Lyx!

Lyx är...

a) ...att hitta en mammatidning på Seychellerna.
b) ...att hinna läsa en tidning överhuvudtaget.

Med a) och b) avklarade återstår bara att krypa upp i soffan med lite lektyr.

Köttuppmjukare

Ibland är köttet på Seychellerna ganska segt...

(...men jag vill inte åka tillbaka till Sverige!)

Ibland är man bara en tråkig, nyttig och osötad svensk...

Enligt BVC på Seychellerna är det nu dags att börja ge Julie kakor och vaniljkräm.

.

Ingredienser: Socker, salt, E634546565, E85652544764, artificiell vanilj, artificiella färgämnen medemeramedmera...

.

Och varför kan man inte få tag på havregrynsgröt utan socker, karamell och vanilj??

On the Boardwalk

.

Häromkvällen åkte vi till Eden Island för att möta några vänner. Det var vackert och luktfritt.

Julie hade kissat ner sin outfit och gjorde entré i blöjor. Det var hennes första barbesök, även om hon endast var tillåten ute på terrassen och inte i baren - hon har ju inte åldern inne och dessutom föredrog vi att sitta ute i den friska och ljumna kvällsluften.

En halvtimme och en tonic senare hade Julie fått nog och vi åkte hem över bergen med ett nytt hysteriskt regnoväder som gjorde allt mjölkvitt med jordgubbsröda bromslyktor som blinkade framför oss.

Vindrutetorkarna gick på högvarv i ett par minuter innan regnet plötsligt försvann medan bilen körde ner för bergsluttningen i kvällsmörkret.

Medan de andra gick vidare till restaurang Pamplemousse på norra delen av ön, hade vi picnic i sängen med kinamat från Coco d'Or. Glamouren blir inte långvarig när man har småbarn...

Eden Island

Eden Island är en konstgjord ö med konstgjord sandstrand, strax söder om huvudstaden Victoria. Om man vill ha uppehållstillstånd på Seychellerna kan man få det genom att köpa ett hus här. De kostar från 300 000 euro och uppåt. Då ingår också sporadiska luktduster från slakteriet och tonfiskfabriken.

Att komma hit är lite som att lämna Mahé, fastän vi fortfarande befinner oss på huvudön. Området är under uppbyggnad och det hela är väl koreograferat med raka gator och välfriserade buskar. Ser man tillbaka mot väster reser sig bergen som en dramatisk kuliss, med ångande djungel och plåttakshus längs med sluttningarna.

Som boende på ön kan man köra runt i en sådan här liten "golfbil".

Utmärkelse

Sandbarnet har gett mig en utmärkelse. Tack så mycket!

Reglerna för utmärkelsen är följande: Vinnaren sätter loggan på sin blogg. Länka till personen som utmärkelsen kom från. Nominera minst fem andra bloggar. Länka till dessa bloggar i din blogg. Lämna ett meddelande till personerna på deras bloggar.

(Ni behöver inte följa reglarna, om ni inte har tid/lust.)

Jag nominerar: Londongirl för hennes blogg med otroligt vackra och inspirerande bilder av Stockholm och London, bilder som för ett ögonblick får en att vilja flytta tillbaka till sin hemstad igen. Min vän Ingela för hennes blogg om kost och träning (jag kan bara hoppas att jag kan få lite inspiration till att börja med någon fysisk aktivitet - jag är en officiellt erkänd latmask). Millan för sin fina blogg om sitt liv med familjen i Bristol (Millan skulle förstås ha haft mammabloggen-utmärkelsen, men jag är förvirrad av mig). Basilika som brukar blogga från London, men nu är i Mexiko. Marie som bl.a bloggar om sitt stundande bröllop med Engelsmannen.

Lycka och en massa pannacotta (och ösregn)

Jag tror att detta är första gången som mitt liv är utan längtan, eller jag längtar alltid, men nu med en längtan som inte är en viljabortfrån-längtan. Bara en längtan efter mer av detta. På annorlunda sätt, i annan skepnad, men alltid vi. Jag, J och vår tjocka kerub.

