Plötsligt hörs det Duns! och Julie ligger raklång på mattan och sekunden senare ljuder sirenerna och jag plockar fort upp lilla älsklingen som är iklädd blå jumpsuit och har nyvaket hår som lockar sig i nacken.
.
Jag tröstar och gör allt för att blåsa bort smärtan och tårarna. Det gör ont på Julie och ont i mig. Det är först nu den senaste tiden som hon har lärt sig hur ont livet kan göra och jag önskar att hon aldrig hade behövt få veta.
.
Inte ens nappen fungerar som smärtstillande så vi går till fönstret och tittar på de leksakssmå bilarna som rullar förbi nere på vår soliga gata och lilla blåbärsblå tittar förundrat och glömmer att gråta.
.
Sedan återvänder vi till brottsplatsen mellan soffan och soffbordet. Allt är glömt och förlåtet. Upp och skratta och gå längs med bordet för man är 11 månader och 4 dagar och vill lära sig gå!
6 kommentarer:
Japp, men ibland så är det också ganska mysigt att trösta också.
Ajajajajaj ja det gor ont att lara sig ga! Jag kommer ihag det allt for val sedan Nils var liten. Han borjade ga vid 9 manader (var ju aldrig nojd med att sitta still) och var ALLDELES for ostadig nar han stegade ivag over golvet. Vid 10,5 manad insag han att det var for farligt att ga och slutade da tvart for att istallet lara sig att krypa. Han vantade sedan tills han var 12,5 manad med att borja ga igen. Urskutm.... men som sagt, det gor ju ont ju!
Vilka fina foton pa sidan forresten!! kram
Härligt och snart önskar du att hon kunde sitta stilla lite mera hihi** hoppas att allt är bra med dig vännen bor du i stockholm nu??
KRAM
R i Prag: Ja, det är det faktiskt...
Millan: Tack! :) Vad lustigt med Nils, att han kom på hur farligt det var! Ibland är det så i livet; först efteråt inser man att "Nämen, det här vågar ju inte jag!" Kram
Sanna: Ja, vi bor i Stockholm sedan drygt en vecka tillbaka. Kram
Usch, visst gör det ont i mammahjärtat!
Sara: Visst gör det :(
Skicka en kommentar