Min mamma stötte på sin granne strax efter att Julie hade fötts. Hon berättade att jag hade fått barn. "Va?" undrade han. "Jag såg ju Lisa för en tid sedan, jag såg inte ens att hon var gravid." Det är just det som känns så konstigt. Precis som man hade börjat känna sig gravid "på riktigt" var det över. Plötsligt står man bara där med en liten docka.Hela detta år har varit som en snabbfilm: London - Seychellerna/Stockholm - Julie. Allt förändras från den ena dagen till den andra.
Jag kan känna en sorg över att tiden inte har fått ha sin gång. Julies födelse blev inte den rena euforiska glädje som jag hade hoppats på eftersom glädjen blandades upp med oron över hur hon skulle må. Men lyckan lyckades ändå tränga igenom all rädsla. Mötet med Julie var magiskt, även om man var lycklig med återhållsamhet.
När jag ser mammor med sina fullgångna barn i sjukhuskorridorerna känns det tungt att Julie inte får vara så stark som de barnen och att jag inte får känna mig trygg i detta nya. Jag har bara kunnat visa upp henne för några få utvalda, inte kunnat gå ut med henne, inte haft en präktig trekilos bebis på armen. Men samtidigt har det inte alls känts tragiskt att hon är så liten, för hon känns bara som en minibebis. Hon har sin bestämda vilja redan nu.
I söndags åkte J tillbaka till Seychellerna. Det kändes hårt. Men nu är det bara att hoppas att livet fortsätter att vara en snabbfilm lite till så att vi snart är återförenade alla tre.
(På bilden ovan ser ni en glimt av en 20 dagar gammal Julie.)
15 kommentarer:
Vilken fantastisk bild på er!
Jag kan förstå att det känns lite märkligt att hon kom så tidigt, att tiden inte fick ha sin gång. Men det är skönt att höra att det gått bra i alla fall.
Hoppas ni både mår jättebra, kämpa på när J är på Seychellerna och hoppas Julie växer till sig fort så att du får visa upp henne för världen!
Vad söta ni är! Och bilderna i förra inlägget är bedårande!
Visst blev det "snabbspolning på filmen" och jag förstår att det känns snopet för dig men livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Den här gången ville det sig annorlunda. Du kommer "ikapp" så småningom så oroa dig inte! :)
Oh, vad fina ni är!
VIlken omtumlande tid, vilket omtumlande år. Hoppas du kan absorbera allt som hänt! Lycka till med lilla prinsessan!
vilken vacker bild! du ser verkligen lycklig ut! hoppas Julie kan få komma ut i verkligheten snart! lycka till!
Vad fina ni är. Så liten hon ser ut , fast det tycker jag även när jag ser nyfödda bebisar som inte kommit så tidigt. Precis som Pumita skriver så förstår jag att det kändes snopet att hon kom så tidigt och oron i början måste ha varit jobbig men nu kommer ikapp , jag lovar. Kul att se en bild på lilla Julie
Vilka underbara bilder! Både i förra inlägget och den på dig med henne i famnen. Ni är så fina! Det bara strålar om dig på bilden Lisa! :-)
Dina känslor att allt gått så fort är väl helt naturligt i ett sånt här läge. Men jag önskar verkligen att lilltjejen växer på sig nu så att hon snart kan möta världen tillsammans med sin mamma och pappa.
Det kan inte varit lätt för J att åka tillbaka.
Barajagjohanna: Det är skönt att allt har gått så bra trots allt - inga komplikationer egentligen. Hon är bara liten. Nu längtar jag bara tills tillvaron ordnat upp sig lite.
Pumita: Jag brukar vara otålig och vilja att saker ska ske snabbt, men detta var lite i snabbaste laget :)
Sara: Det har verkligen varit omtumlande, men sakta, sakta börjar man förstår vad man har varit med om. Då känns det otroligt fantastiskt!
Marie: Tack! Jag är verkligen sååå lycklig över Julie! Allt omkring är lite kaosartat, men hon är underbar...
Thérèse: Visst är hon liten :) Men samtidigt tycker jag att hon har blivit stor jämfört med när hon föddes.
Londongirl: Hon är glupsk och växer så det känns jättebra! Det är väldigt hårt för J. Vi hoppas att vi snart kan återförenas igen...
Man blir så himla glad av att ser er!
Och strunta i de där schablonbilderna: huvudsaken är att ni alla mår bra och får rå om varandra!
Ni är verkligen jättefina, båda två. Jag förstår att det känns jobbigt att inte allt gick som beräknat och att lyckan blandas med oro, men vad skönt ändå att allt gått bra.
Hon kommer växa så det knakar ska du se, så att ni snart kan återförenas med pappa. :-)
Vilka sötisar ni är. Hoppas det blir som du säger, att ni alla återförenas snart. Må bra och sköt om er.
Det ar helt otroligt vilken grej ni har varit med om! Jag forstar att det kanns bade underbart att hon ar har men samtidigt lite ledsamt att du inte kan njuta riktigt av tiden nu eftersom man ju oroas extra nar de ar sa sma. En van har i Bristol fodde sin son i vecka 26 och hon sa precis som du att det kandes lite snopet att aldrig bli sa dar jatte gravid utan bara precis borja fa mage och sa dar.
Bilden pa er ar jatte fin!! Sa skont att hora att ni verkar ma bra i alla fall!! Kram
Så glad jag blir när jag ser er.
Hoppas allt är bra med dig och lilla Julie...
Jag blir ledsen av att läsa din oro över din lilla flicka, för på något sätt känns det som att det är min mammas ord du skriver ned. Jag själv föddes 8 veckor för tidigt och var väldigt liten. Men nu 18 år senare är allt jättebra.. och jag ville bara säga detta för att ge ännu er hopp om att allt ska gå bra för dig och din lilla tjej! Och även om hon kanske är minst just nu, kanske hon gör som mig och vid bara ett års ålder är betydligt mycket längre än alla andra? :)
DMH: Sant! Nu försöker jag bara att njuta... :)
Nina: Vi kommer att återförenas tidigare än väntat så det känns bättre och nu börjar den värsta oron att lägga sig.
Prinsessan: Det blir underbart när vi är tre igen. Det sker snart...
Millan: Jag det var verkligen snopet, men nu tror jag att jag börjar hinna ikapp känslomässigt och ta in allt som hänt.
Anne: Det känns bara bra nu med allt. Skönt!
Anna L: Det är det :)
Johanna: Tack för att du skriver och berättar om din story! Det känns alltid så bra när man hör om andra som fötts för tidigt och mår bra. Man känner sig lugnare. Jag förstår verkligen din mammas oro, men skönt att det gick så bra för dig trots att du föddes 8 veckor tidigt!
Skicka en kommentar