Jag fick ett infall igår och började läsa mina gamla dagböcker, hundratals olyckliga, besatta sidor som tar sin början i Nice 2001. Det var som att falla ner i det förflutna och minnas att det där var jag. Miljöerna är spännande, jag träffar en massa människor, är kär på löpande band och jag är rädd, rädd, rädd för att bli lämnad. Jag är så rädd att jag fryser och skakar dagböckerna igenom. Jag har liksom haft frossa genom hela min ungdom. Jag var så skör att jag nästan gick sönder och samtidigt hade jag sinnesnärvaro att skriva vackert om det.
Och nu läser jag om det. Med två små barn och ett stabilt förhållande som buffert. Men jag kan nästan inte tro på det. Tro på att den där tjejen - som kastade sig ut i världen, som var så livrädd för att visa vem hon var, för att inte bli älskad, som inte hörde hemma någonstans - träffade någon som J, som orkade älska henne, trots att han fick vänta länge...
Jag tittade på mitt senaste inlägg. Busunge i Humlan. Tänk om jag hade kunnat se det 2003.
Jag brukade sova 11-12 timmar om dygnet och vakna med en diffus ångest. Varje morgon. Nu sover jag några få timmar i taget och väcks av att Lilleman kryper runt bredvid mig.
Ibland glömmer jag det, ibland klagar jag. Men egentligen, allra innerst inne, är jag så ofattbart lycklig. Tänk om jag hade vetat det 2003.
8 kommentarer:
Åh vännen, vad fint skrivet!
Varma kramar
Så fint!
Oh ja, all denna 20-års ångest. Glad att ha kommit över den.
Wow, ja.
20-årsångest skriver Basilika. Eller 26-årsångest, som jag. Huh!
Jag önskar att jag väldigt snart kommer kunna tänka tillbaka så som du gör nu. ;)
Ingela: Tack :) Varma kramar
Basilika: Visst är det härligt! No more drama...
Johanna: Det hoppas jag också! Det kan gå snabbt när man träffar rätt :)
Ja, Nice 2001... Jag var minst lika olycklig, förvirrad och längtande jag :-) Vilken tur att vi fann varandra där! :-)
Jag antar att det var detta jag längtade efter. Och drömde om. En fantastisk kille som står ut med mig (att han pallar är ofattbart ibland, hormonstinn och sömnstörd som jag är!) Och så världens finaste dotter på det! Men ändå känner jag mig så... andefattig emellanåt. Jag förmår inte skriva nu som jag gjorde då. Jag förmår inte ens TÄNKA nu som jag gjorde då. De där stora tankarna, menar jag. Jag glömmer också, ibland. Att det var detta jag ville. Jag klagar också. Ganska ofta, om jag ska vara ärlig. Men innerst inne är jag också så ofattbart lycklig. Och lyckligt lottad.
Tack för att du påminde mig!
Kram min finaste vän!
Ja du, tänk om man hade en kristallkula att se in i framtiden med! Tänk vad mycket oro man skulle slippa då... Men samtidigt, vad tråkigt det skulle vara!
Fint!
Jag är glad över att jag inte skrev dagbok, ja av de flesta hälsosamma skäl som man någonsin kan komma på:-)
Ann: Jag saknar också de där stora tankarna och orden. Den där tiden har ett speciellt skimmer även om det mest var olyckligt allting.
Men du, jag tror faktiskt inte att du är så jobbig att stå ut med! Inte lika jobbig som jag i alla fall... ;)
Kram finaste!
Marie: Och tänk vad jobbigt att veta om alla hemska saker...
Rickard: Det var faktiskt ganska ohälsosamt att läsa dem igen. Kändes som om jag var nära att snubbla ner i ett svart hål igen... Men jag klarade mig :)
Skicka en kommentar