Och så är det sol igen...

Sympatigraviditera

Jag vet inte hur många sekunder det hade gått efter att det visat ett plus på stickan förrän J - med ivrig entusiasm - började sympatigraviditera. Mest när det gällde cravings, vilket inte ens jag har. Choklad och annat gott ligger högt på topplistan. Inte min. Hans.

Men jag var väldigt glad över att han också sympatigraviditerade genom att gå och lägga sig klockan halv nio på kvällen bara för att jag inte ville sova ensam.

Dessvärre innebar det också ett uppvaknande klockan fem på morgonen. För honom. Inte för mig.

Hur många karat?

Vädret beter sig nyckfullt, vaknade upp till en solig morgon och började mentalt planera dagen efter det, men nu öser det ner och åskan mullrar i bakgrunden. De senaste dagarna har också varit oberäkneliga med sol, hagel, åska och regn om vartannat.

Igår var jag i Knightsbridge på café, utanför fönstret strilade regnet i solen. Vi satt inne i värmen med våra droppande paraplyer och såg solen förgäves skina på våt asfalt. Efter en stund kom en man fram till oss och undrade vilket språk vi talade. Som den artige engelsman han var rörde han inte en min vid svaret, utan gick bara tillbaka till sitt sällskap och meddelade: "Swedish".

Där satt vi, fyra mörka tjejer, och såg allt annat än svenska ut. Vi började tala om något som jag själv kommit att tänka på mer och mer de senaste dagarna - om hur man glatt kommer hem till Sverige och så är något av den första frågan man får av människor: "Varifrån kommer du?"

Nu har jag levt som riktig invandrare i ett par år, men framför allt har jag levt som utlandssvensk. Och nu är jag på väg hem. Och så påminns jag plötsligt om att jag aldrig riktigt kan komma hem. Att jag kan ha varit invandrare i flera år i London utan att känna mig speciellt annorlunda, men sekunden jag landar på svensk mark kommer jag att känna mig som en invandrare. Människor kommer med sina frågor och sina ifrågasättanden ta mitt land ifrån mig. Precis som människors ifrågasättande i England. Jag smälter in här i mosaiken, är en i mängden tills jag säger ordet Swedish - det blondaste av alla ord. Hmmm... Hur äkta är jag egentligen? Hur många karat svensk? Eller är jag en total förfalskning?

Men det spelar inte så stor roll längre. Det är det som har fått mig att resa och att kunna känna mig hemma överallt. Och ibland - när jag är på det humöret - ingenstans.

Inte

Det är inte det med att det är långt bort. Det är inte det med att det är främmande. Det är överhuvudtaget inte det med att jag ska flytta som är läskigt. Jag älskar läskigt! Det är att inte flytta som skrämmer mig. Att det inte ska bli av.

J är förvånansvärt lugn. Han oroar sig mer för hur det nya livet kommer att bli, medan jag oroar mig för att det inte alls kommer att bli. För jag har redan lämnat detta liv mentalt.

Det läskigaste just nu är ordet inte - som i "att inte flytta".

Londonguide

Jag fick frågan av barajagjohanna om tips på mysiga affärsstråk i London och mitt svar blev så långt att jag publicerar det som ett inlägg istället. Så kan andra också läsa om det.

Oxford Street har de flesta redan sett och det är ett myller av människor och bilar så när jag bodde i västra London brukade jag oftast shoppa kring Kensington High Street istället. Där finns det ett koncentrat av de största butikskedjorna, men om det är mysigt... det vet jag inte. Det är i alla fall vackrare än Oxford Street och inte allt för långt från Harrods om man nu hade tänkt sig ett besök där (inte för att man har råd att köpa något, men man kan se det som ett shoppingmuseum och toaletterna är i alla fall exklusiva och gratis).

Om det är soligt kan man ta en paus i shoppingen och sätta sig i Kensington Gardens (siamesisk tvillingpark till Hyde Park) som ligger alldels intill Kensington High Street och sedan kan man promenera (eller ta bussen) uppför Kensington Church Street i riktning mot Notting Hill. Det finns småbutiker längs med hela den sträckan (och Portobello Road där det är marknad på lördagar ligger alldeles intill).

Om man går lägre västerut på Kensington High Street finns det också en annan, lite mer förbisedd park som heter Holland Park. Den är mindre, mysigare och har en japansk trädgård.

Camden Market är mysigt, bohemiskt och kan vara värt ett besök om man inte varit där. Stråken kring South Kensington, Sloane Square och Chelsea är också vackra att strosa runt i, men exklusiva.

