Bonjour tristesse!

Det är juni, det är sommar och det är 10 grader. Välkommen till Sverige! Och så vet man detta, att this is it! Det här är glansdagarna.

.

Det är skymningsmörker (klockan ett på dagen!) och jag sitter och skriver med bordslampan tänd. Solen orkar inte tränga igenom dessa kilometertjocka moln som täcker Stockholm i skrivandes stund. Det är ett klaustrofobiskt mörker för man vet att det här är det bästa Sverige har att erbjuda och om det inte är underbart nu, blir Sverige någonsin underbart?

.

Av erfarenhet vet jag hur det brukar bli. Man passerar midsommar i samma regniga tillstånd och när årets ljuspunkt är förbi vet man att det bara går åt fel håll. Det blir juli och det regnar, men så får man plötsligt nytt hopp i form av ett vredesutbrott - "Men så här kan det ju bara inte få gå till!" - och med dessa ord känner man en slags förtröstan, som om man kunde åberopa någon högre instans - någon rättvisa i världen måste det ju ändå finnas!

.

Jag har haft mitt så jag borde inte klaga. Seychellernas värme ligger fortfarande nära i mitt minne (kanske alldeles för nära, det når att göra mig avundsjuk på mitt gamla liv). Men ändå. Det är sådana här dagar jag skriver bäst till. Om jag nu hade tid.

.

Dammet faller som snö över mitt skapande, så länge sedan är det. Jag är uttråkad till leda. Jag tror inte jag har formulerat en intelligent mening på... ja... evigheter (jag är för fattig för att ens kunna finna ett mindre förutsägbart ord än evigheter, ja ni förstår hur illa det ligger till). Under hela mitt liv har det aldrig gått så här lång tid utan att jag har skrivit (då räknar jag inte bloggen).

.

Jag har börjat befara något fruktansvärt: Min hjärna håller på att tillbakabildas. Jag känner hur hjärnvindlingarna sakta slätas ut och min hjärna är på väg att bli en rund fluffig bomullsboll! Jag börjar faktiskt tvivla på att jag överhuvudtaget har någon intelligens kvar.

.

Och så skriver jag allt detta när jag egentligen är välsignad (det är inte meningen att låta religiös, men något bättre ord finns inte). Jag har allt - och så har jag fräckheten att vara uttråkad!

.

Jag har världens snällaste J, den underbaraste lilla dotter som finns och så beklagar jag mig över att jag vill skriva ord på papper. Ord på papper, herregud!

.

Jag känner mig ensam även om det finns ett helt annat socialt utbud här i Stockholm än på Seychellerna, men det är inte det som fattas mig. Jag är lycklig i min tillvaro, men det är just det där med att min bokhylla står orörd och att mina lösenordsskyddade worddokument som ingen får läsa (än) inte har öppnats på, ja, hmmm... evigheter.

.

Jag saknar att skriva, att förlora mig i ord, att komma på meningar som bara måste klottras ner på vad som helst (servett, kvitto, sms...). All yttre stimulans på Seychellerna dövade tillfälligt denna passion, men nu när jag är tillbaka i en stad där jag känner till allt behöver jag gå in i en annan värld...