Snabbfilm

Min mamma stötte på sin granne strax efter att Julie hade fötts. Hon berättade att jag hade fått barn. "Va?" undrade han. "Jag såg ju Lisa för en tid sedan, jag såg inte ens att hon var gravid." Det är just det som känns så konstigt. Precis som man hade börjat känna sig gravid "på riktigt" var det över. Plötsligt står man bara där med en liten docka.

Hela detta år har varit som en snabbfilm: London - Seychellerna/Stockholm - Julie. Allt förändras från den ena dagen till den andra.

Jag kan känna en sorg över att tiden inte har fått ha sin gång. Julies födelse blev inte den rena euforiska glädje som jag hade hoppats på eftersom glädjen blandades upp med oron över hur hon skulle må. Men lyckan lyckades ändå tränga igenom all rädsla. Mötet med Julie var magiskt, även om man var lycklig med återhållsamhet.

När jag ser mammor med sina fullgångna barn i sjukhuskorridorerna känns det tungt att Julie inte får vara så stark som de barnen och att jag inte får känna mig trygg i detta nya. Jag har bara kunnat visa upp henne för några få utvalda, inte kunnat gå ut med henne, inte haft en präktig trekilos bebis på armen. Men samtidigt har det inte alls känts tragiskt att hon är så liten, för hon känns bara som en minibebis. Hon har sin bestämda vilja redan nu.

I söndags åkte J tillbaka till Seychellerna. Det kändes hårt. Men nu är det bara att hoppas att livet fortsätter att vara en snabbfilm lite till så att vi snart är återförenade alla tre.

(På bilden ovan ser ni en glimt av en 20 dagar gammal Julie.)

Liten

Nu är hon en månad gammal och börjar bli stor - tills man ser ett fullgånget barn! Vilka jättar! Man har vant sig vid lilla Julie och hennes litenhet har liksom försvunnit, för i förhållande till den lilla fågelunge hon var när hon kom tycker vi att hon har blivit riktigt robust, en liten boll. Men så ser man de där giganterna på 4,7 kg och kan inte förstå att hon någonsin ska bli så stor.

Dagens nyfödda är verkligen stora. Och inte bara utifrån mitt mikroperspektiv, utan rent objektivt sett. Barnen har blivit större.

Jag längtar tills Julie blir robust, så att jag vågar älska henne på ett annat sätt. Jag är ännu lite rädd att inte vara tillräckligt varsam med henne. Hon är en månad nu och jag har inte ens vågat pussa henne. Man är rädd att skada henne med sin kärlek. Allt ska vara sterilt, försiktigt, varsamt, mörkt, lågmält. Jag längtar tills hon verkligen får komma ut i världen. Än så länge försöker jag skydda henne i min famn.

För tidigt födda barn ska inte stimuleras för mycket och miljön utanför magen ska efterlikna livmodern så mycket som möjligt. Man ska hålla barnet tätt intill, tala lugnt och tyst, omsluta barnets kropp så att hennes armar och ben hålls ihop som en liten blomknopp. Men snart är Julie verkligen redo för den yttre världen.

Hand i hand

Lilla fröken Julie

Hon heter Julie. Vi prövade många andra namn under dessa sju månader av väntan, men det var egentligen ingen konkurrens, vi visste det från början, allt annat var bara sidospår (ok, egentligen ville jag ha en annan variant på Julie, men J gick inte med på det). Jag har älskat namnet Julie ända sedan jag var barn.

I Danmark är Julie ett vanligt namn, men här i Sverige är det mer exotiskt än jag hade trott. Folk vet inte om de ska ha en engelsk, fransk eller dansk vinkling på det hela. Jag har visst också blivit ännu mer exotisk sedan jag kom hem från London. Folk talar ständigt engelska med mig nu för tiden. Efter att ha fört ett samtal med läkaren på svenska svarar han envist: ”Everything is perfect.” Fast det spelar ingen roll – så länge allt är perfekt – om det är perfekt på svenska eller engelska. Bara min dotter mår bra så är livet perfekt!

En ny värld

Mitt liv är inte indelat i dagar och nätter utan i tretimmarspass. Världen utanför existerar inte, men jag ser att det är sol utanför fönstret och jag kan föreställa mig sommarvärmen, även om den och solen är totalt oviktiga just nu. Jag har ingen aning om vilken dag i veckan det är och jag följer inte med i nyheterna. Jag ger mitt barn mat, gläder mig åt att hon har gått upp 46 gram sedan igår. Ja, som ni förstår lever jag i en annan värld och har inte mycket intressant att skriva och om jag överhuvudtaget ska skriva något är det omöjligt att skriva om sådant som inte har med henne att göra.

Jag tror inte att jag riktigt hinner uppfatta vad som egentligen sker, jag tror att jag kommer att vakna upp om ett par månader och inse vad jag har varit med om. Det finns ingen tid för analyser av livet, ingen tid att betrakta utifrån. Allt bara är.

Hela mitt liv kretsar kring henne, jag existerar enbart för henne. Inget annat i världen existerar för mig. Det är som en förälskelse. En förälskelse som gör en sömnlös och lycklig. Det känns som om jag aldrig mer kan bli riktigt, riktigt olycklig – inte så länge hon har det bra.

En midsommarnatt...

Det blev en midsommarhelg som inga andra. Solen var precis på väg upp över Stockholm och årets kortaste natt var till ända när vår lilla flicka föddes.

Vid samma tidpunkt befann sig J på en flygplats i Dubai. Han hade hastigt packat sin väska och begett sig av till flygplatsen på Seychellerna när han fick mitt meddelande. Där lyckades han komma med ett plan till Dubai och sedan till Frankfurt där han i sista minuten fick plats på ett flyg till Stockholm. När han landade var hon redan 14 timmar gammal.

Dagarna innan hon föddes var nervpirrande. Jag var sängliggande och undrade vad som skulle ske. Det var inte så jag hade föreställt mig att hon skulle komma, inte så tidigt...

Trots dramatiken har allt gått bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Hon kan andas själv och kom ur kuvösen redan efter tre dygn. Det har varit alldeles fantastiska dagar, även om det också har varit en känslomässig berg-o-dalbana. Hon är så söt, som en liten docka. Allt är i miniatyr, men hon mår bra vilket är huvudsaken. Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag är och hur ljuvlig vår pyttelilla dotter är.

Nu hoppas jag bara att allt får fortsätta att vara stabilt.