Lilla barnet

Idag skulle Julie ha fyllt ett år, men som ni vet kom hon två månader och en vecka för tidigt och har därför redan hunnit bli 14 månader. Efter att jag har fått ett prematurt barn har jag insett att det är så många fler än jag. Nästan alla känner någon eller har själva fått ett prematurt barn.

20 dagar gammal, men egentligen skulle hon inte ha varit född än...

Av alla mycket för tidigt födda barn (den grupp som Julie tillhör) dör 1 av 12. Dessutom riskerar barn som föds för tidigt, men överlever, livslånga men.

Och av alla barn som föds läggs 10% in på neonatalavdelningen. Det kan bero på komplikationer som andningssvårigheter, gulsot, prematuritet etc.

Det är alltså en stor grupp det är frågan om. Ändå finns det inte tillräckliga forskningsresurser när det gäller nyfödda. Man vet t.ex ofta inte varför ett barn kommer för tidigt. Det finns idag inte något "botemedel" mot prematur födsel.

Det är oerhört viktigt att det finns forskningresurser för att förhindra att nyfödda dör eller får livslånga handikapp till följd av komplikationer.

Eftersom det saknas tillräckliga forskningsresurser idag har läkare, forskare och föräldrar startat en fond som heter Lilla barnet. Julies läkare är en av initiativtagarna till denna fond och jag vill vädja till alla er som läser denna blogg att bli medlemmar eller skänka ett bidrag till fonden. Ni kan gå in på http://www.lillabarnet.se/ och läsa mer om hur ni kan hjälpa till.

Julie solar solarium för att förebygga gulsot

När det gäller min egen historia har jag skrivit en hel del om mina känslor och rädslor här på bloggen, men egentligen har jag aldrig gått in närmare på Julies födelse. Jag har inte heller lagt ut många bilder på henne då hon var en liten fågelunge - av respekt för hennes integritet. Däremot har jag hemligstämplade inlägg på hennes egen blogg, skyddade av lösenord.

Om ni orkar - och om jag vågar - vill jag gärna publicera några av dessa inlägg här under hösten. (Och jag hoppas att vuxna Julie skulle samtycka.) Jag vill göra det för att dela med mig av en personlig upplevelse som tyvärr drabbar alltför många. Och då var jag ändå lyckligt lottad. Jag hade tur som fick en dotter som klarade sig så bra. Många har inte den turen och jag kan bara hoppas att vårt nästa barn föds friskt och fullgånget. Med min berättelse hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur det kan vara att få ett för tidigt fött barn och jag hoppas att det också kan bidra till att fler stödjer Lilla barnets fond.

Lägesrapport

Tack så mycket för alla era omtänksamma kommentarer!! Jag blir verkligen rörd över att så många bryr sig. Jag måste ha världens bästa läsare!

.

Efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg och allt bara var nattsvart tog jag min tandborste och begav mig hemifrån (jag tänkte inte förlupa hemmet och J hade ingen skuld i det hela, men jag behövde bara göra en dramatisk manöver). Jag och Julie tillbringade dagen hos min mamma, men sedan blev det för jobbigt att vara på rymmen (från jag-vet inte-vad) och J fick komma och hämta mig på kvällen. Nästa dag hade min mamma hand om Julie hela dagen och J förbjöd mig att lyfta ett finger i hemmet (inte för att jag känner mig speciellt manad i vanliga fall) och sa åt mig att bara sitta och skriva hela dagen. Vilken lyx! Jag har räknat ut att jag bara har varit "barnledig" tre gånger på 14 månader och då har det bara varit frågan om några få timmar per gång.

.

Saker verkar ordna sig. Det där sakerna som triggade igång allt. Men sedan är det ju det där som aldrig går över... Det där som gör mig mottaglig för sorg, rädslor och känslan av att aldrig bli hel igen.

.

Jag talade med en annan prematurmamma för ett tag sedan och frågade om hon brukade filma sin son mycket. Hon svarade att hon hade filmat honom mycket i början för hon hade tänkt: "Om han dör är det här allt jag kommer att ha av honom." Jag blev lite chockerad, men så där på distans - utifrån - och tyckte att det var ju helt fruktansvärt, stackars henne! Några timmar senare kom jag på att jag hade tänkt precis likadant. Tänk om dessa fotografier och dessa filmsnuttar är allt jag kommer att ha kvar... Det var inte så länge sedan vi levde under dödshot - imaginärt eller inte.

.