Riktigt charmigt - och en av mina favoriter - är Hampstead i norra London. Där är det mer småstadskänsla och småbutiker, men det är också ett dyrt område och ligger i zon 2/3 om man orkar ta sig dit. Gå av vid Hampstead station och du befinner dig mitt i shoppingkvarteren. Finns också en massa mysiga caféer och ett crêperi.

I södra London ligger Greenwich som också är mysigt att gå runt i. Där finns caféer, bokhandlar och småbutiker. Och ännu en park. London är full av parker.

När det gäller barer och restauranger kan jag tipsa om Islington (station: Angel). Hårdpackat med alternativ - allt inom gångavstånd. Upptäckte själv nyligen en liten gågata, gömd bakom Upper Street, som heter Camden Passage och är kantad av små gulliga butiker och antikvariat - och en pub förstås.

Vill man vara närmare stan ligger det lilla restaurangtorget vid James Street mycket centralt (station: Bond Street). Strategiskt bra placerad och en mysig oas strax bortom trafikmyllret på Oxford Street.

Jag bor ganska nära Highgate Village (northern line till Archway och sen 5 minuters busstur därifrån) och vi går ibland till någon pub eller restaurang där (puben The Flask är jättemysig med uteservering på sommaren), men om man inte har vägarna förbi är det kanske inte riktigt värt att åka hela vägen dit. Highgate Village är litet, gammalt och charmigt, uppflugen på en kulle med utsikt över London - men man har sett det mesta på 5 min. Om man nu inte ändå hade vägarna förbi Karl Marx grav (Highgate cemetary) eller Hampstead Heath (naturområde) och vill avsluta kvällen på en mysig pub.

Mamma och lyxhemmafru?

Som allt annat här är det dyrt att ha barn. De som arbetar har rätt att ta ut 52 veckors mammaledighet. So far so good, men tyvärr tillkommer den tråkiga nyheten att man bara får betalt för hälften av tiden. Om man nu inte har ett schysst jobb som har en annan policy. Pappor har rätt att ta 1-2 veckor någon gång under barnets första 56 dagar.

Att ha barnet på dagis kostar förstås också. Omkring £1000 (ca 12.000 kr) i månadsavgift är inte ovanligt. Vissa har alltså inte råd att jobba och måste bli hemmafruar vare sig de vill eller inte.

Själv har jag svårt att förstå hur människor i London egentligen har möjlighet att ha barn överhuvudtaget. Bara en trerumslägenhet kostar kanske 20.000 kr i månaden och långt ifrån alla får ut en lön som står i proportion till desssa omkostnader. Det finns counsil flats som är billigare, men då får man räkna med att man kanske måste bo i ett Tjernobyl-deprimerande område där det är osäkert att gå hem på kvällarna.

Londonlivet med barn ter sig inte så glamouröst för alla.

No worries?

När vi ringer ner till Seychellerna säger hon: "Don't worry! No grey hair!"

Jaha, ja, inga gråa hår när man varken har jobb eller lägenhet här i London om två veckor...

Följetong

Den där bakmaskinen, ja... Den har ju redan gått sönder och J var förstås mycket indignerad och tyckte att den var av dålig kvalitet. Igår skulle han iväg och lämna in den på lagning och naturligtvis hamnade han i en hel butik med bakmaskiner och tillbehörigheter. "Det var som att komma till himlen!"

Alltså har vår bakmaskin fått tre nya tillbehör: Juicepressare ("Det måste man ha nere på Seychellerna!"), kryddblandare ("Den har jag inte köpt, bara beställt") och pastamaskin ("Den kan göra skruvar, spagetti och allt möjligt!").

Så nu har bakmaskinen blivit en köksmaskin.

Oväntat besök

Hjälp, imorgon kommer Skådespelerskan på besök! Hon ska väl se vad hon egentligen gett sig in på. Nu gäller det inte bara att packa, utan att packa undan.

Borde väl egentligen inte behöva städa bort bevisen på att man snart kommer att flytta (det är ju liksom ganska logiskt), men man vill inte att hon ska se kaoset och åberopa tillfällig sinnesförvirring under de där två minuterna hon såg lägenheten första (och stylade) gången.

Limbo

Först är det de hemliga månaderna då ingen vet, ingen ser och man själv knappt tror på det för allt känns så preliminärt. Och så händer det något och man tror att allt är förbi. Sedan känner man någon som knackar på insidan och sedan den dagen blir man ständigt påmind om att det är verklighet.

