11 september 2012

En bekännelse

Norr Mälarstrand. En av de stockholmsplatser som gör mig alldeles, alldeles lycklig.
Under hela mitt liv har jag vägrat Sverige. Så fort jag kunde reste jag härifrån, först till USA, sen till Frankrike, England och Seychellerna. De två sistnämnda länderna strök jag från listan över eventuella nya hemländer och USA har jag strukit av andra skäl. USA blir aldrig mitt, även om jag borde ha haft rätt till ett liv där, men jag släpper det. Sedan har Frankrike funnits som en omöjlig möjlighet att drömma om, men när jag var där i somras var det gamla drömmar som levde kvar och som jag inte ville svika. Precis som jag inte har velat förråda min önskan bort från Sverige. Denna livslånga längtan efter ett hem någon annanstans har alltid hindrat mig från att älska livet här. Men ni ska veta att jag har saknat Sverige, gud, så jag har törstat efter mina Stockholmsgator och allt vatten som ringar in stadsdelar och öar. Jag har saknat den svenska naturen, de trolska barrskogarna, leriga åkrar och första frosten på höstlöven. Och alldeles nyligen tog vi beslutet att stanna här. Det känns underbart att vara på denna plats och att känna för denna plats utan förbehåll och reservationer. Då och då drabbas jag som alltid av mina tvivlande funderingar på om detta är största, bästa möjliga, men jo, kanske, om jag låter det.

5 kommentarer:

Sandra sa...

Vad härligt att ni känner er mer och mer fria och lyckliga i ert beslut. Världen står kvar och inget behöver vara, så länge man inte själv vill det. Det vi bestämmer idag, behöver inte vara i morgon. Dessutom känns det bra att du trivs, nu när vi mer eller mindre ska bli grannar, det bådar gott för mig =) Stor kram

Karin sa...

Först tänkte jag passa på att säga vad kul det är att du har börjat blogga igen och så grattis till bröllopet så klart!

Det är konstigt det där, efter att ha bott i Israel i 6 år, och bara någon månad efter att ha fått medborgarskap, börjar jag mer och mer känna att jag vill härifrån. Sverige, och framförallt Stockholm, saknar jag ofta men jag tror inte att det är ett bra val för oss. Om 2-3 år när Y är klar med sin doktorsavhandling kommer det nog att bli en flytt, troligtvis till USA. Får se om det känns mer hemma.

Lisa Christensen sa...

Sandra: Det känns som en lättnad att erkänna att vi trivs! Dessutom är denna stadsdel väldigt bra för barn. Överlag är Sverige ett praktiskt land när man har barn och jag uppskattar det mer nu.
Kramar!

Karin: Kul att se dig här igen - och tack! :) Så du har blivit israelisk medborgare - wow! USA låter jättespännande! Skulle inte ha något emot att bo där i några år, men har tyvärr fått ge upp min egen amerikanska dröm...

Lisa sa...

Du anar inte hur skont det ar att lasa detta. Precis som du har jag ju langtat bort hela mitt liv.. Och sen blev det ju London, Paris och Warszawa med min spanske man. Och ingen trodde nansin att de skulle fa se oss i Sverige. Men en hemlis. Vi ar pa vag till Stockholm. Nasta var/sommar bar det av. Nar jag fick veta att vi vantade nummer tva bara klickade det till och utan att egentligen ha nagon Sverigelangtan kandes det bara helt naturligt och bast for hela familjen. Nu langtar vi tills vi kan borja vart nya aventyr!

Kram igen!

Lisa sa...

Åh, vad kul!! Välkomna hem! Då får vi ses när ni flyttar hit :-) Att bo i Sverige med barn är ett privilegium. Allt är så barnvänligt och barnanpassat. Som när vi var i Vasaparken en vardag förra veckan och bara kunde gå in i deras parklek/öppna förskola och värma mat i micron eller köpa juice för en 5 krona. Allt fanns där - diskmaskin, tallrikar, bestick, leksaker, toalett osv. Och i Humlegården är det ofta en grill tänd så att man kan grilla korv på lekplatsen. Kylan och mörkret och alla sjukdomar under vinterhalvåret är tungt, men när barnen blir större och kan åka skidor och skridskor blir det nog också roligare. Och så får man väl resa utomlands mycket. Det gick verkligen över förväntan att åka till Frankrike med tre så pass små barn.

Stor kram!