En kompis - och tillika småbarnsmamma - sa till mig för en tid sedan: "Det finns ingen annan som man skulle acceptera terroriserade en på det här viset."
Jag skrattade, men min tacksamhet förbjöd mig att riktigt hålla med. Det är så när man har ett förtidigt fött barn. Julie blir på allvar, men på sista tiden har jag vågat skoja lite mer och kan också med kärlek terroriststämpla mitt barn. Men ändå finns inte den här självklarheten, den här förmånen att våga klaga. Och just nu, i efterdyningarna av Js avresa, sitter jag här och balanserar mellan känslorna, försöker avgöra om jag ska ägna mig åt hurtig förträngning eller vältra mig i självömkan.
Lite fakta om min tillvaro: Det sägs att de första 2-3 månaderna är de värsta. De första 2-3 månaderna är för mig 5 månader eftersom Julie är prematur. Det är 2-3 månader, korrigerad ålder. Det vill säga den tiden börjar nu. Två och en halv månad senare.
Och det är inte amning varannan, var tredje timme som gäller. Det är nästintill konstant amning dagtid. Och föreställ er nätterna: Amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova... Ett pass tar vanligtvis mellan 1-2 timmar. Dessutom. Eftersom Julie är prematur blir 6 månadernas helamning till 7-8 månader - korrigerad ålder.
Och lägg till en oro som aldrig riktigt går över efter att ha fått ett förtidigt fött barn. Och nu, allt detta utan J. Igen.
Men vi har valt detta liv och när man är så himla tacksam, så lycklig, så glad över att allt har gått bra trots att Julie föddes för tidigt är det liksom bara: "Håll käften och byt blöjor!" För mig finns det inte utrymme för något annat än tacksamhet. Jag har inte tillräckligt med kapital för att kunna kosta på mig att klaga. Om jag kunde gråta, men jag hinner inte. Jag hinner inte ens reflektera över allt som hänt. Jag känner inte att jag kan sörja när allt har slutat väl.
Jag har börjat slappna av lite, men jag känner att jag fortfarande att jag lever under hot. Andas hon? Äter hon? Och jag känner mig så ensam i detta.
När jag var inlagd på sjukhuset sa en kompis till mig att jag var så stark, men jag hade inget val. Det är inte som om jag kan välja att vara stark eller svag. Jag är Julies mamma och för hennes skull måste jag orka allt.
Jag skrattade, men min tacksamhet förbjöd mig att riktigt hålla med. Det är så när man har ett förtidigt fött barn. Julie blir på allvar, men på sista tiden har jag vågat skoja lite mer och kan också med kärlek terroriststämpla mitt barn. Men ändå finns inte den här självklarheten, den här förmånen att våga klaga. Och just nu, i efterdyningarna av Js avresa, sitter jag här och balanserar mellan känslorna, försöker avgöra om jag ska ägna mig åt hurtig förträngning eller vältra mig i självömkan.
Lite fakta om min tillvaro: Det sägs att de första 2-3 månaderna är de värsta. De första 2-3 månaderna är för mig 5 månader eftersom Julie är prematur. Det är 2-3 månader, korrigerad ålder. Det vill säga den tiden börjar nu. Två och en halv månad senare.
Och det är inte amning varannan, var tredje timme som gäller. Det är nästintill konstant amning dagtid. Och föreställ er nätterna: Amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova... Ett pass tar vanligtvis mellan 1-2 timmar. Dessutom. Eftersom Julie är prematur blir 6 månadernas helamning till 7-8 månader - korrigerad ålder.
Och lägg till en oro som aldrig riktigt går över efter att ha fått ett förtidigt fött barn. Och nu, allt detta utan J. Igen.