Först är det drömmarna och ingen vet, inte ens man själv och allt är så preliminärt, så omöjligt, så långt bort. Det är stränder och palmer och kristallklart vatten och främmande. Och sedan räcks det fram till en, som på ett silverfat, så att man nästan kan ta på det, så nära. Men man vågar inget säga ett ord för allt kan ju gå fel. Men kontrakt skrivs och biljetter bokas och man börjar tro.

Och så händer det något och man tror att allt är förbi.

Det är där jag är nu. För jag oroar mig, är inte van vid så här mycket lycka. Och vi har lämnat bort vårt liv här. Om två och en halv vecka lämnar vi över nyckeln och därefter har vi ingen plats i London. Vi har checkat ut.

Jag vill bara snabbspola för jag klarar inte av att titta på den här filmen. Jag måste bara till slutet, måste bara få veta att allt slutar lyckligt!

Super food

När det gäller att flytta och göra sig av med ting är det vissa saker som är mer njutbara än andra. Som att göra sig av med saker i frysen och vara tvungen att baka en blåbärspaj med amerikanska jätteblåbär.

Åh, nej!

Tilly får inte följa med till Seychellerna! Vi hade papper och vaccinationer klara, det var bara ett litet pass som skulle fixas, men nej. Jordbruksverket kräver 4 månaders karantän vid hemkomst. Och hem kommer vi väl någon gång. Antar jag.

Så det blir ingen suddig liten tuss som springer runt på kritvita stränder eller mopsar sig på gatorna i Victoria...

Varning!

Det djur jag är mest rädd för är krabbor och av någon anledning hade jag förträngt att sådana ens kunde finnas i paradiset. Men med förfäran läser jag om Coconut Crab som är en av världens största krabbor och bara kroppen kan bli ca 40 cm. Med ben kan den mäta upp till 2 meter! Den springer runt med kokosnötter som den lätt kan öppna med sina starka klor. Den har också rykte om att stjäla skinande föremål som silver. Och naturligtvis bor den på Seychellerna!

Även på golfbanan får man akta sig. För fallande kokosnötter och krabbor som snor golfbollar. Men som tur är spelar jag inte golf.

Baby guide for Dummies

J fick en bruksanvisning med sig från mödrarvården här i England. Det är en helt annan ton än i mina broschyrer. Det står bland annat:

"Things not to take [to the labour ward]:
Gameboy, Crate of beer, Stopwatch, Ear plugs"

"You shouldn't use a mobile phone whilst in hospital"

"Dilation doesn't just affect your pupils during a night out"

"Holding a newborn baby [...] It's not rocket science, but you don't want to look like you've been handed a live hand grenade"

"Watching your favourite football team on the box may be your way of unwinding, but it may not be relaxing for your baby!"

Att översätta sitt liv till seychellois

Vad tar man egentligen med sig till en ögrupp som Seychellerna?

Jag tittar på våra travar av saker som ska skeppas. En gigantisk widescreen-tv. Böcker. Brödrost. Sex and the City-skokartongen. Manu Chao ska visst sjunga på ön. David Bowie också.

Och så tänker jag: Går det att ta med sitt gamla liv? En espressomaskin t.ex. Finns det espressokaffe att köpa? Våffeljärn? Säljs det vetemjöl? Kokböckerna kommer i alla fall att samla damm uppe på vår engelska vind. Ingredienserna i kokboken och de som finns på ön kommer inte att stämma överens. Men vi kommer att pröva ny mat, nya smaker, nya stämningar, nya känslor.

Kan man överhuvudtaget ta med sig det europeiska livet till Seychellerna?

Bockar av...

Det är nästan handlingsförlamande när man tänker på hur mycket det är att göra. Och man skriver långa listor så att man tycker att man i alla fall har viss kontroll - tills man tittar på den och inser att man bara kan struka två saker på en hel dag.

Vi har högar av papper på golvet, överfulla kartonger, saker som ska upp på vinden, saker som ska skeppas, saker som ska flygas, saker som ska avslutas.

Jag vet inte hur, men om ett par veckor är det meningen att J ska sitta vid havet och smutta på en drink och jag ska sitta på ett café i soliga Stockholm i min nya vårkappa.

En första bruksanvisning till det nya landet

Jag tänkte att jag skulle vara organiserad och hade skrivit en lång att-göra-lista som vi skulle bocka av, men den glömde jag förstås så istället shoppade vi kläder och köpte en bok om Seychellerna.

