Dansk mat vs. svensk mat

Dansk risgrynsgröt dränkt i smör

.

Den svenska, lite mer blygsamma varianten med mjölk.

När jag blev tillsammans med J blev jag chockerad av den gigantiska mängd smör och grädde som jag tvingades proppa i mig. Det skulle smör och grädde i precis allt. Förvisso tänker jag inte speciellt mycket på vikten, men blir man inte helt åderförkalkad av allt det där? Å andra sidan tycker jag nog att danskarna verkar lite nöjdare och gladare (och tjockare?) än svenskar.

.

J tycker att svensk mat är torr och trist och jag kan oftast förstå vad han menar. Bara för att nämna ett exempel: Medan vi blir tacksamma och lyriska över en torr semelklump (med kardemumma* i vetedegen) fylld med grädde och mandelmassa ser danskarnas semlor ut som följande: Wienerbrödsdeg bakad till en frasig bulle, fyll med grädde, sylt och vaniljkräm. Jag skulle vilja påstå att det är 1-0 till Danmark. Vår bulle är desstom så torr att vissa låter den stå och svampa till sig i het mjölk. Brrr!

.

Överlag är vi mer asketiska här uppe. Systembolaget, knäckebröd, lättöl, hushållsost... Ja, ni fattar poängen.

.

Jag vet inte vad socialstyrelsen skulle säga, men jag har - utan att blinka - i rikliga mängder grädde och smör i maten. Jag har blivit danskifierad. Dock med ett undantag. Risgrynsgröten. I vårt kära grannland lägger man nämligen en hög med smör på gröten. Detta smälter sedan och rinner ner i fåror och gropar och gröten sticker sedan upp som en liten smörbadad ö i tallriken. Det är precis som svensk risgrynsgröt med socker och kanel - men med smör till istället för mjölk! Jag ryser. J däremot tycker att vi äter en tråkig, fattigmansvariant med mjölk. Ok, tomten får kanske en klick smör på gröten, men att fullkomligt dränka gröten i smält smör tycker jag är på gränsen till perverst. Inte hedonistiskt. Eller vad säger ni? Danskt eller svenskt?

.

*Vad är det med svenskar och kardemumma? Varför måste det kardemumma i allt bröd?

Tankar under äppelträden...

Idag träffade vi danske Y som vi umgicks med när vi bodde i (och längtade ifrån) London. Nu är han nyinflyttad i Bryssel med dansk flickvän i Stockholm. Det är typiskt för oss och många av våra vänner. Man ses överallt, går på date i lite olika städer, sammanstrålar i olika länder. Nästa gång åker vi kanske över till Bryssel på en fika. Typ. Allt känns möjligt. Man kan bo i Belgien om man skulle få lust. Jag gillar tyngdlösheten och samtidigt... längtar jag efter en plats.

Det var en solig dag och för sekunden var det Stockholm och vi fyra, plus Julie, spenderade några timmar i Rosendals trädgård - en av mina favoritplatser i Stockholm. Odlingarna, växthusen och äppelträdgården lyckas alltid förföra mig. Och när jag är i sällskap av icke-blaserade människor med nya blickar som påpekar allt det där som jag inte riktigt ser i vanliga fall blir jag lyrisk.

Hade jag varit turist hade jag definitivt velat göra Stockholm till mitt. Jag hade vänt mig om till J och sagt: "Åh, kan vi inte flytta hit?" Jag hade börjat planera var vi skulle bo, hur jag skulle flanera på stan, sitta på caféer i solen om somrarna och dricka varm choklad i något utan medeltidsvalven i gamla stan när snön föll med sagolikt stora flingor. Jag hade åkt ut i skärgården och tänkt att här skulle jag ha en liten skrivarstuga och jag skulle åka skridskor på Mälaren om vintern.

Faktiskt så har jag allt det där (ok, minus skrivarstugan i skärgården). Jag bor här. Och det är inte bara en vacker septemberdag som förför mig. Jag längtar efter mörka dagar med ljus i fönstren, stövlar som prasslar genom bruna löv, nakna trädgrenar och virvlande snöflingor, doften av saffran och pepparkakor, att se Julie pulsa i snön och åka pulka för första gången.

Det är lätt. Det finns här och jag kan bara ta för mig av det. Det svåra är att förstå hur värdefullt det är, att Sverige inte behöver bli som förr, det kan bli på nytt. Det kan bli mitt. Om jag vill.