Vi firar weekenden då vi blev tillsammans, en grå januariweekend i London för ett helt liv sedan. Vi minns ej exakt datum så vi firar lite på måfå, lite omkring, flera dagar i rad för säkerhets skull. Jag har gjort pannacotta i olika smaker i dagar nu.

Jag tittade på bilder av mitt gamla liv i London igår. På håll kändes det vackrare än det var. Highgate Village en sommarkväll såg vackrare ut än jag hade förmågan att uppskatta.

.

Seychellerna är något helt annat för mig. Jag vet inte om det är för att jag eller landet har ändrats, men här är jag lycklig. Och samtidigt måste jag erkänna att det känns lite klichéartat, lite påhittat, som: Har jag inte bara byggt upp världens största illusion? Jag menar, hur harlequin är det inte att bo på en tropisk ö och skriva detta inlägg? Speciellt med tanke på att jag som 13-åring hade seriösa planer på att flytta till en romatisk paradisö när jag blev stor.

.

Det känns som om jag har varit överallt, men aldrig här, aldrig i denna känsla.

.

Och nu blir det vanilj- och kaffepannacotta till efterrätt.

.

(Förlåt om ni kräks av detta sötsliskiga inlägg! Jag kan i alla fall tillägga att regnet öser ner helt hysteriskt, så solen skiner inte alltid här... Dessutom blir jag säker snart tjock av all pannacotta!)

Utmärkelse: Underbar mammablogg

Ingela och Sara har gett mig utmärkelsen: Underbar mammablogg. Jag skickar tillbaka utmärkelsen till dem. Ingela bloggar om sin lilla dotter Ida som låg på neonatalen samtidigt som Julie. Sara har just flyttat till Korsika med sin lilla Véra.


Jag vill också sända vidare utmärkelsen till Johanna vars son låg på samma avdelning som Julie i somras och Sanna som bor i skärdgården med sina två barn.

Precis som min blogg, är inte alla dessa renodlade mammabloggar, men vi är alla mammor som skriver om våra liv och då och då tittar våra barn också in.

Grattis USA och världen!

Så är vi inte längre in a Texas state of mind - ett nytt historiskt kapitel har börjat och jag kan inte vänta på att få se hur det går.

Vi låg i sängen igår kväll och såg Obamas tal och Julie låg som en blek månskärva i mörkret, totalt omedveten om vad hon, och alla vi andra, är med om.

.

Hela förmiddagen har jag kollat på nyheter (och Julie har suttit bredvid mig och lekt med en tjock bläckfisk och en blå delfin och bitit i en bitring). Obamas tal visas klippvis och han dansar sig igenom bal efter bal och man analyserar Michelle Obamas klänning in i minsta detalj, jämför henne med Mrs ex-President Bush och Mrs ex-President Clinton och den stora modeikonen Jackie Kennedy förstås. Michelles modemedvetenhet är visst "a great moment in American fashion". (Undrar om man hade analyserat Bills kläder om Hillary Clinton hade vunnit...)

.

Att Obama har blivit vald till USAs president gör mig stolt. Inte för att han är "svart" - för det är han inte (och gud, vad jag är trött på det där "Amerikas första svarta president", jag vet att det gör det hela mer effektfullt och det är historiskt att USA har en president som inte är vit, men mannen har ju faktiskt en vit mamma och en svart pappa!) - utan för att han är en man med visioner, för att det amerikanska folket äntligen har låtit en man med mångkulturell bakgrund komma fram, för att man nu vågar hoppas på en grönare och fredligare värld.

Temptation Island/Honeymoon Island

Jag kanske skulle utveckla det här med otrohet och ge er lite mer bakgrund om kulturen här nere.

Seychellerna var tidigare en plats för slaveri och även om villkoren här var något bättre än på många andra ställen i världen så var man t.ex förbjuden att gifta sig och man hade inte rätt till sina egna barn under slavperioden. Om man har berövas sina rötter, rätten till sina barn, rätten att ha en fru/man kanske har man lär sig att leva efter de premisserna.

Överlag har importen av slavar och rotlösheten som följde medfört att folket här till viss del saknar långvariga kulturella traditioner. Eller så kan man säga att det är en mix av en massa traditioner: Europeiska, afrikanska, asiatiska.

När jag landade här kände jag inte som om jag landade i Afrika. Seychellerna är svårt att definiera, även stämningsmässigt.