Efter att ha förskjunkit i vackra bilder, google map och de få bruksanvisningar om vad ett Seychelliv innebär är det skönt att få rena fakta i handen. Förvisso i turistformat, men förhoppningsvis är det inte bara skönlitteratur.

Tror jag ska krypa upp i soffan nu med en kopp té och läsa om vad vi egentligen har gett oss in på.

Tack, älskling!

Jag måste bara skriva om hur stolt jag är över J. Att han, utav en massa sökande, lyckades kamma hem det här jobbet - trots att han var nära att graviddiskvalificeras på grund av mig. Nu ska han styra kliniken nere på Seychellerna och dessutom anordna kurser. Och jag kan ju se hur duktig han är, även fastän jag bara är lekman.

Jag är också glad över att han inte har varit sansad och realistisk. Jag vill inte leva med måtta!

I väntan på Godot

Det blev en sen kväll igår med våra vänner. Långsamt börjar man ta avsked av alla här. Som så många gånger förr. Det är ett ständigt hejdåande. Folk stannar inte här. För mig är London Heathrows sjätte terminal. Ett väntrum. Det är svårt att behålla vänner för alla flyttar förr eller senare. Nu är det min tur. Igen.

Det är därför det är så svårt att känslomässigt investera i London. Så ofta har jag undrat vad vi gjort här, vad väntat vi på. Och under tiden har jag bara levt på stand by. Ändå vet man att London är fullt av möjligheter, möjligheter som kanske inte finns någon annanstans och kanske är det dessa möjligheter vi har väntat på.

Ett par timmar senare...

...blommar körsbärsträden igen!

Aprilväder

Häromdagen var det ju 17 grader och sol och vi tog skogspromenader och vitsipporna blommade...

Clueless

Oj, vi har visst hyrt ut vår lägenhet till en känd engelsk skådespelerska! Det hade jag ingen aning om, har ingen koll på engelska kändisar om de inte är av megaformat.

Sista måltiden

Igår åt vi tapas på en medelhavsrestaurang. Det var kanske den sista middagen ute som J och jag hade tillsammans i London. Tyvärr tog det ett bra tag innan jag kunde njuta av maten. Först hade jag upprepade korsförhör med flera av servitörerna ifall någon av rätterna innehöll ägg (som jag är allergisk mot), sedan skickade jag ut maten för att den inte var upphettad nog (jag vill ju inte äta halvljummet lamm med listeria i!).

Rätterna dukades upp tillsammans med ett bröd som jag kritiskt granskade och frågade om det var ägg i. "Njaaa", svarade kyparen. "Det är inte ägg, men bara lite... ovanpå... så att det ska se glansigt ut..."

Efter att ha undvikit den katastrofen försökte jag lita på maten och till slut kunde jag väl också njuta av hur den smakade. Samtidigt försökte jag förklara min nya teori om Avsaknad av tyngd för J, men vid det laget hade han fått i sig tillräckligt med vin för att hans tankar skulle vandra iväg från mina som heliumballonger.

Högt på prioriteringslistan:

Bakmaskinen. Den ska förstås med till Seychellerna! J håller redan på att ordna med frakt.

1-2 glas vin i veckan?

Här i Storbritannien uppmanar man naturligtvis inte att gravida dricker alkohol, men det anses ok att dricka 1-2 glas vin 1-2 gånger i veckan. När jag var i Frankrike såg jag också gravida som drack. Här händer det att man ser gravida som röker. För mig känns det avigt, som om det hela inte riktigt går ihop, som om jag måste ha fått en tillfällig hallucination.

Men bortsett från mina invändningar mot de brittiska rekommendationerna tycker jag att vården här i London har varit förvånansvärt bra. (Jag får väl ha överseende med att barnmorskan inte förstår hur datorn fungerar och att mesta tiden av mitt senaste besök gick åt till att hon skulle kolla i bruksanvisningar för att kunna skriva in mitt blodtryck i deras datasystem.) Ok att stolarna i väntrummet kanske har trasiga armstöd, att det finns spackelfläckar lite här och var och att det mesta arkiveras i pappersformat. Men läkarbesök är gratis för alla och man kan få tid samma dag man ringer. Gravida får gratis medicin. Vi har fått VIP-behandling på akuten. I och för sig skickade vår indiske mäklare sin gravida fru till Indien för att han inte litade på den engelska sjukvården, men om jag ska summera mina egna erfarenheter från min tid här har det mesta med sjukvården varit positivt.