Stockholm 2005 vs Stockholm 2009

Helgen har gått till ungefär så här:
.

Vi var ute i handlade med paraplyerna utochinvända i blåsten, jag funderade över bloggandets vara eller icke vara och Sveriges vara eller icke vara ("Kan man verkligen överleva fysiskt och psykiskt här i kylskåpet?") - och kom inte fram till något.

.

Vi gick på Strindbergs gamla gator och hamnade inte långt senare i de nyare Klarakvarteren. J tyckte plötsligt inte att Stockholm var vackert längre.

.

Jag har länge lyckats hemlighålla Stockholms fulare sidor för J. Första gången han var på besök planlade jag noggrannt vår stadsvandrig för att omsorgsfullt undvika alla skönhetsfläckar på kartan. Vi gick längs med Strandvägen, över Djurgårdsbron, till Rosendal och satt under äppelträden och pratade. Sedan tog vi färjan över till Söder och åt sushi någonstans på Götgatsbacken. Därefter tror jag vi vandrade vidare till Mosebacke och sen mot obligatoriska Fjällgatan. J var imponerad, precis som planerat.

.

En annan dag tog vi båten till Fjäderholmarna. Det var dessutom alltid sol om jag minns rätt. Och jag kommer ihåg att vi gick från Stadshuset längs Norrmälarstrand, tog ett glas vin vid vattnet och fortsatte bort mot Smedsuddsbadet. Det var det som slutligen fick J på fall - badstrand mitt i stan!

.

J var såld och började fundera på om han inte kunde pendla mellan Stockholm och London, men jag gjorde en taktiskt vändning och frågade om inte Paris var lite närmare (och - i mina ögon - intressantare).

.

Som ni nu vet hamnade vi så småningom på Seychellerna istället, och nu lite senare, i Stockholm. 1-0 till J, men han är inte lika imponerad som 2005. Å andra sidan kanske inte 15 juni 2009 gör sommarsverige rättvisa. Men jag vet inte... Stockholm liksom... Jag har svårt att främmandegöra staden. Fast ibland om jag lägger till med egna fantasier och föreställer mig att det är 1800-talet blir det lite mer intressant.

.

Hur som helst kom jag på att jag inte hade varit på Gotland, vilket E menade var skandal när man är kulturvetare som jag. Men sedan skrattade J och sa lätt uttråkad att vad var Gotland när man har varit på Seychellerna? Och frågan är kanske: Vad är någonting när man har varit på Seychellerna?

Sthlm. Utan retur

Jag är hemma nu. HEMMA. Jag försöker pränta in det i mitt hjärta så att jag ska minnas det. Och jag minns det för jag minns exakt hur icke-charmerande det kan vara att komma in till Centralen. Man har förstorat upp en bild av sitt vackra Stockholm i tanken och så möts man av Centralstationen.

.

Och för ett ögonblick - medan jag stod och stirrade på någon ful betongbyggnad och regnet strilade ner - ångrade jag mig... nästan.

Men sedan har livet rusat på i full fart som det gör när man byter land. Allt är hektiskt och man hinner inte tänka så mycket, men plötsligt inser man att man faktiskt har en ugn, att det inte är en myra i sikte fastän man inte har hunnit duka av frukosten. Det finns också välling utan socker och ekologisk barnmat att köpa. Det finns färsk grädde och hyllorna är välproppade inne i affärerna. Det finns klädbutiker och jag hittar mina gamla, bruna stövlar i en garderob.

Och jag har ett hem som jag knappt bott i på 5 år, men som väntar på mig. Och jag får för mig att vi ska möblera om så J flyttar bokhyllorna till andra sidan väggen, men sedan... vid närmare eftertanke... inser jag att det var bättre förr.

Jag är lycklig över att vara i Stockholm, men samtidigt skrämmer det mig att det är ett Stockholm på obestämd tid. Jag har ingen returbiljett tillbaka till ett annat liv så som jag alltid brukar ha. Jag har bara detta nu. Stockholm. Tills vidare....

Offer för våra egna drömmerier?

Bilden kommer härifrån

Medan vi sitter här på en ö i Afrika och svettas och lider brist på matvaror visar BBC lifestyle New Scandinavian Cooking på tv. Och även fastän vi känner till jordens mörkaste och mest långlivade vinternätter med is som knastrar som sprucket glas under skorna låter vi oss förföras av programmets vackra bilder.

.