Mitt förra inlägg handlade egentligen inte om detta, men det var delvis en konsekvens av förra året. Jag lever fortfarande i sviterna av sommaren/hösten 2008.

Inte för alltid, men för ett tag...

Jag mår inte alls bra just nu och eftersom jag inte kan skriva vad det handlar om blir det inget bloggande förrän jag mår bättre. Jag skulle kunna skriva om annat, men det känns falskt att censurera mitt liv på det sättet.

De senaste åren har inneburit en del traumatiska händelser (speciellt Julies för tidiga födelse) - alla har inte kommit med här på bloggen - och därför känner jag att min emotionella motståndskraft är ytterst låg. Jag orkar helt enkelt inte mer.

.

Förmodligen, och förhoppningsvis, återkommer jag här, men om jag tar farväl av er kommer jag inte att lämna er utan ord. Men mer realistiskt sett repar jag mig inom ett par dagar/veckor. Jag behöver bara lite gå undan ett litet tag.

Hundrasism

Hör och häpna:

.

Det regerande danska partiet Venstre föreslår att alla hundar utan stamtavla ska avlivas. Förslaget är ett led i kampen mot kamphundar som man vill förbjuda i Danmark. Till och med Dansk Folkeparti - som annars inte har gjort sig kända för att vara speciellt toleranta när det gäller människor - är emot förslaget och menar att det är "som at smide en atombombe, hvor problemet kunne være løst med en nålestiksoperation".

.

Vad utgör en korsning mellan en tax och en pudel för samhällsfara?

Görveln

Vi åkte ut till Görveln, norr om Stockholm. Det är en nostalgisk plats för mig. Som barn brukade jag bada mig blå i Mälaren, men sedan några år tillbaka vägrar jag doppa mig om vattnet är under 25 grader. Och när man har blivit bortskämd på Seychellerna känns det ännu mindre lockande att ägna sig åt självplågeri.

En titt i vårt semesteralbum*

Nej, vi åkte inte ut till landet, bara till Skansen. Första gången för J och Julie, så det var obligatoriskt.

J blev stungen på fingret av en geting...

Julie åker karusell för första gången!

Det var allsångskväll på Skansen så vi smet innan hysterin var ett faktum.

*Fler semesterbilder följer...

Sockergris

Hur kommer det sig att ens lilla sötnos helt instinktivt sträcker sig efter det onyttigaste hon bara kan lägga sina stora blå ögon på? Jag vill påstå att jag är rätt ansvarsfull och nyttig och ändå vill min dotter provocerande nog helst äta glass framför min havregrynsgröt med hallon och blåbär i.

Jag undviker att köpa barnkläder med plasttryck på eftersom de kan läcka giftiga kemikalier. Jag köper, i mån av möjlighet, ekologiskt. Jag försöker ge Julie hemlagad mat. J suckar åt mig när jag vägrar ha trådlös telefon, trådlöst internet osv. Och så visar det sig att vi nästan sover under en 3G-mast. Tragisk ironi.

Men tillbaka till min kära sockergris. (Jag menar den lilla sockergrisen.) Innan hon ens visste vad det var kastade hon sig efter en mjukglass med en glupskhet aldrig tidigare skådad. Och hon kunde från flera meters håll se att den där munken i Js hand var något för henne.

J var så där lagom glad över att ha fått halva sin munk uppslukad av lilla prinsessan.

Har små barn en inbyggd godisradar?

Innan jag fick barn hade jag nämligen bestämt att mitt barn skulle minsann inte få några saker med tillsatsämnen. McDo var (och är - jag hyser fortfarande visst hopp om att Happy Meal inte ska bli Julies favoritmat) uteslutet. Men saken är att J redan har gett Julie en pommes frites. Ni förstår vilken katastrof. Hon älskade det nämligen.

Innan jag fick barn tänkte jag att jag skulle laga all mat själv. Mitt barn skulle aldrig få en barnmatsburk. Jag skulle baka bullar också eftersom min mamma aldrig gjorde det (hon var dock noga med nyttig mat). Jag skulle sy söta barnkläder och göra fantastiska fotoalbum. Men jag orkar inte leva upp till mina egna ideal. Nu handlar det mest om att jag ska överleva småbarnsåren.

Semesterstängt

Vi semestrar för fullt i sommarvärmen, bara så att ni inte tror att jag har sagt upp mig från bloggen. Skansen är avklarad. Nu står Grinda på semestermenyn.

.

Jag är åter tillbaka på måndag.