Folket, språket och maten är en blandning av en massa olika influenser. De flesta är katoliker, men det finns en moské, hinduiskt tempel osv. så det tycks (i alla fall i mina ögon) vara en tolerant tillvaro. Många är etniskt blandade. Man märker inte av någon rasism eller ens avundsjuka eller nyfikenhet.

Vid en första anblick är det i alla fall väldigt avslappnat och liberalt, men bristen på tradition och det tidigare förbudet mot giftemål har gjort att många idag inte bryr sig om eller inte ens vill gifta sig. Det är Sex and the City in absurdum - utan the City. (Victoria, världens minsta huvudstad kan knappast kvala in i City-kategorin)

Kvinnorna är också otrogna, men inte lika ofta. En orsak till männens otrohet kan även vara att det fram tills nu har varit en ganska stor procentuell övervikt på kvinnor. En massa kvinnor, en massa Seybrew, en massa paradisiska stränder och inte världens största utbud av aktiviteter på en romantisk ö... Det är kanske drömmen för många män och det går väl an om man är ensamstående (och det var kanske därför som Js chef i London menade att positionen på Seychellerna bäst lämpade sig för en singel...).

En Seychellois vid namn K hade en engelsk fru. När han studerade i Skottland och hon bodde i södra England med deras två barn hade han en norsk älskarinna som han fick barn med. Nu är han skild och åter på Seychellerna där han har en flickvän och barn och en älskarinna vid sidan om. Bara för att nämna ett exempel...

Även om otrohet är vanligt är det inte helt rumsrent. Männen (eller kvinnorna) ljuger fortfarande om sin älskarinna/prostituerade och spelar oskyldiga (precis som i Sverige). Det är inte ok med två (eller fler) fruar eller fru + älskarinna. Och eftersom det är ett litet land är det nästintill omöjligt att hålla en otrohet hemlig, så de män/kvinnor som verkligen älskar sin partner riskerar inte sin kärlek genom otrohet. (Så om ni vill testa er partner och inte vill vara med i en dokusåpa är det bara att skicka iväg honom/henne till det verkliga Temptation Island...)

Och många bedragna kvinnorna lider. När Ls första man, och livs stora kärlek, lämnade henne för en annan kvinna var hon gravid i 7:e månaden. Både hon och barnet höll på att dö, eftersom hennes dotter föddes förtidigt p.g.a detta trauma. När barnet var fött kom mannen tillbaka och bönade om förlåtelse för den nya kvinnan hade varit otrogen, men då var det förstås försent för hans del. Nu är L gift med en annan man som också är otrogen och L berättar gärna för mig att hon hotat honom med kniv och när hon låg på sjukhuset med sin förtidigt födda dotter fantiserade hon om att hon mördade sin första man med pistol. Så jag skulle inte vilja påstå att otrohet är något de tar lätt på eller accepterar...

L var mycket imponerad av J som sorgset väntade och väntade på att jag och Julie skulle komma - och att han dessutom städar, lagar mat, tar hand om Julie, skämmer bort mig osv. Det är inte speciellt vanligt att männen här hjälper till i hushållet.

.

Trots alla historier jag har hört vill jag hävda att Seychellerna även är ett utmärkt paradis för småbarnsföräldrar och smekmånadspar! För ni visste väl att Seychellerna är en perfekt destination även för bröllopsresor?

.

P.S. Självklart generaliserar jag - alla seychellois(e) och expats är långt ifrån otrogna. Detta är mina subjektiva funderingar, baserade på händelser (dock ej personliga) i min omgivning.

Godmorgonsvammel (mest om otrohet)

Jag har legat och tittat på Julie länge, länge - mellan klockan 5 och 7. Hon är ofattbar. Och jag är klarvaken. Vaknade klockan fem och kunde inte somna om, så efter två timmars omsomningsförsök gav jag upp och lämnade J och Julie sovandes på skrynkliga lakan. Gick ner till undervåningen och lite koffein för jag är vaken med tröttheten av att bara ha sovit några timmar kvar i kroppen.

.