Enkel biljett till Stockholm, tack!

Nu har den första extasen lagt sig och man måste återinrätta sig i verkligheten. Vardagstråkigheterna har ingen aning om att man faktiskt ska till Seychellerna och inte alls har lust att ta itu med sprickor i tak, återbetalningar och annat som står på menyn innan vi reser.

Jag bokade min resa till Sverige igår. Enkel biljett. Och jag slipper ryanair. Jag kommer att anlända på Arlands precis som någon som rest långt ifrån. Denna resa kommer att vara slutet på London, jag kommer att resa hela vägen från mitt liv här. Det känns som en stor resa.

Oj, vad jag är lycklig!

Men ibland är jag bara så rädd att jag ska snubbla på min lycka och landa med platt fall - i Stockholm eller London eller nåt.

Det är konstigt. Exakt på den här dagen - den tredje april - för exakt ett år sedan inträffade något hemskt för J och mig. Och nu, ett år senare, är jag så lycklig.

Kan man verkligen ha sån här tur...?

Jurançon

Min tanke var att J skulle få en flaska Jurançon Sec till sin födelsedag igår, men vår vinbutik hade sålt slut så det fick bli en Gaillac Gaberlé Blanc Sec (jag ska inte låtsas att jag har en aaaning om vad det är för vin) som den franska expediten menade också var fantastisk.

Vi upptäckte Jurançon-vinet när vi reste i Frankrike i somras och det var det absolut godaste vita vin jag någonsin smakat. Första gången drack vi det på en fiskerestaurang i St-Jean-de-Luz. Det var gudomligt! Vinet produceras visst i en region som heter just Jurançon och ligger i Pyrénées-Atlantiques, i sydvästra Frankrike.

Vi firade Js födelsedag i lugn och ro, bara vi två, utan Jurançon. Det var meningen att vi skulle gå ut och äta, men vi tar det i helgen. Det har varit lite hektiskt de senaste dagarna.

Jag gör ingen Angelina Jolie...

Ok, kära läsare, nu ska jag göra er lite besvikna... Om ungefär fyra veckor ligger J på stranden med en drink i handen medan jag och bloggen vackert får vänta. Jag förstår om ni är otåliga, jag med. Det finns nog ingen som är otåligare än jag. J fyllde år igår och redan innan han hade hunnit öppna presenterna var jag så ivrig att jag höll på att berätta vad det var. Han var tvungen att stoppa mig. (Jag är en typisk tvilling förstår ni; rastlös, pratsam, otålig...)

Jag är relativt ävertyrlig av mig, men jag är inte dumdristig. Först var vi naiva och tänkte att jag kunde få mitt barn på Seychellerna, men sedan kom jag fram till att jag ändå inte var såå Angelina Jolie-cool att jag vågade föda barn i Afrika. Eller kanske - om jag hade haft en massa pengar och kunde flyga in den bästa specialistvården. Men eftersom jag inte har det åker jag till Sverige någon gång i månadsskiftet april/maj. Jag tar gärna chanser, men inga risker (eller... i alla fall inte dumma risker när det gäller viktiga saker).

Så, kära vänner, det blir ett litet mellanspel med betraktelser från Stockholm innan vi beger oss iväg mot ekvatorn. Svensk sommar är inte heller helt fel. Och jag, min familj och mina vänner ska hinna umgås sönder.

När jag och J rest i motsatta riktningar, mot norr och söder, kommer vi inte att ses förrän i augusti. Det blir förstås svårt att vara utan varandra, men det är en liten uppoffring med tanke på det liv vi sedan får tillsammans.

Uthyrt

Lägenheten gick i förmiddags. Vi lyckades till och med trissa upp priset (Hjälp! man har blivit en riktigt slipad säljare av att bo i London).

Så... är jag lite nostalgisk i alla fall? Nej. Eller inte än. Dock kommer jag att sakna vissa ting: Walkers "exklusiva" kycklingchips. En viss paté som jag inte får äta nu och som jag har bespetsat mig på att få proppa i mig någon gång i september. Alla restauranger som man kan äta på. (Eller inte. En pengafråga.) Dimmiga engelska kvällar. (Det är sant. Eller i alla fall kommer det att vara sant om ett par månader.) Ja, som ni själva ser är det en hel del...

Igår kom jag och J på att vi tycker att London är jättebra. För hade vi inte flyttat till London hade vi aldrig fått den här chansen. Och vi hade dessutom aldrig mötts. Så vi känner en plötslig tacksamhet mot London.