Skandinaviska, långa sommardagar har fångats i sina allra bästa kameravinklar och det är en alltid lika glad sol som skiner över kockarna. Både J och jag köper det hela för i vårt minne är Skandinavien precis så där ljuvligt som det är på tv och i pr-broschyrer.

Bilden av det perfekta Skandinavien kommer härifrån

.

Alla regniga julidagar är bortredigerade, för i New Scandinavian Cooking och i en utlandsskandinavs minnesrepertoar finns bara smultron, blå himmel och skimrande hav. Och bara man tänker Sverige så följer Nu grönskar det och Rönnerdahl automatiskt med som ett tillhörande soundtrack. Jag har flera gånger dansat runt med Julie här i värmen, bland kokospalmerna och sjungit "Du ska inte tro det blir sommar..."
.

Jag tror att både jag och J snart kommer att få en verklighetschock. Vi förväntar oss nämligen jordgubbar, hallonsaft, smultron på grässtrå, syrenbuskar, smörgåstårta, smørrebrød och rødgrød med fløde. Vi förväntar oss inte att vi sitter där i augusti och fortfarande väntar, att regnvatten droppar ner i våra roséglas medan vi sitter i tjocka koftor och fortfarande (och en smula moloket) sjunger "Du ska inte tro det blir sommar..."

Förberedelser för Skandinavien

Resan till Sverige går i ganska många steg: La Digue-Praslin-Mahé-Frankfurt-Hamburg-Århus-Köpenhamn-Stockholm. Vissa nedslag är ytterst parentetiska, medan andra blir lite mer varaktiga.

.

Gradvis gör vi oss beredda på Sverige.

.

Jag försöker att tala danska med J tills jag får ont i halsen. (Och tills J blivit irriterad på mina teatraliska imitationer av danskar. Men jag måste liksom gå in i mitt rollspel till fullo för att få till den rätta accenten.)

.

J försöker att tala svenska (tills jag inte längre orkar höra mitt språk i mupp-variant).

.

Dessutom brukar jag öppna kylskåpet för Julie och säga: "Skandinavien!"

Jag vill ju inte att hon ska få en chock (när hon kommer tillbaka till sitt kalla hemland).

Oj, här kommer visst mitt svamligaste inlägg på länge...

Det är renande, ungefär som ett besök hos psykologen. Själslig utrensning. Jag reder ut, kastar, arkiverar. Saker och ting blir så snabbt inaktuellt. Vi har tagit med oss en ryggmassagerulle i trä. Hmmm. Och jag trodde visst att jag skulle dansa i Kookaïklänning på Seychellerna. Och mina älskade träskor med blå blommor från Noa Noa har jag nog bara vinglat runt i två gånger. Jag minns i alla fall att jag vinglade ner på oasfalterade vägar till Amy och Brad. Och jag hade dem på Fisherman's Cove ("J, du får bära Julie ikväll, jag har fullt upp med att hålla balansen och se snygg ut...").

Vissa saker följer med oss vart än i världen vi flyttar. Vår engelska, blommiga soffa och den balinesiska himmelsängen befinner sig just nu i transit i Danmark och väntar på att flytta till Stockholm (4 tr utan hiss).

Varje gång jag byter land brukar jag byta parfym för att liksom markera en ny sinnesstämning. Innan jag började blogga brukade jag också ha en dagbok för varje land. Ett års dagboksskrivande på laptopen brukade ungefär bli 350 boksidor som jag printade och omsorgsfullt band ihop till en bok.

Frankrike efterlämnade en dagbok fylld med mina unga och mycket dramatiska känslostormar kring en historia som utspelade sig i Aix-en-Provence och Paris och Stockholm. Jag krockade med en motorcykel på väg till Louvren (det är min bästa ursäkt för att aldrig ha sett Mona Lisa) och var mest olycklig hela tiden. Och så bar jag Elizabeth Ardens Sunflower.

Sedan bytte jag till Kenzos d'Étè och drog till London. Del 1 av Londonhistorien är sunkig, även med parfym till. Jag hade stuckit till London för att arbeta som receptionist efter att ha frilansat i Stockholm. Jag hade bytt ut min stora (nåja, med londonmått mätt i alla fall) lägenhet i Sverige mot ett (eller snarare flera olika) rum i London. Jag var olycklig i Sverige och jag visste inte vad jag ville så jag vandrade runt med mina resväskor över hela London och var totalt stum. Efter Frankrike blev jag stum, som om jag dog. Jag var bedövad och smal och gick, gick, gick på Londons gator som var fulla med människor och jag gick på en massa idioter och jag gick fel, men jag var i alla fall inte i Sverige och det var huvudsaken.

