Sockergris

Hur kommer det sig att ens lilla sötnos helt instinktivt sträcker sig efter det onyttigaste hon bara kan lägga sina stora blå ögon på? Jag vill påstå att jag är rätt ansvarsfull och nyttig och ändå vill min dotter provocerande nog helst äta glass framför min havregrynsgröt med hallon och blåbär i.

Jag undviker att köpa barnkläder med plasttryck på eftersom de kan läcka giftiga kemikalier. Jag köper, i mån av möjlighet, ekologiskt. Jag försöker ge Julie hemlagad mat. J suckar åt mig när jag vägrar ha trådlös telefon, trådlöst internet osv. Och så visar det sig att vi nästan sover under en 3G-mast. Tragisk ironi.

Men tillbaka till min kära sockergris. (Jag menar den lilla sockergrisen.) Innan hon ens visste vad det var kastade hon sig efter en mjukglass med en glupskhet aldrig tidigare skådad. Och hon kunde från flera meters håll se att den där munken i Js hand var något för henne.

J var så där lagom glad över att ha fått halva sin munk uppslukad av lilla prinsessan.

Har små barn en inbyggd godisradar?

Innan jag fick barn hade jag nämligen bestämt att mitt barn skulle minsann inte få några saker med tillsatsämnen. McDo var (och är - jag hyser fortfarande visst hopp om att Happy Meal inte ska bli Julies favoritmat) uteslutet. Men saken är att J redan har gett Julie en pommes frites. Ni förstår vilken katastrof. Hon älskade det nämligen.

Innan jag fick barn tänkte jag att jag skulle laga all mat själv. Mitt barn skulle aldrig få en barnmatsburk. Jag skulle baka bullar också eftersom min mamma aldrig gjorde det (hon var dock noga med nyttig mat). Jag skulle sy söta barnkläder och göra fantastiska fotoalbum. Men jag orkar inte leva upp till mina egna ideal. Nu handlar det mest om att jag ska överleva småbarnsåren.