Intendence

Denna strand som ligger på södra delen av ön sägs vara en av de vackraste på Mahé och visst var den vacker (vad är inte vackert på Seychellerna?), men efter att ha blivit bortskämd en hel dag på Anse Soleil kunde den inte riktigt leva upp till sitt rykte.

.

J kastade sig i de höga vågorna, vi andra stod på stranden och njöt av den filmiska solnedgången.

Julie var trött och nöjd. Hon är ett mycket harmoniskt barn (trots all turbulens omkring henne), men denna dag var hon mer tillfreds än jag kan minnas att hon varit på mycket länge.

Anse Soleil

Vi åker vidare söderut längs västkusten. J frågar om vi vill ta en omväg till en vacker plats, undangömd på en udde. Anse Soleil, solstranden, är inte en hemlighet längre, men den är fortfarande exklusiv nog för att man ska känna sig utvald och för att man ska kunna känna att man trasslat sig fram på småvägar och plötsligt funnit sitt eget paradis.

Vattnet var alldeles ljummet

Julie fick svalka sig i sitt lilla tält i skyddet av en palm.

Glader

J och Julie njuter av att äntligen vara tillsammans!

.

Mimmi Pigg på Seychellerna

.

Anse aux Poules Bleues

Efter att ha handlat på marknaden och låst oss ute kom vi äntligen iväg på vår utflykt. Vi körde från Victoria tvärs över bergen längs med La Misère mot sydväst och man hade ju tyckt att Beau Vallon var fint och så plötsligt dyker något ännu vackrare upp. En nästan helt öde strand. Underbar. Vacker. Gudomlig. (Jag har en förkärlek för bombastiska uttryck så när jag verkligen har bruk för dem har jag liksom tömt ut ordförrådet.)

.

Guideböckerna bryr sig inte speciellt mycket om denna plats. Kanske överskuggas den av det faktum att Seychellernas mest kända konstnär - Michael Adams - bor här.

.

Marknaden i Victoria

Varje morgon är det marknad i Victoria (Seychellernas huvudstad). Trots att det var tidigt var luften tung av värme och fukt och det hade inte gått lång tid förrän jag tyckte att det där med att vara en jordnära mor med bärsjal i Afrika inte var fullt så avslappnat och romantiskt som jag hade föreställt mig hemma i svala Sverige. Plötsligt kändes allt tryckande hett och hjälp! och Julie tycktes lealösare och rödlättare än någonsin.

Jag skyndade mig tillbaka till bilen och svalkade Julie med kallt vatten, men hon var helt cool och bara skrattade åt mig.

Mamma och J hade som tur var sinnesnärvaro nog att stanna kvar på marknaden så att de kunde handla cassawa, tomater, papaya, mango.

Här handlar de lokala. Det mesta är billigt...

...men ananas är underligt nog jättedyrt på Seychellerna - 60 kr för en!

Mitt nya liv...

Tidig morgon. Har just tagit en svalkande dusch och druckit en kopp kaffe med en massa mjölk (mjölk har varit en bristvara, men nu har det kommit ett lass till ön).

Nu ska vi bege oss iväg på marknaden och handla in frukt, grönsaker och nyfångad fisk, sedan slänger vi in grillen i bilen och åker på en utflykt runt ön Mahé.

Vi ses!

Om någon hade tänkt sig göra kokosmjölk...

J har blivit totalt acklimatiserad; kör bil i hårnålssvängar i vinande fart (ok, 30 km i timmen, men när man är från Sverige och ser ett stup vid vägrenen känns allt för fort), har en hand på ratten och äter brödfruktschips med den andra och tar det allmänt coolt.

Dessutom kan han göra kokosmjölk från scratch och slänger ihop en fiskcurry på en höft. Min mamma viskar lyriskt till mig: "Du har lyckats fånga en man som kan laga mat!"

----

Så här gör man kokosmjölk:

Ta en kokosnöt och en hammare och dela nöten i bitar. Gröp ur innanmätet och lägg det tillsammans med kokossaften i en mixer. Fyll på med vatten (ungefär så att det täcker kokosbitarna) och kör mixern tills det har milkshakekonsistens. Sila blandningen och krama ur kokosflisorna så att all vätska pressas ut. Ét voila! - kokosmjölk.

