Jag älskar dig!

Efter så många mamma älskar Julie kom det äntligen. Och detta är större än störst, tänker jag, större än att krypa, större än första smakportionen, större att lära sig gå, större än månlandningen.

Jag ligger bredvid och nattar, säger Jag älskar dig, när Julie plötsligt säger:

"Älsar... Jojja älsar..."

Jag håller andan och frågar sedan: "Vem älskar Julie?"

"Jojja älsar pappa!"

Och nästa kväll igen:

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa.

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa...

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

"Maaammaaa älskar Julie."

"Jojja älsar Emiiiii."

Jag älskar dig, Julie. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och Julie älskar pappa och Emil. Och så till sist. Den stora dagen (efter lång indoktrinering). Med ett lurigt leende, som om hon visste vad hon gav mig:

"Älsar mamma!"

Fyrverkerier, häxpipor, raketer och jag är världens lyckligaste mamma! Jag kramar älsklingen som med ett belåtet, maktfullkomligt Mona Lisa-leende upprepar: "Älsar mamma..."

Och sedan några dagar tillbaka är det en massa pussar och kramar och älsar mamma, pappa och Emiii. Igår utökades kärleksförklaringarna och Jojjan älsar mormor, vovven, farmor, farfar och... cyklar.

Lyckligt kaos

Det har varit lite kaos här hemma, i mitt hjärta och i mina tankar. Lyckokaos alltså. Jag är alldeles snurrig. Därför kan jag inte riktigt organisera med praktiska saker, fast det känns som om tingen hopar sig och Emil sover mest hela tiden så jag borde ju hinna något, men... det gör jag inte.
.
Allt annat känns litet - också lägenheten. Leksaker, barnsängar och en massa kärlek ska ju få plats här. Och hur kan man koncentrera sig på räkningar när en ny människa har gjort entré? Nej, jag vill inte ta ställning till en massa världsliga ting just nu. Jag är fullt upptagen med att försöka fatta vilken tur vi har haft som fått just Julie och Emil...

Vi två...

Hur kunde jag ha sådan tur
som fick just Julie?
Att hon finns för mig att älska...

(Men just nu gallskriker min lilla ljuva varelse, måste gå...)

Kärlek

Alla hjärtans dag

Så var det alla hjärtans dag imorgon. Inspirerad av Thérèse blev jag också tvungen att skriva ett inlägg.

.

J och jag tar det mest som en ursäkt för att äta. Vi har köpt ett kilo hallon och planerar nu en orgie i desserter.

.

Annars tycker jag att 14 februari är något överskattat. När man är singel är det bara blä för man känner sig singligast i världen och alla andra är par och perfekta och man känner sig misslyckad och i skolan kunde man kanske få tröstpriset - en gul nejlika (från bästisen).

.

När man just har inlett en relation och den där dagen kommer alldeles för tidigt i relationen är det också vånda: Ska jag köpa något åt honom? Men tänk om inte han köper något åt mig och så tror han att jag vill gifta mig och skaffa fyra barn med honom och så fattar han ju att jag är superkär när han visst är cool och bara lagomintresserad...

.

Eller om man har kommit ännu längre in i relationen och den där dagen kommer och så ska man få veta hur bra pojkvän man har. Va?! Inga blommor? Alla andras pojkvänner ger ju blommor... Prestationsångest!

.

Bäst att bojkotta. Jag föredrar att fira våra egna personliga minnesmärken på anonyma dagar som betyder mer för oss, inte att fira i massproducerat format. (Även om jag i början av vår relation hävdade att 14/2 var en stoor dag i Sverige, men nu behöver jag inte längre några bevis.)

.

Men om man befinner sig på Seychellerna - smekmånadsparadiset - och inte vill bojkotta kan man få en middag med tända ljus, övernattning och frukostbuffé på Fisherman's Cove för 2500 kr. Då får man också matchande outfit.