Hur jag egentligen hamnade här...

Först intog jag Manhattan. Med lysande ögon på nybakt studentmanér. Jag minns att det var neonbelysta nätter och dagdrömmar och mardrömmar och jag gick ut på ställen som hette Bumpers och Charlie Browns. Jag minns röda päron, tranbärsjuice, soplukter, avgaser och vackra gamla barndomsminnen. Vi stack iväg i en cabriolet och tappade bort oss och jag önskade i hemlighet att vi inte skulle hitta hem.

Och sen kom Frankrikeepoken. Lata dagar vid stranden, förströelser, varma nätter och fötter som trippade runt i sandaler och trampade i hundbajs. Det var någon fest vid Place Massena och det var människor som kom och gick i ens liv. Och jag gick runt och prövade på. Men ibland ville jag bara gå hem, vila fötterna på en plats, tillhöra - någonting, någon...

Och sen kom London med alla pubar och jag kikade in i en massa liv, men jag kände mig aldrig hemma. Och så var det här som det skulle bli livsavgörande. Jag hade knackat på i olika länder, det hade varit så många intryck, men så lite avtryck; inga bestående men, hur mycket jag än drabbades. Men sedan... när den andra londonsommaren var på väg mot sitt slut och jag inte ville leka den här leken längre. När London luktade gammalt av pubar, heltäckningsmattor och dåliga erfarenheter som jag helst ville packa ihop i en låda och aldrig öppna igen.

.

Jag hade börjat planera bokslut när min vän bokstavligen släpade med mig på en pub. Jag skulle nämligen agera förkläde och moraliskt stöd eftersom hon hade en date med en skotte. Det var då jag träffade J.

.

Men London var redan nerpackat i väskan och min ryanairbiljett var utprintad och jag flög hem till Sverige två veckor senare.

.

Sedan var det Stockholm-London i nästan ett år och en J som bearbetade mig att återvända på nya premisser; lockade med frukostar i Regents Park och menade att London låg nära kontinenten och om jag sa Prag sa J: "När ska vi åka?"

.

Well, jag åkte till London och packade upp staden igen. Och detta var början på det liv jag har nu...