Tack så mycket för alla era omtänksamma kommentarer!! Jag blir verkligen rörd över att så många bryr sig. Jag måste ha världens bästa läsare!
.
Efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg och allt bara var nattsvart tog jag min tandborste och begav mig hemifrån (jag tänkte inte förlupa hemmet och J hade ingen skuld i det hela, men jag behövde bara göra en dramatisk manöver). Jag och Julie tillbringade dagen hos min mamma, men sedan blev det för jobbigt att vara på rymmen (från jag-vet inte-vad) och J fick komma och hämta mig på kvällen. Nästa dag hade min mamma hand om Julie hela dagen och J förbjöd mig att lyfta ett finger i hemmet (inte för att jag känner mig speciellt manad i vanliga fall) och sa åt mig att bara sitta och skriva hela dagen. Vilken lyx! Jag har räknat ut att jag bara har varit "barnledig" tre gånger på 14 månader och då har det bara varit frågan om några få timmar per gång.
.
Saker verkar ordna sig. Det där sakerna som triggade igång allt. Men sedan är det ju det där som aldrig går över... Det där som gör mig mottaglig för sorg, rädslor och känslan av att aldrig bli hel igen.
.
Jag talade med en annan prematurmamma för ett tag sedan och frågade om hon brukade filma sin son mycket. Hon svarade att hon hade filmat honom mycket i början för hon hade tänkt: "Om han dör är det här allt jag kommer att ha av honom." Jag blev lite chockerad, men så där på distans - utifrån - och tyckte att det var ju helt fruktansvärt, stackars henne! Några timmar senare kom jag på att jag hade tänkt precis likadant. Tänk om dessa fotografier och dessa filmsnuttar är allt jag kommer att ha kvar... Det var inte så länge sedan vi levde under dödshot - imaginärt eller inte.
.
Mitt förra inlägg handlade egentligen inte om detta, men det var delvis en konsekvens av förra året. Jag lever fortfarande i sviterna av sommaren/hösten 2008.
11 kommentarer:
Har aldrig kommenterat på din blogg förut. Vad jag kan minnas i alla fall. Men har följt dig ett tag. Glad att höra att det lät lite mer hoppfullt än ditt tidigare inlägg. Hoppas att allt ordnar sig och allt känns bättre snart. //Lotta
Många styrkekramar till dig! Det ordnar sig. :)
Det låter som du behöver en stor kram och bara tid att vila. Det har varit flera stora omställningar för dig och det tar kraft, både inre och yttre och det är okej. Var inte för hård mot dig själv och jag hoppas att du känner dig lättare snart. Kram!
Det låter som mer egen tid kan göra dig gott. Ta hand om dig!
Kram
Hej tjejen, vad skönt att det känns lite bättre!! Man önskar ju att man kunde hjälpa pa nat sätt. Ibland maste man lyssna pa sin kropp när den säger stopp.
Stor kram fran Lisa
Lite tid för sig själv är ofta den en av de medicineringarna.
"Lite tid för sig själv är ofta bra medicin."
Ville jag egentligen skriva:-)
Det är nog fruktansvärt svårt att förstå hur det är att få ett prematurbarn....om man inte själv har varit där. Och det är nog minst lika svårt att förstå att det tar TID! LÅNG TID att ta sig "igenom det".
Själv kan jag iaf ibland känna att det är jobbigt att inte ha någon att dela allt detta med. Jag har ju min A...men någonstans så tror jag ändå inte att det är samma sak för papporna...det känns som att A har kunna gå vidare på ett helt annat sätt än vad jag kan....
Tänker på dig ofta ska du veta.
kramar
Hahaha.....å hjäääälp....ja det är tur att inte A är tandläkare...skulle nog inte klara av att se på honom på samma sätt då.
Apropå att J inte är lika traumatiserad så tror jag att det helt enkelt är så att vi som "mammor" tar det hela lite hårdare. Vi har inte bara känslorna utan dessutom far hormonerna runt som på tivoli i oss....och det när vi har det som jobbigast. Sen är det nog svårt att jämföra mamma-känslor och pappa-känslor. Men det är inte bara av ondo....jag tror att A har känt att det har varit jobbigt att INTE känna samma saker som mig, att inte ha samma band till Neo...men det blir ju bättre ju större han blir...tror och hoppas jag:)
Kramar å ta hand om dig!
Lotta: Är på mycket bättre humör nu än när jag skrev förra inlägget! :)
Pumita: Tack! Kramar
Anne: Har fått lite avlastning och vila nu. Det hjälpte mycket! Kram
Basilika: Ja, verkligen. Har inte fått mycket egentid det senaste året. Kram
Lisa: Det går åt rätt håll, vilket känns jätteskönt! Kram
Rickard: Bara några timmars egentid förbättrade min själsliga motståndskraft avsevärt :)
Maja: De verkar onekligen ta det lättare, men jag tror inte att min J lider av det... ;) Må gott! Kramar
Nu ligger Julie här och sover så sött, första natten hos mormor....
Tänk vad tiden går, det känns inte som det var så länge sedan hon var en liten fågelunge. Man är otroligt tacksam över att det har gått så bra, trots omständigheterna. Det är angeläget att det kan forskas mer för att ge nyfödda en så bra start i livet som möjligt. Att stödja den forskningen är något av det viktigaste vi kan göra.
Skicka en kommentar