18 september 2010

Farväl gamla Råsunda!

Jag lämnade Råsunda alldeles för lättvindigt. Jag sprang ner för alla mina gamla trappor för sista gången, hämtade Julie på dagis och tog tunnelbanan HEM. Och det kändes bra i några dagar tills en meningslöshet drabbade mig. Jaha. Var det detta? Var det ens hit jag ville? Jag menar, var det ens det här landet? Jag ägnade mig åt maniskt uppackande. Boande.

Jag gick genom stan en tidig morgon för att lämna Julie på gamla dagiset och det var morgondimma och en blek sol och människor som gick med snabba, viktiga, skyhöga klackar till viktiga, skyhöga jobb. Det var en storstad som vaknade. Liv. Det var nyanlända turister som släpade på resväskor, tittade på gatunamn och hade karta i handen. Det rimmade på gamla, stämningsfulla upplevelser av storstäder som New York, London och Paris. Men detta var min stad, nyvaken, på nytt. Sedan klev jag på bussen. Solen tittade fram i småstadsaktiga Råsunda och det var tyst och vackert och det var över.

Det var här jag kom med taxin från sjukhuset då jag och Julie skrevs ut från neonatalen. Det var här jag tog taxin till Arlanda och Seychellerna. Och ännu längre tillbaka i tiden var det här jag tog avstampt mot London och hela den familj jag har nu.

I förrgår trasslade jag runt vid Slussen. Det var duggregn och jag gick längs med vattnet mot Fotografiska muséet. Det var fult väder, kallt, rått, men Stockholm var vackert också i det. Vackert i regn. Vackert i gråskala. Plötsligt kände jag att jag inte ville vara någon annanstans i världen. Jag ville vara just här. Tillbaka, men på ett helt annat sätt. Och den här känslan av att inte vilja svika alla gamla ideal, att vilja streta emot Sverige, inte vilja förlika sig med sin födelseort... den känslan fanns inte riktigt mer.

Kanske har jag kommit hem.

4 kommentarer:

Ingela sa...

Vilka sköna ord att läsa. Jag hoppas att du har kommit hem nu. Äntligen!

Snart måste vi ses vännen. Min energi räcker inte riktigt till, en stor bit måste komma på plats. Sedan kan jag andas ut, må bra och leva på riktigt igen. Just nu går jag omkring som i en bubbla.

Sköt om er.
Varma kramar

dieAtze sa...

Skönt skriven! Vilken lycka du har, du bor i Stockholm! Jag längtar dit ganska mycket, fast jag har man och barn här i Dresden. En gang har jag bott ett ar i Stockholm och det är ett litet hem även för mig - fast tyvärr jättelangt bort...

Kati

Johanna sa...

Hoppas det!

Vad fint du skriver.

Lisa sa...

Ingela: Hoppas att du snart mår bättre så att du känner att du kan börja leva igen! Varma kramar

Kati: Ja, Stockholm är vackert. Men idag håller jag inte riktigt med mig själv i detta inlägg...

Johanna: Tack! Ja, jag hoppades att jag kommit hem, men jag vet inte längre...