Det är tyst, bara några fåglar som sjunger under palmbladen. Fönstren är daggvåta och det är svalt för en gångs skull, regnperioden är tillbaka och igår gjorde jag mousse hela dagen - i lager. Mörk choklad, ljus choklad, kaffe latte... Sedan smakade det bara gummi av allt.

.

Men det var inte det jag ville skriva. Jag tänkte fram en massa inlägg och en massa andra skriverier mellan klockan 5 och klockan 7, men när jag nu sitter här med min kaffe med mjölk har jag så mycket ord i huvudet att jag inte kan destillera fram något konkret. (Det är söndagsmorgon, men jag är varken full eller bakfull, bara småbarnsmammatrött... Sorry!)

.

Jag tror att jag tänkte skriva något om de självständiga kvinnorna och de otrogna männen på Seychellerna.

.

För det är ju så att det är ganska liberalt här.

.

Kvinnorna är självständiga, har ofta barn med olika män. Det är ingen skandal, de är självständiga. Självständiga eller övergivna, beroende på vem man frågar. Det är inte alltid ett val att vara självständig.

.

Kvinnorna jobbar och stoppar strumpor och stryker kalsonger och lagar curry och jag vet inte riktigt vad de tjänat på "jämlikheten".

.

Många män dricker Seybrew och är otrogna. Det är en liten ö, men det bekommer dem inte. Många av kvinnorna vet och det bekommer dem. Men de har inget val. L sägar att hennes väninna är gift med en bra man. Han är bara alkoholist (dvs han är inte otrogen). Ls 60-årige man går fortfarande på Tequila Boom och raggar.

.

Otrohet finns förstås överallt, men här hör jag om det hela tiden, om koncentratet av otrogna män. Även vissa expats tyckts passa på att njuta av denna "tradition".

.

Det är när jag hör om sådant som jag känner mig ännu mer tacksam över att jag inte befinner mig där - på det Seychellerna.

Utkast...

Jag försöker skriva ett inlägg. Jag har försökt i flera dagar nu, mellan blöjbyten och matningar och lekar med bläckfiskar och prassliga saker och saker som plingar och bitringar och nattningsförsök. Några rader på en massa idéer och sedan avbrott och jag börjar på ett nytt inlägg om hur det är att vara expat på Seychellerna, men hinner i princip bara skriva den raden och sedan har den automatiskt sparats bland alla utkast till inlägg.

.

Med solluckor i regnperioden hinns det med lite grillfest och badning och när himlen blir mörk och tung och stänger in oss i huset finns det en massa ord som skulle vilja in i min dator, fingrar som vill knappa på tangenter, men jag hinner inte för min första och största prioritering i livet är en liten flicka som ligger på en aktivitetsmatta och ler lockande (eller skriker uppfordrande) och vill leka/äta.

.

Så näe, det gick visst inte den här gången heller ;-)

Friterade auberginer

Nadia undrade för ett tag sedan hur vi gjorde våra friterade auberginer, så nu har jag äntligen tagit mig samman och skrivit ner receptet. Själv har jag ätit auberginer tills jag storknat och kan knappt tänka på dem längre. (Men när jag har återhämtat mig lite blir det nog dags för nya lass...)

.

Ingredienser

1-2 auberginer
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk gurkmeja
1/3 tsk anisfrön (krossade)
1 tsk salt
2,5 dl öl
1 dl vatten

Blanda alla torra ingredienser och ha sedan i ölen (kan bytas ut mot vatten, men ölen gör det krispigare) och därefter vatten. Börja med lite vatten och justera mängden om smeten är för tjock. (Gå lite på känn när det gäller måtten, men det är ungefär så jag brukar göra.)

Doppa tunt skivade auberginer (ca 3 mm tjocka) i smeten och fritera i upphettad olja tills de är gyllene. Lägg upp på hushållspapper så att de inte blir för flottiga och servera genast medan de är goda och spröda.

Vi brukar doppa auberginerna i sweet chili sås eller soja. Servera gärna med fräscha grönsaker till eftersom auberginerna är väldigt mastiga.

På tal om amning...

Det kunde ju vara värre. Tänk om man hade haft femlingar...

Amningsvetenskap

Hur länge ska man helamma? Hur länge ska man delamma? (Och ska man amma överhuvudtaget?) Ska man följa råd från Seychellerna eller Sverige när det gäller bebisvetenskap?

