Ex-prematur

Det regnade med frenesi häromdagen när jag steg ut ur porten med Julie varmt nedstoppad i den regnsskyddsbeklädda barnvagnen. Det var sådant där ösregn av seychellisk kaliber. Ett regn som smattrade så ilsket att det trängde igenom paraplyet och jag vadade i vatten upp till anklarna på min strapatsrika resa till Danderyds sjukhus och tillbaka i tiden.

Framför huvudentrén sålde de jordgubbar precis som för ett år sedan. Men vädret var bättre den gången. Det var kanonsommar. Har jag hört. Själv var jag instängd i ett mörkt rum med Julie och pumpade ut mjölk var tredje timme och matade med sond och höll koll på saturationsmätarna.

Nu. Ett år senare. I samma korridorer, med vana steg, i det som var vårt hem i några veckor förra sommaren. Jag delar hiss med en kille som bor på avdelning 21. Han har också fått ett barn född i samma vecka som Julie, han är där vi var förra sommaren och jag hinner säga "Lycka till! Allt gick bra för oss!" innan jag kliver ur hissen på ett annat våningsplan (återbesöksplanet). När vi låg där på avdelning 21 hade jag önskat att jag hade kunnat se in i framtiden och veta att allt gick bra. Det är det bästa jag kan ge en annan prematurförälder - att berätta att det gick bra för oss, att ge vidare hoppet till någon annan.

Jag och ettårsjulie går av på våning sju. Det är den våning man vill komma till när man bor på våning nio eller våning fem. Våning sju är lika med stor bebis eller i alla fall en bebis som inte längre är inlagd.

.

Vi får träffa en sjukgymnast och en läkare och det är många "Kan hon...?" och ja, hon kan! Ja, hon kan gå. Ja, hon säger några ord (som man oftast kan förstå med lite fantasi - dä = där). Ja, hon kan resa sig upp utan stöd. Och så säger läkaren att hon är frisk och normal, vilket vi redan visste, men det känns så skönt att få ett professionellt erkännande. Och bäst av allt: Vi behöver inte komma tillbaka för fler återbesök (bortsett på en rutinmässig ögonkontroll) för hon är en ex-prematur nu som läkaren kallar henne och med de orden vet jag att den där tiden är över, mardrömmen är slut, jag behöver inte oroa mig mer, jag behöver inte kolla att hon andas (även om jag kommer på mig själv med att ändå göra det). Det är över nu.

Det enda Julie ligger efter med är storleken. Där måste vi fortfarande korrigera. Men att hon är liten känns litet i sammanhanget.

.

Nästan ett år på midsommar

.
Det har varit milstolpar att passera:

När de tog bort alla sladdar och Julie plötsligt var en trådlös bebis som alla andra.

.

När hon nådde 2 kg.

När vi fick åka hem (jag trodde aldrig att jag skulle överleva första natten ensam med henne, att jag skulle vara den som skulle se till att hon levde - vilket hon dock klarade bra av sig själv).

När vi tog bort andningslarmet (vilket jag envisades med att ha kvar fastän läkarna inte menade att det var nödvändigt).

När hon kunde amma helt själv och jag kunde sluta med det eviga pumpandet (vid 4-5 månaders ålder).

.

När hon sa mamma/pappa.

När hon lärde sig sitta/krypa/resa sig...

När hon tog sina första steg.

När hon fyllde ett år.

När hon tog prematurexamen.

Nu är hon bara Julie, vår glada, och ibland arga, ettåring. Och vi är så stolta!