Men vi har valt detta liv och när man är så himla tacksam, så lycklig, så glad över att allt har gått bra trots att Julie föddes för tidigt är det liksom bara: "Håll käften och byt blöjor!" För mig finns det inte utrymme för något annat än tacksamhet. Jag har inte tillräckligt med kapital för att kunna kosta på mig att klaga. Om jag kunde gråta, men jag hinner inte. Jag hinner inte ens reflektera över allt som hänt. Jag känner inte att jag kan sörja när allt har slutat väl.
Jag har börjat slappna av lite, men jag känner att jag fortfarande att jag lever under hot. Andas hon? Äter hon? Och jag känner mig så ensam i detta.
När jag var inlagd på sjukhuset sa en kompis till mig att jag var så stark, men jag hade inget val. Det är inte som om jag kan välja att vara stark eller svag. Jag är Julies mamma och för hennes skull måste jag orka allt.
13 kommentarer:
Det måste vara jobbigt att få ett barn så mycket tidigare än beräknat. Barnet får ju liksom två födelsedagar , den riktiga och den beräknade.
Känner igen det där med att man hela tiden kollar om dom andas och äter ordentligt när dom är nyfödda. Med båda mina barn tog det månader att slappna av. Visst är det jobbigt med ständiga amningar och vakna på nätterna i början och jag vet inte om det hjälper dig nu om jag säger att tiden gick väldigt fort och efter några månader blir det mycket enklare. Fast det är ju också individuellt. Jag har en kompis med en tvååring som fortfarande sover dåligt på nätterna. Fast det hör ju inte till vanligheten.
Skulle inte amningen funka eller du känner att du inte orkar hålla på 6 månader eller 7-8 månader då eftersom hon är prematur så ha inte dåligt samvete om du ger upp. Jag gjorde det för amningen funkade inte alls med mitt första barn. Har fortfarande dåligt samvete för det fast jag inte borde. Barn klarar sig utmärkt på ersättning också.
Så spännande att du och Julie snart ska iväg. Ser fram emot att följa bloggen från Seychellerna.
Alla våra vänner och släktingar har sagt: "ni är så starka och ni kämpar på!" Men jag känner mig inte så stark längre. Jag har stannat upp och börjat reflektera (inte direkt för att jag ville utan för att jag fungerar så, jag kan "förtränga" känslor ett tag men de kommer fram/upp förr eller senare och nu var det tydligen dags. Det är många omtumlande känslor som har legat där under ytan och pyrt. Kanske kommer du, när du är hos J igen, kunna reflektera och få utlopp för dina känslor...
Kram!
Nej, Lisa, du kanske inte har något val men du ska iaf inte förminska din insats - att det verkligen krävs mycket mod och styrka av dig för att hantera situationen och det gör du galant. Om det skulle visa sig övermäktigt är det också ett tecken på mod att våga be om hjälp. Hoppas att du inte känner att du måste klara allt själv. Man är inte mer än mänsklig. :)
Sköt om er!
Tack för en trevlig blogg som jag av en slump fick framför ögonen. Känner igen många känslor och tankar du beskriver. Var ensam med första barnen i ett år innan vi blev "familj".
Återkommer gärna hit.
Lycka till!
Thérèse: Tack för stödet! Alla säger att det blir bättre så man får väl hoppas det, men ibland känns det bara så hopplöst när det aldrig går framåt. Jag får påminna mig om att de här dryga två månaderna egentligen inte kan räknas eftersom hon föddes förtidigt. Det är NU det börjar.
Jag vill verkligen amma i 7-8 månader och det känns som om jag bara MÅSTE få det att fungera och när det gäller andra tycker jag precis som du skriver att man inte ska ha dåligt samvete och att barnen klarar sig bra på ersättning, men när det gäller mig själv blir det ändå en annan sak och jag får andra krav.
Ingela: Ja, man kan inte bara förtränga i all evighet. Förhoppningsvis kan jag "kollapsa" på Seychellerna, haha!