I Sverige utfärdar ju vissa äckelvarning om man ammar sitt barn i mer än 1 år. På Seychellerna ammar de gärna till 2 års ålder och längre. Sjuksköterskan på Seychellernas motsvarighet till vårdcentralen erbjöd sig att amma Julie när Julie var lite trumpen. Sjuksköterskan brukade även erbjuda denna service åt sin väninnas son. (Jag tackade artigt nej.)

.

Vi känner en seychelloise som är omkring 50 år och hon berättade att hon ammade sin son tills han var 3,5 år. Han brukade komma till butiken där hon arbetade, smyga in bakom disken, dra i hennes blus och viska: "Mamma, det är inga kunder här nu!" Jag antar att det är lite tabu eftersom hennes son uppenbarligen förstod att ha inte skulle amma offentligt, men det är inte så tabubelagt att man inte kan berätta om det för mig. (Jag undrar om en svenk mamma hade vågat erkänna något liknande.)

.

Men vår vän berättade också att den senaste trenden bland de unga på Seychellerna är att inte amma. Många får barn när de är tonåringar och de vill inte "förstöra sina kroppar", enligt vår vän.

.

Man får ju för sig att det här med amning ska vara något alldeles naturligt. Speciellt här i Afrika. Man kan ha fel. De kan ha fel om oss också. Vår barnläkare hävdade att vi (dvs "vi västerlänningar") lämnade barnen ensamma i timmar och glömde sedan bort dem för att "Ojdå!" titta till dem några timmar senare. Kan inte riktigt påstå att det är så jag gör med Julie i alla fall.

För ca 1,5 månad sedan sa samma barnläkaren att jag ammade Julie på tok för mycket. Jag skulle amma max var 3-4 timme. Och ge henne juice. Det var det där med juice som gjorde mig misstänksam, men jag hoppade på det där med var 3-4 timme. Det lät dessutom ganska praktiskt för mig. Det var det inte. Fröken Julie hade ju ingen lust och var därför en mycket arg liten bebis i ett par dagar innan jag i min desperation mailade amningshjälpen i Sverige. De menade att jag skulle amma så ofta som möjligt (eller så ofta som Julie vill) och att mjölken är sammansatt så att bebisar egentligen helst vill amma 4 gånger i timmen (puh!). De hänvisade dessutom till Afrika. (I mitt Afrika har jag ännu inte sett några jordnära mammor som går runt i bärsjalar eller ammar var tjugonde minut. )

På något nyhetsprogram jag såg för en tid sedan (tror det var BBC) hade de undersökt varför barn i ett afrikanskt land inte skrek så mycket som västerländska barn och de kom fram till att de afrikanska barnen i snitt ammades var 20:e minut. (Det är inte så att jag klumpar ihop hela den afrikanska kontinenten, minns tyvärr bara inte vilket afrikanskt land det var, men det kan inte ha varit Seychellerna i alla fall.)

Tydligen var det på någon konferens 1907 som det bestämdes att bebisar skulle amma var 4 timme. Idag är det bebisarna själva som ska få styra, men var 3-4 timme verkar ändå vara det förväntade och det "normala".

När jag hade smällt amningshjälpen (som för övrigt var fantastisk och hjälpte mig mycket!) fick jag en lite mer avslappnad syn på det hela. Jag slutade klocka Julies mattider och har bara försökt följa hennes rytm. Det har fungerat fantastiskt och även om jag ammar varje till varannan timme känns det inte så jobbigt eftersom hon bara äter i 5-10 minuter.

Att man ska behöva fördjupa sig så i ämnet att man läser artikel efter artikel på nätet bara för att kunna mata sitt barn... Det känns som om man behöver vara professor i amning!

Om jag ska generalisera tror jag att anledningen till att afrikanska barn ammar så ofta är för att det är så varmt. De släcker törsten med några kortare måltider så att de får mer av den tunnare törstsläckande mjölken. Bebisar i svala Norden behöver kanske äta längre (och därför inte äta lika ofta) så att de får i sig den fetare mjölken istället... (Det är sådana tankar som fyller en småbarnsmamma nu för tiden, sorry!)

