Oj, vad länge sedan det var jag skrev! Jag måste göra något åt mitt allt mer sinande bloggeri... Det är inte för att det har hänt så mycket i den verkliga världen som jag inte har hunnit spegla den i bloggosfären utan snarare för att mitt jobb tar all tid och helgerna har ägnats åt lägenhetsletande.
Det verkar ha gått inflation i äktenskap. Jag läste häromdagen ett allt mer vanligt yttrande om giftemål: "Vi känner inte att vi behöver gifta oss för att visa vår kärlek." Äktenskapet tycks nästan ha fått en negativ klang. Det är numera de som inte gifter sig som framstår som nyktra, trofasta och realistiska - och de som gifter sig är bara ute efter själv festen. Det är starkare att hålla ihop av andra skäl än "den stora festen". De som gifter sig är de romantiska, glamorösa och orealistiska. De har minst chans att lyckas hålla ihop det eftersom dagen D verkar viktigare än resten av livet.
Det har blivit lite hippieaktigt/kändisaktigt att gifta sig och moraliskt att vara en krass realist i ett långt samboförhållande. Sambon framstår som mer genuin medan den gifta misstänks ha ingått äktenskap mest för att (be)visa sin kärlek för resten av världen. Sambon står över fester, bröllopsklänningar, diamantringar och smekmånader. Samboskapet tycks heligare. Och mer asketiskt.
Det enda sättet att bevisa sin kärlek och särskilja sig från dem som gifter (skiljer!) sig och verka seriös tycks vara att inte ingå äktenskap. Samborna vill kanske visa att de har ett starkare band mellan sig än det lagliga. De vill kanske visa att de inte går i koppel utan är tillsammans av fri vilja. Eller så bryr de sig helt enkelt inte.
P.S. Sa jag att jag är förlovad? Jag tillhör nämligen de obotliga och utrotningshotade romantikerna...
Det verkar ha gått inflation i äktenskap. Jag läste häromdagen ett allt mer vanligt yttrande om giftemål: "Vi känner inte att vi behöver gifta oss för att visa vår kärlek." Äktenskapet tycks nästan ha fått en negativ klang. Det är numera de som inte gifter sig som framstår som nyktra, trofasta och realistiska - och de som gifter sig är bara ute efter själv festen. Det är starkare att hålla ihop av andra skäl än "den stora festen". De som gifter sig är de romantiska, glamorösa och orealistiska. De har minst chans att lyckas hålla ihop det eftersom dagen D verkar viktigare än resten av livet.
Det har blivit lite hippieaktigt/kändisaktigt att gifta sig och moraliskt att vara en krass realist i ett långt samboförhållande. Sambon framstår som mer genuin medan den gifta misstänks ha ingått äktenskap mest för att (be)visa sin kärlek för resten av världen. Sambon står över fester, bröllopsklänningar, diamantringar och smekmånader. Samboskapet tycks heligare. Och mer asketiskt.
Det enda sättet att bevisa sin kärlek och särskilja sig från dem som gifter (skiljer!) sig och verka seriös tycks vara att inte ingå äktenskap. Samborna vill kanske visa att de har ett starkare band mellan sig än det lagliga. De vill kanske visa att de inte går i koppel utan är tillsammans av fri vilja. Eller så bryr de sig helt enkelt inte.
P.S. Sa jag att jag är förlovad? Jag tillhör nämligen de obotliga och utrotningshotade romantikerna...
2 kommentarer:
Kanske är det så att äktenskapet symboliserar ett slags tvång. Och kanske tänker många att ett förhållande paradoxsalt nog blir mer hållbart om man lätt kan lämna varandra, för då måste man skärpa sig för att hålla förhållandet levande. Många börjar kanske slappa så fort dom gift sig och har sitt på det torra. Då kanske dom slutar anstänga sig för att vara trevliga och attraktiva. Ett samboförhållande upplevs kanske som en lång uppvaktningsfas där man fortfarande måste anstränga sig för att behålla personen och man vet att ens partner måste anstränga sig - annars sticker man bums!
Ja, så kan det nog vara. Sambofasen symboliserar kanske den romantiska förälskade fasen, medan äktenskapet är för "gamlingarna".
Överhuvudtaget tycks ju människor nu för tiden vilja skjuta upp saker och ting. Man ska vara ungdom för evigt och i ungdomskonceptet ingår det kanske inte att vara gift. Det är en annan vinkel av det hela. Och då framstår ju inte sambon som tråkig och realistisk utan som evigt ung, förälskad och ständigt uppvaktad.
Skicka en kommentar