Innan Julie föddes tyckte jag att jag hade tänkt ihop alla möjliga tänkbara kombinationer à la Jakob och mig. Brunt hår och blå ögon. Blont hår och bruna ögon. Svart hår och bruna ögon. Ljusbrunt hår och gröna ögon. Och på skämt: Blont hår och blå ögon, men det gick ju inte att tro på.
Och så kom Julie. Vi två års ålder har färgerna stannat på rödblont, ljust blågrönt och porslinsblekt. Eller ja, stannat? Ögonfärgen tycks fortfarande något omogen, ofärdig, på väg någon annanstans. Ögonen blir nog aldrig bruna, men ibland har de en svag, gul ton. Ungefär som när solnedgången speglar sig i blå ögon.
Det blir många frågor och kommentarer i lekparken och på BVC. Och säkert ännu fler tysta frågor som stannar som tankar. Men jo, det är jag som är mamman.
Jag har inte skrivit om det på bloggen, mer än som små antydningar, men det tog oss tid att få Julie. London var egentligen en enda kamp för Julie. Min tillvaro handlade bara om det. Som en besatthet. På den tiden ville jag ha ett biologiskt barn. Ett barn som liknade mig. (Haha!) Eller egentligen, inte som liknade mig - jag har aldrig velat klona mig själv och ser ingen poäng i att barnet måste se ut som mig - utan mer ett barn där jag kunde se vilka uttryck mina gener kunde ta sig, hur fusionen Jakob/Lisa skulle bli.
Och så plötsligt hade jag ett blont litet barn i kuvös som fick 5 ml mjölk via en sond och jag brydde mig varken om att räkna tår eller fingrar och vem hon liknade var inte det minsta väsentligt. Jag knöt an till henne omedelbart, redan innan hon var född till och med. Redan när jag var åtta år och tänkte på mina framtida barn så var det med en underförstådd känsla av kärlek.
Det var då, när vi satt utanför kuvösen och drömde om att få ta hem vår Julie, som jag tänkte att det måste vara lika fantastiskt att adoptera. Det måste vara fantastiskt att vänta på sitt barn där någonstans långt borta, att sitta med en bild och drömma. Men jag vet, jag vet, att det är lätt att säga för mig. Nu. Nu när jag har min Julie och min Emil.
Jag fick ofta höra att jag inte liknade min mamma när jag var barn. Och nu får jag ofta höra att min dotter inte liknar mig. "Hon har ju inte fått någonting från dig!" Sådant tänker de inte bara, de säger det också, men det gör ingenting. Inte som förr, då jag blev lite... hmmm... putt. Eller överlycklig om någon enstaka sa att vi var lika. Jag ville ju att de skulle se att vi hörde ihop, Julie och jag. Men nu behöver jag inte höra att vi är lika för att veta att vi hör ihop, vi två. Vi hör ihop. Alla fyra. Julie, Emil, Jakob och jag.
Jag har inte skrivit om det på bloggen, mer än som små antydningar, men det tog oss tid att få Julie. London var egentligen en enda kamp för Julie. Min tillvaro handlade bara om det. Som en besatthet. På den tiden ville jag ha ett biologiskt barn. Ett barn som liknade mig. (Haha!) Eller egentligen, inte som liknade mig - jag har aldrig velat klona mig själv och ser ingen poäng i att barnet måste se ut som mig - utan mer ett barn där jag kunde se vilka uttryck mina gener kunde ta sig, hur fusionen Jakob/Lisa skulle bli.
Och så plötsligt hade jag ett blont litet barn i kuvös som fick 5 ml mjölk via en sond och jag brydde mig varken om att räkna tår eller fingrar och vem hon liknade var inte det minsta väsentligt. Jag knöt an till henne omedelbart, redan innan hon var född till och med. Redan när jag var åtta år och tänkte på mina framtida barn så var det med en underförstådd känsla av kärlek.
Det var då, när vi satt utanför kuvösen och drömde om att få ta hem vår Julie, som jag tänkte att det måste vara lika fantastiskt att adoptera. Det måste vara fantastiskt att vänta på sitt barn där någonstans långt borta, att sitta med en bild och drömma. Men jag vet, jag vet, att det är lätt att säga för mig. Nu. Nu när jag har min Julie och min Emil.
Jag fick ofta höra att jag inte liknade min mamma när jag var barn. Och nu får jag ofta höra att min dotter inte liknar mig. "Hon har ju inte fått någonting från dig!" Sådant tänker de inte bara, de säger det också, men det gör ingenting. Inte som förr, då jag blev lite... hmmm... putt. Eller överlycklig om någon enstaka sa att vi var lika. Jag ville ju att de skulle se att vi hörde ihop, Julie och jag. Men nu behöver jag inte höra att vi är lika för att veta att vi hör ihop, vi två. Vi hör ihop. Alla fyra. Julie, Emil, Jakob och jag.
Mina två i sandfärgade toner.
5 kommentarer:
Vilket fint inlägg!
Kommer komma tillbaka! :-)
Ha en fin dag!
/ Kram Ida
Det är så underbart att läsa dina inlägg! Inte bara för att du är så fantastiskt skicklig på att uttrycka dig utan för att du förmedlar så mycket kärlek.
Sa roligt att se foton pa de sma! De ar verkilgen fina. Jag tycker det ar fascinerade det har med utseende for visst undrar och tanker man pa det nar man ar gravid (och kanske till och med innan man ar gravid). Vi har lyckats fa en Nils som ser valdigt mycket ut som pappa (fast med hela andra farger), en sofia som ser valdigt mycket ut som sin mamma men sedan ar barnen dessutom valdigt lika varandra!
Nar Nils kom letade jag forbrilt efter likheter med mig sjalv och brukade bli lite stott nar alla kommenterade hur lik Ben han var .. Men nu spelar det ingen roll langre. Fina ar de hur som helst :-). Kram!
Så fint att läsa din ord om dina barn, din familj.
Man är verkligen en enhet, en helhet hur man än ser ut...
Jag tycker verkligen du ska tjata lite till om en ring...och ha gärna mig i tankarna när du ska välja ;)
Vigselringar är det roligaste som finns att göra!
Ida: Tack och välkommen tillbaka!
Rebecca: Åh, tack, vad fint sagt! :D
Millan: Det kanske är mest i början, när man är osäker, nybliven förälder, som det är viktigt att se likheter. Nu är det jättekul att se syskonlikheter!
Lina: Jag ska ha dig i tankarna! :)
Skicka en kommentar