Efter en fragmentarisk natt med några minuters sömn och jag som nästan gick sönder av trötthet hurtade jag upp mig, bredde smörgåsar, packade ner äpple och banan och tog med mig barnen ut i skogen. Julie letade pinnar och skuttelihoppade och Emil gav upp glädjetjut. Marken gungade under mina fötter. Morgonluften och solen och tröttheten gjorde mig yr.
Vi var ute i två timmar sedan orkade jag inte vara supermamma mer. Jag känner mig så ojämn som förälder. Ibland är jag bäst och ibland... ibland gråter jag.
Men jag har världens bästa barn och jag gör mitt bästa för att förtjäna dem.
3 kommentarer:
Vad härligt det ser ut! Jag tycker att du ÄR supermamma. Det klart man känner sig ojämn emellanåt, tro fan det. Man skulle ju aldrig någonsin ta allt man får ta som mamma (eller pappa) från någon annan än ens barn. Hade man en partner som ständigt väckte en om nätterna, krävde total uppmärksamhet i stort sett hela tiden, gapade som en galning när han inte fick igenom sin vilja och som bajjade på sig ända upp till öronen skulle man ju dumpa idioten ganska omgående :-) Men sitt barn älskar man. Och ibland gråter man. Inga konstigheter. Kram!
Vilka magiska foton! Ett sant vackert ljus!! Jag fick genast lite hemlangtan ...
Nej att vara supermamma jamt gar ju inte. Det ar nog ingen som klarar det. Jag kanner igen det dar med att vara antingen supermamman eller bara vilja kasta in handduken och lipa. Jag ar likadan!
Kram!
Ann: Tack vännen, du är bäst! Och roligast! :) Kram
Millan: Visst är det jobbigt att pendla så mycket. Ibland är jag 100% närvarande, entusiastisk och med i varenda ögonblick. Och ibland är jag bara trött/irriterad/oengagerad...
Kram
Skicka en kommentar