Seychelliska biverkningar

En lite oväntad bieffekt av vistelsen här är att man inte kan ha någon snygg frisyr i den höga luftfuktigheten. Trogna Vänner-tittare minns säkert Monicas burr i Västindien...

Luftfuktigheten förklarar nog också varför knopp är högsta mode. En stram knut verkar vara enda sättet att tygla lockarna. Därför har jag blivit tvungen att behålla mina Princess Leia-bollar. Så nu går jag mest runt och ser ut som Mimmi Pigg.

En kväll vid Beau Vallon

Varje onsdagkväll är det marknad vid Beau Vallon. Vi kom dit när kvällsmörkret hade lagt sig. överallt var små stånd där man sålde smycken, mat och dryck. Vi köpte grillad fisk (red snapper) och bläckfiskcurry som vi sedan åt nere på stranden.

I trädkronorna sjöng fåglarna hysteriskt med fulla halsar. Jag skulle kunna skriva om månen, om natten som aldrig kallnar, om hur röken från den grillade fisken spred sin doft, om hur bergen avtecknade sig mot den allt mörkare himlen medan vågorna brusade mot strandkanten, men allt känns som en livlös kliché när man försöker göra upplevelserna rättvisa med sina ord.

Julie skrattade och var glad hela kvällen. Hon dansade med till de afrikanska trummorna och vippade med nappen. Hennes första utekväll!

Mormor och Julie

Utforskar ön

Utsikt från balkongen. Morgondimman lättar över bergen.

Senare under dagen sken solen som sig bör

Redan andra dagen går vi (jag, mamma och fröken Julie) vilse i den lilla pluttstaden Victoria, som för övrigt är världens minsta huvudstad. Efter att ha utforskat huvudgatan och köpt ett par sandaler tänkte vi ta en genväg...

Sedan på kvällen (efter våra strapatser i stan) åkte vi ner till stranden och badade i den akvarieklara Indiska Oceanen. Jag måste erkänna att vattnet i paradiset var en liiten smula kallt, men det vågade jag inte säga till J för då skulle det heta att jag var prinsessan på ärten och bla bla bla... Så jag bet ihop och när jag väl doppat mig var det otroligt skönt att simma runt bland fiskarna. Lätta regndroppar föll på vattenytan och på stranden låg Julie och sov under ett träd. (Tyvärr hade kamerabatteriet tagit slut så ögonblicken gick inte att föreviga.)

Efter simturen började det ösregna och vi satte oss på en restaurang med sandgolv och åt pizza medan djungelregnet vräkte ner i havet.

Första intrycket...

Avskedet från Sverige blev förstås så där stressigt och hektiskt som det anstår en rastlös varelse av min kaliber (om det var någon som iakttog en galning med två Princess Leia-bollar i huvudet som hysteriskt sprang runt på Arlanda så var det nog jag...).

Liten på väg ut i den stora vida världen

Sedan blev fröken Julie förstås haffad och muddrad i säkerhetskontrollen. Vi fick gå in i ett litet bås, men lilla fröken var en tuffing och visade inte en min. Sedan sprang vi vidare mot gaten (ute i sista minuten förstås! Vad annars?). 5 minuter till och planet hade blivit försenat. Och jag som tyckte att vi var ute i goood tid, men livet med en bebis drar uppenbarligen ut på tiden. Men tillslut satt vi alltså fastspända på planet som lyfte mot nya äventyr.

Efter en sju timmar lång och tråkig mellanlandning i Qatar (vill inte ens tråka ut bloggen med ett referat om det) var det dags att flyga vidare mot Seychellerna!

Julie var så snäll och duktig på sin första långa resa. Hon var gullegris hos flygvärdinnorna!

När solen steg upp över Indiska Oceanen visste vi att det bara var minuter kvar till landning...

Julie sov sig igenom både start och landning

Vi närmade oss öarna i soluppgången. Planet sjönk ner genom vackra molnformationer som låg och vilade bara några meter ovanför havet. Cerf Island steg upp ur Indiska Oceanen i morgondimman utanför vårt flygplansfönster. Sedan gjorde piloten en sväng och plötsligt fanns huvudön Mahé under våra fötter.

