Sthlm. Utan retur

Jag är hemma nu. HEMMA. Jag försöker pränta in det i mitt hjärta så att jag ska minnas det. Och jag minns det för jag minns exakt hur icke-charmerande det kan vara att komma in till Centralen. Man har förstorat upp en bild av sitt vackra Stockholm i tanken och så möts man av Centralstationen.

.

Och för ett ögonblick - medan jag stod och stirrade på någon ful betongbyggnad och regnet strilade ner - ångrade jag mig... nästan.

Men sedan har livet rusat på i full fart som det gör när man byter land. Allt är hektiskt och man hinner inte tänka så mycket, men plötsligt inser man att man faktiskt har en ugn, att det inte är en myra i sikte fastän man inte har hunnit duka av frukosten. Det finns också välling utan socker och ekologisk barnmat att köpa. Det finns färsk grädde och hyllorna är välproppade inne i affärerna. Det finns klädbutiker och jag hittar mina gamla, bruna stövlar i en garderob.

Och jag har ett hem som jag knappt bott i på 5 år, men som väntar på mig. Och jag får för mig att vi ska möblera om så J flyttar bokhyllorna till andra sidan väggen, men sedan... vid närmare eftertanke... inser jag att det var bättre förr.

Jag är lycklig över att vara i Stockholm, men samtidigt skrämmer det mig att det är ett Stockholm på obestämd tid. Jag har ingen returbiljett tillbaka till ett annat liv så som jag alltid brukar ha. Jag har bara detta nu. Stockholm. Tills vidare....