Julie går upp bra i vikt, men hon är ju egentligen två månader yngre om man korrigerar hennes ålder enligt när hon skulle ha fötts. Fast om BVC här får bestämma ska hon vara en sexmånadersbebis. De var inte så förlåtande när vi kom ner till Seychellerna och hon inte låg rätt på viktkurvan enligt sin biologiska ålder. Då menade de att min mjölk var blaskig och näringsfattig för att jag var så smal. (Fnys!) De hotade med ersättning om inte Julie gick upp ordentligt i vikt.

Jag blev ganska misstänksam (och indignerad) när jag hörde det där med min mjölk för när vi låg på neonatalen analyserade de mjölken och jag hade också sådana mängder utpumpad mjölk i frysboxarna på avdelningen att personalen klagade över att de andra mammornas mjölk inte fick plats. Jag tror jag hade 8 liter eller så och jag donerade 4 liter till mjölkcentralen. Så jag tänkte inte pumpa upp Julie med ersättning om det inte behövdes. Jag anser absolut inte att det är något fel att ge bröstmjölksersättning om man behöver, men det fanns ju ingen poäng med det när jag hade massor av mjölk.
.

Istället har jag försökt pumpa upp mig själv (med lite väl lyckat resultat efter alla banankakor), men jag har blivit försäkrad (från svenskt håll) om att mjölken inte hänger ihop med BMI.

Julie har nu rättat sig in i leden och hamnar inom det "normala" fältet på viktkurvan för sin biologiska ålder och på BVC är de nöjda.

.

Nu är Julie 6,5 månad och det är snart dag för nästa vetenskap: Smakportioner!

5+5=10

Vi hade fem katter på tomten när vi flyttade hit. De bor tydligen här och de har fått fem små kattungar så nu druknar vi i katter. Och vi kan inte motstå dem så nu måste vi köpa en massa kattmat (den råa fisken dög ju inte). De har totalt lindat oss runt sina tassar...

.

Vi tycker att de påminner om Julie i färgerna så därför har vi döpt en av dem till Juliette.

Kärt barn har många namn...

Är det verkligen bara jag som har förfärligt många och komiska smeknamn på min bebis? J håller sig helt sobert till Julie (Hur kan en människa bara ha sådan självbehärskning?). På sin höjd kan han sträcka sig till Lille Skat vilket är ett helt normalt och vedertaget danskt smeknamn. Ibland kan han använda något av mina vansinniga namn för skojs skull och då inser jag hur absurda de är. De slår liksom krumbukt på sig själva (men det är bara för att jag tycker att Julie är så gullig och inte vet till mig).

Jag fick verkligen hålla i mig när Js föräldrar och syster var här för att inte säga [censurerat] som om det var den mest naturliga sak i världen.

Vad ska jag ta mig till? Jag kan ju inte hålla på så här när hon blir lite äldre, tänk om jag försäger mig inför hennes kompisar! Är jag den enda som är så här, hmmm... innovativ med smeknamn...? Julie kommer ju aldrig att lystra till sitt vackra namn!

Lättja...

2009 har hittills varit ett lättjefullt år. Det har regnat utanför, riktigt öst ner, så dånande att man vaknar på natten. Tvätten på verandan hänger på tork i omgångar efter att den gång på gång sköljs med regnvatten.

.

Vi har mest suttit hemma och tittat på den danska serien Klovn. (Hysteriskt rolig! Det är möjligt att man behöver vissa danska referensramar, men annars tycker jag att svt omedelbums bör köpa in den!)

.

Vi har också bakat bröd, banankaka, pizza (världens godaste och enklaste efter improvisation) och antingen är det något fel på vågen eller så är jag gravid igen - med två bananklasar enligt J.

.

Nyårsafton var stillsam; bara vi tre. Hummer till förrätt, oxfilé till huvudrätt och banankaka med hallonglass, hasselnötsglass, grädde, ananas och bananer till efterrätt (igen!).

.

Det var inte mycket nyårsraketer, det enda jag såg var en långsam och stum lysbomb i rött som gled över himlen. Mer än så behövde jag inte då 2008 omärkligt övergick i 2009.

.

Annars börjar det nästan bli lite för mycket la dolce vita för mig. Jag ska bara avsluta banankakan...