10 september 2008

Hejdå. Igen.

Så har J och jag sagt farväl - för tredje gången. För sista gången. Sedan är vi återförenade. Avskedet blev kort, abrupt. Något inträffade (mer om detta längre fram, just nu är det hemligt). J var tvungen att kasta sig iväg.

Vi ska visst alltid göra allt på dramatiskt vis. Och så ska man plötsligt smälta att man inte är tillsammans och smälta en hel del annat också, som man kanske vill. Eller inte.

Plötsligt är jag ensam med Julie i min famn och ett parentetiskt liv och en lägenhet att packa ihop och hyra ut. Känns lite déjà vu, som om mitt liv upprepar sig, fast i annan tappning. Detta är den svenska versionen.

Att vara ensam med Julie är så där skrämmande nytt som när jag kom hem med henne från sjukhuset och ensam skulle ha ansvaret. Ansvaret att hålla henne vid liv, som jag kände då.

När J har lämnat oss sitter jag nästan paralyserad. Jag tror att jag ammar mer eller mindre konstant i två timmar för Julie får aldrig nog och jag kan inte ens ta mig från vardagsrummet till köket för att hämta ett glas vatten.

Att tre och ett halvt kilo kan kontrollera hela ens tillvaro.

2 kommentarer:

Prinsessan sa...

Avsked är jobbiga. Men tänk på återföreningen sen :-)

Lisa sa...

Ja, det är därför man genomlever allt detta.