Light-bloggar lite som hastigast medan Julie ligger och filosoferar över en mjukisdelfin med badring.
.
Vi var på yachtklubben idag och åt lunch med den Stillsamme Amerikanen och hans nyanlända San Fransisco-fru. Hon visade sig vara en mycket insiktsfull kvinna. Jag tror att hon är en av de få som officiellt har erkänt mig som Julies mamma utan invändande kommentarer som: "Hon ser precis ut som J!!!!"/"Är du verkligen säker på att du är mamman???". (Jag har inget emot om folk säger att Julie liknar J, men det hade varit trevligt om någon, någongång, sa att hon liknade mig. Eller i alla fall om de kunde bespara sig kommentarer om hur mycket hon inte liknar mig.)
.
Först sa Mrs Stillsamme Amerikanen att hon kunde se oss båda i Julie. Sedan, vid närmare inspektion, gick hon så långt som att säga att ögonformen, näsan och munnen var min (och hon är grafisk designer, dvs bildmänniska, så helt fel kan hon väl inte ha?). J fick behålla färgerna.
.
God bless America!
5 kommentarer:
Vad roligt med inlägg från dig! :-)
Jag har alltid tyckt att Julie är lik dig, men jag har inte sagt det kommer jag på nu. Och jag säger det inte för att andra har sagt tvärtom. :-) Visst, hon är lite ljusare än du men det är allt. Hon är sin mammas dotter.
Ida lär ju bli lik sin pappa i färgerna, hennes hår ändrar färg igen och är nu mer åt det ljusbruna hållet. Vi får se var det slutar.
Jag mailar dig sen!
Vintriga men varma kramar
Ingela
Kul att du bloggar igen. Bloggandet skall inte vara nagot krav for da blir det trakigt, blogga lite da och da nar du kanner for det!
Jag rakar ocksa ha ett barn som inte ar sarskilt likt mig. Liksom du har jag sedan lange hunnit trottna pa kommentarer som "ar han verkligen din? (blev till och med fragad detta pa flygplatsen)
Bast var min pappa som redan da vi kommit hem fran sjukhuset skamtade till det med ett "ar du saker pa att det ar din bebis, din bebis blev kanske kvar pa sjukhuset?".
Ja, vi ar kanska inte sa lika jag och min son. Han ar ljushyad och blaogd, jag ar morkhyrad och brunogd. Men den starka krullgenen har gatt i arv i alla fall! Han har minst lika krullig har som jag. Kanske har du ocksa lyckats fora over nagra lock-gener till Julie? ;)
Ha, ha: underbart bloggat!
Givetvis så är Fröken Julie en blandning av er båda, men när hon gjort stordåd i blöjan är hon alltid "den andra förälderns"...! ;-)
Kul med en insiktsfull amerikan. Verkar finnas två av dem då - den andre skall snart till att bli president i Vita Huset.
Ah vad jag kanner igen det dar! Jag vet inte hur manga ganger jag har hort: Im sorry, but I really can't see anything of you in Nils! Are you sure he's yours ..hahahaha.
Sa lagom skoj att hora det efter 3 ar.... och lika kul att hora nu att Sofia ar SA LIK Nils.. och med andra ord inte heller lik mig. Jag menar lite roligt hade det ju varit om nagon sagt att de var lite lika mig ocksa...
Kram!
Ingela: Vad kul att höra! De flesta ser bara färgerna och inte dragen. En blond dotter kan omöjligtvis vara lik en mörkhårig mamma tycks de tänka...
Jag tycker Ida liknar dig - speciellt på munnen.
Har börjat på ett mail till dig.
Varma kramar från värmen
Nadia: Det börjar bli lite tröttsamt med alla kommentarer. På flyget trodde de att Julie var min mammas dotter - trots att jag höll i Julie och min mamma är i mormorsåldern... Vi får se om lockgenen går vidare ;) J har lite vågigt hår så förmodligen.
DMH: Ja, när det är brak i blöjan är hon pappas flicka på en gång ;)
Millan: Folk är så okänlsiga ibland (hoppas att man inte själv var sån innan man fick barn). Senast igår fick jag höra att Julie måste vara så lik sin far (personen som sa detta hade inte ens SETT hennes pappa!) för hon hade ju absolut INGET från mig. Suck!
Trist att du får höra det med Sofia också. Vi får bara försöka ignorera dem.
Kram
Skicka en kommentar