Ensam en fredagkväll

Folk skrattar och klappar händerna nere på gatan utanför mitt fönster. Stockholm börjar bli förfestberusat. Och jag sitter ensam* hemma en fredagkväll och det är helt ok. Det är inte panik och "Jag måste ha roligt för det är ju helg!" Det är inte fest eller det obligatoriska fredagsmyset. Det är jag och en stor kopp Earl Grey.

När jag först insåg att jag oväntat hade timmar av ensamhet framför mig blev jag helt perplex. Vad gör man? Jag tror inte att mitt liv har stannat upp, att jag har försatts i vila, sedan Julie föddes. Men plötsligt: Några timmar av ensamhet. Bara jag. Inget mer.

Sedan jag har fått barn är jag aldrig ensam. Jag är aldrig längre bortkommen på så där skört och ungdomligt vis då man inte vet vad man ska göra av tafatta händer. Jag går inte längre på fester och försöker se upptagen ut med ett vinglas, spanar efter någon att prata med, funderar över hur lockarna faller, om jag har fula knän, om jag behöver mer lip gloss och så vidare. För det första går jag inte på fest längre - jag går på kalas. Och jag för det andra har jag inte tid att konversera, fundera över mitt hår och mina knän och om mina läppar är glansiga och plutiga och om jag ser söt ut i en eller annan vinkeln. Jag har fullt upp med att springa efter barn, tala fragmentariskt med människor som lyckas snappa upp mig i ett ögonblick då jag med andan i halsen försöker äta mat med en bebis i knät.

Livet med barn är hektisk. Sommaren har varit intensiv, mättad med sol och intryck. Men idag är allt lugnt. En falnande sommardag med kvardröjande värme. Just i denna stund planeras det för roligheter, festligheter och jag är inte med. Jag sitter ensam** en fredagkväll och det är helt ok. Faktiskt, det är mer än ok. Det är alldeles, alldeles underbart!

*Eller ja, Emil ligger och sover.

** Eller ja, bloggen ackompanjerar ju mig just nu.