Hoppas att ni har det bra! Kram
Pumita: Tack för uppmuntran! Min mamma hjälper mig mycket, men man skulle behöva en hel stab av hjälpare så mycket är det. Att vi är mitt uppe i en utlandsflytt gör ju inte saken bättre, men förhoppningsvis är det värsta över om ett par veckor och så blir tillvaron ännu bättre än vad den skulle vara utan allt detta vi går igenom nu för att nå dit :)
Författarn: Tack själv för de fina orden! Visst är det tufft att vara ensam. Men man överlever ;)
Kom ihåg när jag fick min äldste son. Jag fick sån panik när maken började jobba igen efter 10 dgr. Vi bodde då en bit utanför stan utan synliga grannar. Jag grät o mådde så dåligt så vi fick flytta in till stan igen. När folk o mina föräldrar.
Men jag kommer än idag ihåg panikkänslan o alla titten i sängen att han andades. Då var han ändå ett friskt o fullgånget.
Men det går över. Man blir självsäkrare.
Jag tycker att du är jättetuff
som skall flytta med henne till ett annat land. Det kommer att göra dig starkare o mer självsäker därav mer avslappnad.
Jag själv som grät av rädsla kan göra allt idag. Finns inget som skrämmer mig eller barnen. Vi har liksom gjort allt läskigt o VILL ha utmaningar.
kram o må väl!
Nej det ar verkligen sa att man inte har nagot val. Nar man sitter dar i en viss situation sa maste man ju orka. Kanske kommer du kunna se tillbaka pa den har tiden i efterhand och undra 'hur orkade jag'?!
Jag tycker att du verkar stark faktiskt. Det ar nog latt att man nar man sitter dar om natterna och ammar och inte far sova nog tycker lite synd om sig sjalv. Det ar ju tufft i borjan aven om man inte far ett for tidigt fott barn, sa jag kan bara forsoka tanka mig hur det maste vara nar man fatt det!
Familjen V: Ja, jag antar att man inte kan vara orolig i en evighet. Jag kommer väl att sluta oroa mig till slut - av ren utmattning ;)
Jag gillar också äventyr, bara Julie har det bra! Kram
Millan: Det är just det där med sömnbristen som är så jobbigt, att ALDRIG få sova ut. Plus oron. Men det är bara att uthärda. Det är ju underbart också :)
vad fint skrivet. jag har ingen egen erfarenhet av barn - varken för tidigt födda eller andra barn- men du skriver så man kan förstå din ängsla, oro och kärlek.
hoppas du och J får vara tillsammans snart igen och den gången på heltid!
Kram pa dig! Jag tror att nar man ar mitt uppe i det sa tar man sig bara igenom. Men det betyder ju inte att man inte kan ma daligt. Jag hoppas att du kan ta dig lite tid langre fram, nar du och J har aterforenats och Julie ar mindre beroende av dig, att kanna efter. Da kanske graten kan fa komma fram. *kram, kram*
Marie: Tack :) Det är renande att skriva och känns kul att jag har lyckats förmedla känslan.
Basilika: Tack! Man själv är ju sekundär, all energi går åt till henne, men så fort jag får lite mer tid ska jag avsätta tid för att gråta lite ;) Kram
Jag tror det är viktigt att man låter sig sörja det som har hänt.
Visst ska man vara tacksam att allt gått bra och det finns alltid dom som varit med om värre saker.
Men man måste nog tillåta sig att sörja att man inte fått gå tiden ut.
blivit lurad på sin graviditet.
Missat de första rosenröda dagarna.
osv.
Känner så väl igen dig i det du skriver.
jag har bearbetar fortfarande tiden då min son kom till världen fast det nu är två år sedan.
Och hela historien rullade upp o nytt nu när jag väntade min dotter.
Du har anledning att gråta.
Man kan gråta och vara lycklig och tacksam samtidigt.
Jag vet inte om sorgen någonsin går över, men varje dag som jag ser att min dotter mår bra och är frisk så är sorgen över hur hon kom sekundärt.
Jag känner också igen så mycket i det du skriver och fick en flashback när jag läste dina inlägg om hur dina barn kom till världen.
Skicka en kommentar