Konsten att vara tvåbarnsmamma med stil

Att vara tvåbarnsmamma är förstås underbart, men jag måste erkänna att det är lite hårdare än jag trodde. Mer än dubbelt så hårt skulle jag vilja påstå. Ändå har jag anlagt en (något tillkämpad) lättsam stil. Men det är inte lätt att hålla samma lediga, glamorösa takt som enbarnsmammorna när man har två barn med nitton månaders mellanrum. 

Först är det ju det kroppsliga. Hmmm. Min mage har fortfarande inte gått tillbaka till ursprungsläge som den gjorde efter Julie, men strunt samma. Det är ringarna under ögonen jag bekymrar mig för. Och de utskjutande nyckelbenen som barnen har för vara att använda som handtag (Aj!). Och rynkorna i pannan. Jag går skytteltrafik mellan Julie och Emil på nätterna. Jag sover ytterst fragmentariskt, om jag ens sover. Emil ammar ofta 7 gånger på natten mellan kl. 19-06. Sedan är det bara att upp och hoppa!

Och så är det dagarna. Dagarna då man låtsas vara en cool lattemamma. Ibland när jag högst tillfälligtvis bara har ett barn lyckas det kanske. Jag och tvååringen i handen, skuttandes fram på gatan. Eller jag och bebisen på höften, så där på en höft, ledigt liksom.

Men vanligtvis är det mer något i stil med:

Kaos. Utbrott (barnen, inte jag, jag är förstås superpedagogisk och filbunkslugn). Borttappade (bortkastade i ett obevakat ögonblick) skor. Skrik.

Men jag tänkte minsann inte låta mig stoppas i sommar så jag har varit inbokad och farit runt i stan och försökt se bekymmerslös ut.

Ett av få tillfällen då man lyckas fångas på bild tillsammans med båda barnen och se någorlunda harmoniska och lugn ut. Jag tror att ögonblicket var över så snart bilden var tagen. Ni ser ju hur lilleman redan är i busiga tankar!

Men jag vet inte... Ibland känns det som om vi är en hundrakilostrio som ångvälter fram på stan. Och så ser man lattemammorna. Mammorna med solbrillor och högklackat. Mammorna som har koll. Enbarnsmammorna. (Inte för att jag vill byta för något i världen, men jag beundrar deras flärdfullhet.)

Enbarnsmammorna: Drar runt på fjärderlätta, mikrosmå Bugaboos och Maclaren med ett lillfinger.

För att inte tala om babybjörnspapporna med fria händer som bekymmerslöst går runt i solen och pratar i mobilen.

Jag: Baxar upp vagnen för trottoarkanten och betraktar hur mötande flyr ut på gatan när jag paraderar fram med en syskonvagn i bredd. Eller ja, det är inte riktigt sant längre eftersom jag till sist kände mig manad att köpa en dubbeldäckare så att jag vågade åka buss igen. Det är lite lättare att se avslappnad ut när man har en syskonvagn som bygger på höjden.

Jag går på stan med någon enbarnsväninna och kämpar, kämpar, för att behålla samma lugn, se lika urbancool ut. Och kanske verkar jag ha full kontroll på något nonchalant vis (har t.o.m köpt mugghållare för latten som jag aldrig hinner dricka) tills Emil börjar krumbukta sig och vill upp i bärselen och Julie trotsigt vill "Gå selv!" och det ser ut som om jag kör runt med ett argt, skrikande getingbo.

Enbarnsmammorna: Sitter i parken på picknickfilten med behändiga barn i singular.

Jag: Försöker picknicka och medan Julie far runt i parken samtidigt som Emil vill amma och samtidigt som jag försöker säga fullängdsmeningar till mitt vuxna sällskap. Vem ska jag välja? (Förlåt, kära vänner!)

Babybjörnspapporna: Fortfarande fria nog att köpa en glass och kittla lilla Ella under tårna om hon skulle bli uttråkad.

Och så häromdagen mötte jag en vän som jag inte har sett på många år. Hon fick tre barn på tre år och är nu inne på nummer fyra. Och hon är fullkomligt lugn och harmonisk. Vad är hemligheten? "Hur överlevde du?" frågar jag och hon svarar förvånat, utan minsta ironi: "Jaha. Tycker du att det är jobbigt?"