Mitt eget liv är på paus. Jag vet ju det och ändå blev det så äckligt konkret när jag publicerade fakta här. Jag går runt och längtar, längtar, längtar efter sommar och skrivande.
Mitt liv består av att bo i ett land som jag alltid avskytt (fast det får jag inte längre skriva om). Mina dagar består av att plocka in böckerna i bokhyllan efter att barnen rivit ut dem, byta blöjor, laga mat som de sen inte vill ha, konflikthantera, leka, städa, plocka, plocka, plocka, dammsuga, torka bord, dammsuga igen, svälja gråt, skratta, njuta av mitt liv, av mina älskade barn, torka upp spilld mjölk, sjunga god natt små kamrater...
Och ändå är detta samtidigt min stora lycka.
Jag har uppfyllt många, och kanske de allra viktigaste, av mina önskningar. Och så vill jag bara sova. Eller få en egen dag framför datorn, med mitt worddokument.
Och min utlandsdröm finns kanske kvar, men jag vet inte, jag kan knappt finna den i mitt hjärta. Jag kan inte finna längtan efter något mer. Jag har kommit bort från min själv, från mina neuroser och det är en lättnad, men jag famlar, famlar efter gamla önskningar, passioner... efter mig själv kanske. Jag vet inte för jag hinner inte tänka på det.
Jag tänker på Julie som inte äter någonting. Inte bara nu, utan någonsin. Hon petar i sig mat, några smulor. Alltid denna oro. Hur ska vi få henne att äta? När ska hennes immunförsvar stärkas?
Någon timme av olycka här och där i oändlig lycka och ändå är det i olyckan jag skriver. Det är den lilla parentesen i mitt liv som jag ringar in, som bara är en humörsvängning och ändå får all plats på en blogg som aldrig blir uppdaterad om det som egentligen är mitt liv.
Men nu är det dags att plocka in böckerna i bokhyllan igen.
 |
| Brottslingen: Den uttråkade, otacksamma mamman till världens underbaraste. |
7 kommentarer:
Det är många mål och drömmar som ska uppfyllas i livet. Men ditt mål var förstås inte att plocka upp böcker från golvet, ditt mål är att skriva dem (först).
Allt har sin tid - låter kanske torrt och fantasilöst men likväl är det inte mindre sant. Din tid med ditt worddokument kommer - var så säker på det ... All lycka:-)
Det blir lätt så, att fokuset i bloggen blir det som lyser starkast för stunden. Era barn är fantastiska. Du är fantastisk som är förälder till dem. Och jag inser att vi ska ha bebis i samma månad, visst är det fint ?
Trevlighelgkram och massa styrka till dig.
DU ÄR EN FANTASTISK FÖRÄLDER !!!!
även om det inte alltid känns så ...
och oron kommer alltid finnas, jag är fortfarande orolig för min lilltjej som inte äter som hon ska.. och min stora som äter mer?? än vad ha ska...
Frågade om det och då sa dom att dom äter det dom behöver..vi bor inte i ett land där det inte finss mat så dom kommer inte svälta..
inte för att det kanske hjälper men man kan tänka på det i stället för att behöva tvinga på barnet mat som jag i princip gjorde ett tag..
Ta hand om dig och massa energi till dig
KRAM
Jag kan inte låta bli att tycka otroligt synd om dig. Oron för sina barn kan ibland ta onaturliga proportioner :( jag kan inte heller låta bli att obedd komma med råd ang Julies ätning (hoppas du inte blir arg); försök att inte göra en grej av det (asalätt att säga, nästan omöjligt att leva efter). Om hon växer på längden - vilket är det enda viktiga har jag lärt mig - är det okej att hon äter lite. Naturligtvis blir hon lättare angripen av elaka baciller och virus, men ett glatt sjukt barn är bättre än ett ledsen friskt - som man måste bråka med vid varje måltid.
Många lyckatill-tankar till er, och jag hoppas hoppas hoppas ni klarar er från fler sjukdomar på länge och att du snart hittar upp till ytan igen.
En massa vänliga hälsningar från mig!
/u.
Kram och tack för vad gu skrev !!
Ha en mysig resa själv Danmark är underbart tycker då jag :)
Kram
Dina ord är så oerhört välbekanta för mig...även om det här handlar om ett barn och inget på väg:)
Hoppas verkligen att du kan, vill och orkar packa in hela familejn och kommer hit för grillning, lek och plask:) Att vara två är ju så mycket lättare:)
Många kramar till dig!
Vad skönt att höra. Att det kanske kommer en tid då det där suget i mig att resa vidare, att leta efter något..mer, att motviljan till Sverige - att allt det en dag kanske upphör. Lugnar ner sig, stannar av.
För min del är det fortfarande lite U2 - I still haven't found what I'm looking for.
Skicka en kommentar