Det är med viss eufori jag möter Stockholm. Jag går på promenader och ser en massa andra länder och städer och minnen reflekteras i min stad. Det är vackra hus och röda rankor som kastar sig ut för fasaderna som vattenfall. Lärkstaden påminner mig mycket om norra London där vi bodde. Plötsligt kan jag känna att jag är i Highgate eller Muswell Hill. Kvarteren kring Engelbrektskyrkan liknar Edinburgh. Och ibland påminner tegelhusen mig om Danmark. Men ändå inte. Stämningen är helt annorlunda här.
Stockholm och jag har ett komplicerat förhållande. Jag försöker att inte återanvända mina gamla känslor inför Stockholm, utan jag förhåller mig ständigt till stan, möter den från nya vinklar.
Kanske är det för att jag aldrig har känt en annan stad med hjärtat på samma sätt som jag är lite hjärtlös mot Stockholm ibland. Utomlands är jag ganska ofta ovetandes om alla problem. Stockholm är vackert, men jag uppfattar staden som självmedveten. Stockholm är inte bara. Stockholm är så där uttänkt, medvetet coolt och trendigt. Inte nonchalant charmigt. Till och med töntigheten är uttänkt!
Jag pendlar mellan älskar, älskar inte... Men jag tror att det stannar på älskar...
3 kommentarer:
Jag har i flera år pendlat mellan älskar, älskar inte vad gäller Stockholm. Även jag tror att det stannar på älskar...
Jag har aldrig pendlat. Ständigt älskat... Och inte blev det någon förändring efter att ha sett de här bilderna. Tack för de vackra bilderna, Stockholm fattas mig!
Johanna: Om det är så att det stannar på älskar flyttar du kanske tillbaka hit?
Karin: Åh, om jag ändå kände en sådan självklar kärlek till Stockholm! :)
Skicka en kommentar