Det är svårt att skaffa rutiner när allt är nytt. Minns när Julie bara var 2-3 veckor och jag började babbla om att "Julie har alltid... eh..." Kom på att hon bara var 2-3 veckor och "alltid" kunde alltså vara frågan om ett par dagar. Maximus.
Har Julie gjort något på samma sätt i 2 dagar tycker man att det är rutin. Men man inser vilka korta tillbakablickar det är med en sådan här liten varelse. Man tycker att hon har funnits i en evighet, att hon alltid har varit mitt barn, men hon är bara ett ögonblick gammal.
4 kommentarer:
Visst är det som att hamna i en ny värld av känslor tid och rum!
Kramisar till er hoppas att ni mår bra här ligger vi sjuka och febriga och tycker sååå synd om oss själva jag och dotra och mannen i paris mår lika kymigt han usch bara lillkillen som är frisk.
Jag börjar bli lite nervös inför mitt barns ankomst... Hur kommer livet att ändras egentligen? Hur kommer man att känna? Det är så omöjligt att föreställa sig!
Sanna: Stackare!Krya på er. Är livrädd att någon av oss ska bli sjuk inför resan...
Sara: Det är den största förändring i livet - ändå känns det helt naturligt. Lyckan är ofattbar, men man ska nog inte räkna med att man kan skriva en bok eller ha något annat projekt samtidigt de första månaderna. Då kan man vara tacksam om man hinner duscha! ;)
Hm... Okej. Och här har man trott att man kan fix mycket med en bebis under armen! ;)
Skicka en kommentar