6 maj 2009

Hemvändandets olidliga lätthet

Kära läsare!

Nu sitter jag i Danmark och skriver. Allt har varit så underbart att jag inte har hunnit med något annat än att bara leva. Att dokumentera har kommit i andra hand, men nu är jag tillbaka och ska försöka hinna uppdatera er lite och uppdatera mig själv om vad som sker hos er.

Vi kom till ett Jylland som aldrig hade platsat i reklambroschyrerna. På radion meddelade de att det skulle bli mellan 5-8 grader och regn.

Det var inte danskt gemytligt väder och majsol som sken över gula rapsfält, men det
påstods minsann att det hade varit 24 grader. Tills vi kom. Och, ja, jag kunde se bevisen i form av körsbärsblom och äppelblom och knoppande syrener som reste sig mot stålgrå himmel. Men Danmark kan inte leva på gamla meriter. För oss var det 8 grader och gråmulet.

Men - bortsett från att varmvattenberedaren var ur funktion de första dagarna - har det varit ganska mysigt med 8 grader och moln. Jag har legat under duntäcke och gått promenader i duggregn med barnvagnen och fascinerats över alla klädaffärer som finns i Århus och jag har ätit pizza som faktiskt smakar som pizza ska smaka och framför allt har Julie varit världens lyckligaste och blivit älskad och pussad på.

Det är underbart att kunna äta sin frukost i lugn och ro, att äta en massa olika ostar, att dricka färsk mjölk, att klä Julie i söta kläder, att träffa vår danska familj, att frysa lite och sedan komma in i värmen. Mina tjocka stickade tröjor. Svarta stövlar från London. Min gigantiska halsduk. Sådana saker... Det gör mig lycklig.

Jag är tillbaka i mitt gamla jag och det är faktiskt ganska ok. Men. Jag är lite besviken över att jag omedelbums bara smälter in så där i tillvaron. Att jag inte krockar mer. (Vad är det här?
Jag kan väl inte vara en vanlig skandinav!) Det känns som om jag inte har glömt tillräckligt. Inte för att jag vill komma hem och bryta på engelska. Men det känns lite för enkelt. (Ni får ursäkta, jag är en komplicerad varelse som älskar att vända och vrida och komplicera ting. Enkelheten ligger inte för mig.)

När planet skulle till att landa kändes det plötsligt som att
Jag kan allt det där. Jag kan Europa alltför väl för att kunna glömma och på ett ögonblick är jag tillbaka i det där livet. Det är rutiner och minnen som är lagrade i ryggmärgen.

Jag har inte börjat sakna Seychellerna än, även om jag grät en hel kväll när avskedet var ett faktum. Men
jag vet att jag kommer att sakna det där livet. Men jag tar inte de känslorna nu. Jag spar dem till senare. Till november förmodligen.

6 kommentarer:

R i Prag sa...

Välkommen "hem" och skönt att resan gick bra,

Hälsningar från också ett svalare Prag.

annai sa...

Vad skönt att det känns bra att vara tillbaka! Lycka till med skandinavlivet nu!
Kram

Anonym sa...

Borta bra men hemma bäst!

Jag kan förstå att du kommer att sakna ditt liv på Sechellerna, vem sjutton skulle inte sakna en sådan paradis ö. Grejen är den, om det är skönt att vara hemma så njut av det. Om ni en dag känner att grå skandinavien börjar bli påfrestande, är det ju bara att ge sig av på resande for igen! :o)

Lisa sa...

Later anda som om ni har det harligt hos familjen. Det klart man smalter in hos dom. tror kanske att krockarna kommer med sen (om de kommer). Sen nar det blir mer riktig vardag for er, for an kanns det val lite som semester? Nu hoppas jag ju sa klart att allt gar bra, men du ville ju inte ha det enkelt ;)

Anne sa...

Det är svårt att komma hem, samtidigt som det är lätt på andra sätt. Ge det tid.

Lisa sa...

R i Prag: Tack!

Annai: Det känns jättebra :) Kram

En weirdo's bekännelser: Vi njuter av god dansk mat och att umgås med danska och svenska familjen.

Lisa: Jag är komplicerad, haha! Vill inte ha det svårt, men vill ändå känna mig "märkt" av utlandet. Just nu känns Seychellerna som en underlig dröm.
Och ja, Danmark är rena rama semestern.

Anne: Det är med blandade känslor som vi återvänder, men som tur är har det faktiskt bara varit positiva upplevelser här i Danmark.