Det svindlade till när planet saktade ner på landningsbanan framför en liten oansenlig terminal. Palmer dansade i bakgrunden och djungelbeklädda berg kulissade till min bild av Äventyret.

J stod och väntade på oss i ankomsthallen. Efter den långa flygresan gick allt snabbt. Palmer och hus och bilar flimrade förbi. "Där bygger de ett sjukhus, där fångade vi krabbor..." J snabbguidade oss genom ett myller av nya intryck och vi var nya som barn och tittade förundrat i vår spännande pekbok. Julie var storögd och förundrad. Från att ha varit i sin lilla skyddade kokong var det plötsligt ett myller av färger och människor och nya ljud och främmande lukter.

På väg mot vårt nya hem...

Hemma!

Vagt bortdomnad efter att inte ha sovit på ett dygn klev jag in i mitt nya hem och mitt nya liv. J slängde ihop en fantastiskt god sallad med världen godaste fetaost (från Saudiarabien) - mjuk och krämig och mild. Sedan duschade jag och sov bort tre timmar. Sådan där medvetslöshetssömn som man vaknar upp ur helt förvirrad och undrar var man är.

En stund senare var dagen redan på väg över i kväll och vi skyndade oss iväg till stranden. Solen hann precis gå ner innan mina fötter hann känna på havet. Det var svalt vatten och ljummen kväll och ett gäng seychellois stod under träden och pratade. Vi körde vidare till Js engelska vän Debbie som bodde alldeles i närheten. Och sedan satt vi på hennes veranda. De som inte körde bil, ammade eller sög på napp kunde njuta av ett glas vin i den seychelliska natten.

Trött och mörbultad och med en arg fröken Julie kom vi hem och till slut somnade vi alla av ren utmattning...

Avslut

Sista resterna av Stockholm. Bara några dagar kvar, sedan börjar ett nytt liv. J ringer. Från värmen. Uppsluppen stämning. Snart åker jag. Någon Brad ska ha en barbecue nästa helg. En massa vänner, en massa fester (nåja, vi får väl se hur mycket festande det blir för min del), en massa upplevelser väntar...

Idag ljuger dessa bilderna lite. Utanför fönstret seglar flyttfåglarna bort i en tjock, betonggrå himmel. Och snart jag också...

Förresten...

...vill jag säga tack till alla er läsare! Tack för alla snälla, uppmuntrande kommentarer och tack för att ni fortfarande tittar in här, trots dålig uppdatering på sistone. Har tyvärr både varit en dålig läsare och skribent och har inte hunnit kika in i era världar lika ofta som tidigare, men hoppas att jag snart får tid att ta igen mig med lite spännande bloggläsning.

Bebis + utlandsflytt + blogg har varit ett jonglerande och av uppenbara skäl är ju bloggandet det första som måste offras. Men nu blir det snart ändring på det! För snart, kära vänner, får ni (äntligen!) följa med till sydligare breddgrader...

Och bara för att strö salt i såren...

...var söndagen (då jag skulle ha befunnit mig ombord på ett plan på väg mot tropikerna) extremt regnig och blåsig och jag gick under ett paraply som vändes ut och in och J var på väg till stranden och det var egentligen meningen att söndag skulle bli måndag bortom Sveriges gränser och jag skulle avsluta måndagskvällen vid Beau Vallon.

No more drama... please!

Det var en stress som antog orkanstyrka i förra veckan och under lördagen hade den uppgraderats till kategori 5. Jag befarade helt allvarligt att jag skulle missa planet. Det var som i en mardröm, när man drömmer att man missar planet. Och sedan blev det den mardrömmen. Inte bara som en mardröm. En mardröm.

Vi satt där, jag och min bästis, bland packade väskor, i en uthyrd lägenhet och klockan närmade sig söndag och då ringde telefonen. 12 timmar före avgång.

På grund av orsaker som nu är lösta, och som jag inte ens orkar gå in på här, missade jag alltså planet. Ja, kära läsare, jag missade planet.

Jag gillar äventyr, men snälla livet, ge mig lite tråkig vardag. På Seychellerna. Tack.

Puh!

Kalabalik!

Det är allt jag har att säga för tillfället.