mig att det är ett Stockholm på obestämd tid. Jag har ingen returbiljett tillbaka till ett annat liv så som jag alltid brukar ha. Jag har bara detta nu. Stockholm. Tills vidare....

Gott & blandat

Eftersom jag inte hunnit uppdatera min blogg på evigheter kommer en liten resumé:

Århus är en söt stad vid vattnet.

Det var mitt första cafébesök på länge och Julies allra, allra första cafébesök någonsin...

Någonstans på Jylland...

Julie njuter i trädgården

Går med en hand!

Seychellerna, igen...?

Nej, vi är inte tillbaka på Seychellerna. Vi är bara vid stranden i Århus...

Så här mycket kläder behövde man i alla fall inte ha på sig vid Anse Soleil...

Mormor och Julie

En vacker bokskog leder ner till havet

Promenad på Jylland

Mot bakgrund av värmen och kokospalmerna ter sig Js gamla barndomsstigar ganska exotiska. Och jag tänker som vanligt: Skulle jag kunna bo här?

Julie som har acklimatiserat sig i Afrika och är van att "gå" i blöjor tycker att det är så där lagom kul att sätta på sig tjocka kläder. Jag har upptäckt att hon har ett otroligt temperament och en stark vilja. Först efter våldsamma protester får vi på mössan.

"Nappolina" i vagnen

De danska bokskogarna är otroligt vackra.

Påminner det inte lite om "vår" skog i London?

Fortfarande blåögd...

Min älskling!

Julie Victoria

Så blev vår lilla Julie Victoria döpt i Danmark.

Vid klockan 10 ägde dopceremonin rum. Julie skrattade och var glad i kyrkan.

Efter dopet höll vi en liten fest för Julie hemma hos Js föräldrar.

Kyrkan sett från huset.

Vi hade förberett en massa mat, bl.a en seychellisk curry.

Linssallad med lax, hälleflundra och räkor till förrätt.

Långbord

Prinsessan var glad hela dagen!

Hemvändandets olidliga lätthet

Kära läsare!

Nu sitter jag i Danmark och skriver. Allt har varit så underbart att jag inte har hunnit med något annat än att bara leva. Att dokumentera har kommit i andra hand, men nu är jag tillbaka och ska försöka hinna uppdatera er lite och uppdatera mig själv om vad som sker hos er.

Vi kom till ett Jylland som aldrig hade platsat i reklambroschyrerna. På radion meddelade de att det skulle bli mellan 5-8 grader och regn.

Det var inte danskt gemytligt väder och majsol som sken över gula rapsfält, men det påstods minsann att det hade varit 24 grader. Tills vi kom. Och, ja, jag kunde se bevisen i form av körsbärsblom och äppelblom och knoppande syrener som reste sig mot stålgrå himmel. Men Danmark kan inte leva på gamla meriter. För oss var det 8 grader och gråmulet.

Men - bortsett från att varmvattenberedaren var ur funktion de första dagarna - har det varit ganska mysigt med 8 grader och moln. Jag har legat under duntäcke och gått promenader i duggregn med barnvagnen och fascinerats över alla klädaffärer som finns i Århus och jag har ätit pizza som faktiskt smakar som pizza ska smaka och framför allt har Julie varit världens lyckligaste och blivit älskad och pussad på.

Det är underbart att kunna äta sin frukost i lugn och ro, att äta en massa olika ostar, att dricka färsk mjölk, att klä Julie i söta kläder, att träffa vår danska familj, att frysa lite och sedan komma in i värmen. Mina tjocka stickade tröjor. Svarta stövlar från London. Min gigantiska halsduk. Sådana saker... Det gör mig lycklig.

Jag är tillbaka i mitt gamla jag och det är faktiskt ganska ok. Men. Jag är lite besviken över att jag omedelbums bara smälter in så där i tillvaron. Att jag inte krockar mer. (Vad är det här? Jag kan väl inte vara en vanlig skandinav!) Det känns som om jag inte har glömt tillräckligt. Inte för att jag vill komma hem och bryta på engelska. Men det känns lite för enkelt. (Ni får ursäkta, jag är en komplicerad varelse som älskar att vända och vrida och komplicera ting. Enkelheten ligger inte för mig.)

När planet skulle till att landa kändes det plötsligt som att Jag kan allt det där. Jag kan Europa alltför väl för att kunna glömma och på ett ögonblick är jag tillbaka i det där livet. Det är rutiner och minnen som är lagrade i ryggmärgen.

Jag har inte börjat sakna Seychellerna än, även om jag grät en hel kväll när avskedet var ett faktum. Men jag vet att jag kommer att sakna det där livet. Men jag tar inte de känslorna nu. Jag spar dem till senare. Till november förmodligen.

På gränsen till nervsammanbrott i Tyskland

Det var hårt att lämna Seychellerna. På många sätt. Det var varmt och sent och vemodigt. Vi lyfte över Indiska Oceanen med 180 kg bagage. Tror aldrig att jag någonsin har haft så mycket övervikt - och kommit undan med det.

10 timmar senare landade vi i Frankfurt, Tyskland. Ett land som har ordning och reda som sin evig slogan. Men det var värre än Seychellisk oreda på högsta nivå. Först måste vi checka ut från hela flygplatsen för att åter checka in och J blev förstås fast i säkerhetskontrollen och muddrad efter att ha svettats (i 30-gradig värme) och kallsvettats och sprungit hit och dit för att hinna med ett plan vidare till Hamburg. Och handbagaget blev konfiskerat på grund av Julies flytande alvedon (som var under 100 ml-gränsen). Sedan kom vi äntligen till gaten. Då vill de inte släppa ombord oss.

Resebyrån Condor, som vi köpte biljetterna via, har inte överfört pengarna till Lufthansa så vi ombeds att gå tillbaka förbi säkerhetskontrollen och vidare till avgångshallen, tillbaka till punkt 1 alltså, för att köpa nya biljetter till ett senare plan (vårt ska gå om 5 min).

Då förvandlas jag till en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Jag visar vårt kvitto där det står att vi har betalt. Jag förklarar att vi har rest ända från Seychellerna med en liten bebis. Jag säger att Js föräldrar har kört bil från Danmark i 4 timmar för att hämta oss. Och jag gör klart att vi ska bara med det planet. Och så lite tårar ovanpå det.

Då uppenbarar sig en man bakom mig och säger att han ska göra allt i sin makt och 5 minuter senare går vi ombord på planet.

Efter 20 timmars resa kommer vi äntligen fram till vår destination!

Farväl, Seychellerna!

Jag hade skrivit en text, men J tyckte att det var allt för melodramatiskt så jag raderade. Och om jag inte kan skriva det jag känner då har jag inget att säga.

Time to say goodbye

Bit för bit tar vi farväl av Seychellerna. Igår var det dags att säga hejdå till Sandra. Vi spenderade en stor del av dagen hemma hos henne. Hon har ett fantastiskt hus, förmodligen Seychellernas charmigaste. Det är en blandning av skandinavisk, alpinsk, amerikansk, fransk och seychellisk stil.

Vi njöt ute på terrassen. Så här avslappnat och underbart blir livet nog aldrig mer igen...