Tre barn på tre år. Del II

Vera. Vår yngsta, älskade med tjockt brunt hår och blågröna ögon.

Yngst och äldst..

...och mittemellan. Emil (uttalas på danskt vis med betoning på i:et). Vår älskade med stora blå ögon och superlockigt busigt hår.

Julie. Vår äldsta, älskade med snabba springskor, glittrande gröna ögon och guldlockar som flyger i vinden.

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte, om vi tänkte, men det är hur som helst det bästa som har hänt oss. Jag kan inte förstå att jag kunde ha sådan här tur - och ändå är det utan konkurrens den största utmaning jag har varit med om. Bara logistiken. Jag försöker minnas hur jag föreställde mig ett liv med barn innan barnen kom. Jag minns i alla fall att jag visste precis hur jag skulle vara som mamma: Bestämd, men kärleksfull. Jag skulle inte ens tillåta sådana där utbrott att äga rum, det skulle aldrig få gå så långt. Jag skulle ge mina barn ekologisk, hemlagad mat. Köttbullar och korv skulle inte finnas i mitt kylskåp. Barnmaten skulle jag göra själv. Jag skulle inte köpa kläder med farligt plasttryck, barnen skulle bara dricka ur glasvällingflaskor (för att inga giftiga plastämnen skulle utsöndras) och de skulle mestadels ha träleksaker. Jag skulle se snygg och chic ut, helst skulle jag vara författare och tanken var egentligen att jag skulle få fyra barn på fyra år (den planen är helt avskriven). Jag skulle bo i ett stort hus på landet utanför någon storstad (Paris eller något i den stilen). Barnen skulle vara ute i friska luften i ur och skur och vi skulle plocka svamp och blåbär i skogarna (vet inte om man gör detta utanför Paris, men strunt samma).

Tre barn på tre år senare: Jag har misslyckats. Inte på alla punkter, men en hel del. Ingen svampplockning i år heller. Mina barn får utbrott överallt - i affären, på lekplatsen, i hemmet. Men de får massor av kramar och pussar.

Dessutom. De vill ha dagismat. I helgen förklarade dock Julie till min glädje att hon ville ha "schushi" för det var hennes favoritmat. Så jag sköljde sushiris tills vattnet var genomskinligt klart, sedan skulle det stå i kallt vatten i 20 minuter för att perfekta till sig och så skulle det kokas och sedan svalna och sedan skulle jag blanda i risvinsvinäger och socker. Jag strimlade gurka, avokado, lax, morotsstavar, tog fram noriark efter noriark, rullade och rullade, men jag kunde lika gärna ha rullat köttbullar för efter en enda liten sushibit fick jag veta att Julie inte tycker om sushi. Och dagen efter fortsatte jag med misstagen. Jag lagade torskrygg med vitvinssås som min äldsta vägrade smaka på och min mellersta log ljuvt och sa med sin mildaste, ljusaste stämma: "Mamma, jag tycker inte om din mat." Vi brukar skylla på att de inte menar vad de säger så vi tar inte åt oss. Men när de säger "Mammi, jag tycker du är så gullig, jag älskar din mat, jag älskar dig" går det rakt in i hjärtat.

Min nobbade sushi.

Vad tre barn på tre år gör med kroppen är inte det man främst behöver oroa sig för. Man håller sig i form genom att fara runt på lekplatsen för att hålla koll på alla och man får vara glad om man hinner äta upp sin mat. Så förresten, man skulle kanske oroa sig för kroppen, att man får i sig alla sina kalorier och vitaminer. Men man hinner inte tänka på det. (Dessutom har jag en tendens att kompensera förlorat kaloriintag med kakor. Vi äter mycket och nyttig, men jag har hög ämnesomsättning så jag har inte så mycket restriktioner p.g.a. estetiska skäl och därför slinker en och annan godsak ner. Men jag vill leva hälsosamt.)

Jag kan konstatera att tre barn på tre år inte var som i teorin. Det var bättre. Och hårdare. Det var mer kärlek än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Man är så älskad och sönderkramad varje dag när man går i säng. Det är pussar, kramar, skrik, skratt, tårar, lek, spring-i-bena, bråk och mys om vartannat. Och hur hårt det än må vara skulle aldrig önska mig ett annat liv än detta.