Jag är som regn idag. Inte för att jag är olycklig i mitt nuvarande liv, men jag såg just ett tv-program som påminde mig om att New York är förlorat för alltid. Jag försökte intala mig att jag kan åka dit på en enveckassemester som andra dödliga. Men det är inte nog för mig. Jag har en obesvarad relation till New York, om man nu kan ha en obesvarad relation. Hursomhelst, endel saker förblir väl bara obesvarade och olyckliga. Och jag har egentligen gått vidare. Men ibland rivs det upp små flikar i min lycka och där under ligger ett förflutet som inte riktigt kan nå mig mer, men det gör ont i alla fall.

Jag packar ihop och en sekund tänkte jag: Kunde det inte vara kul att bo i Tokyo? Men jag måste landa någonstans nu. Sluta flytta, sluta packa, sluta leta. (Bli vuxen och normal någon gång, Lisa!)

Seychellerna är parfymfritt. (Orsak: Överbskyddande mor vill inte att bebis ska andas in farliga ångor.) Men nu. Jag behöver en ny start och en ny parfym. Har ni några tips? Jag vill dofta som en sommaräng efter regn.

Nu packar jag ner Seychellerna i kartonger och resväskor och en del av vårt liv här ska car boot-säljas.

.

Saken är den att jag är världens lyckligaste. Bara så att ni vet. Jag är världens lyckligaste. Nu. Men under många år var jag världens olyckligaste och ibland, mycket sällan, kommer jag ihåg alla de där dagböckerna och dofterna och jag vill aldrig mer tillbaka till det livet.
.

Men nu, kära läsare, har jag svamlat för länge och måste gå och byta blöjor.

På återseende. Och glad påsk, förresten!

Svalkar mig i vårbilder från Sverige

Det är 30 grader varmt och utan pardon. Jag tar med mig Julie ut i trädgården, men knappt en bris berör Seychellerna den här årstiden. Just som vi smälter bort som glass i solen kommer ett mail med sval, svensk vår nedpackad i en bifogad fil. Jag älskar det, älskar när våren bryter fram som vågkrusningar under tunn is.

Snart går jag barfota på sommarstigar, snart äter vi jordgubbar med vispgrädde, snart sitter jag och Julie i Hagaparken och blåser maskrosor, snart går jag och J på legendariska stadsvandringar från hösten 2005...

Längtar... och vemodar över Seychellerna.

Komma "hem"?

Att flytta tillbaka till Stockholm är något av det läskigaste... Läskigare än att flytta till Seychellerna. Jag har aldrig känt mig hemma i Stockholm (Sverige) trots att det är där jag är uppväxt. Jag har alltför många dåliga minnen. Jag har aldrig känt att jag har passat in.

Att känna sig rotlös i ett annat land är lättare än att känna sig rotlös i sitt eget land. I utlandet kunde jag finna konkreta, geografiska skäl till detta. Då kunde jag låtsas att jag hade ett hem där borta i norr, låtsas att jag hörde hemma någonstans, att jag tillhörde någonstans. Jag har aldrig känt mig svensk och det är lättare att känna sig svensk utomlands än i Sverige.

Jag hoppas att jag inte kommer att göra mig illa på Sverige.

J är lycklig över att flytta till Sverige. Lycklig på det där bekymmerslösa vis som man är när är ny och inte vet för mycket. Lycklig som man kan vara i en okänd stad som aldrig har gjort en illa.

Men när Julie föddes i Sverige fick jag en ny känsla för mitt land. Det räddade oss.

Nästa anhalt:

Hit flyttar vi. Till min vackra hemstad. Tänka sig att jag snart ska gå med vana steg på gamla gator, se vattnet glittra nedanför slottet, ta båten ut i skärgården, gå på caféer, äta glass i Kungsan, promenera på Djurgården... Allt detta ska jag uppleva med min Julie och min J. Det blir något helt nytt.

Kunden har alltid fel

Man får snart en reality check när man återvänder till sitt land. Så länge jag bodde i London kunde jag alltid leva på illusionen om att i Sverige minsann, där går allt på räls! Vi kunde ha problem med diverse saker och J och jag kunde alltid se på varandra i samförstånd och tänka: "Så där skulle det i alla fall aaaldrig få gå till i Skandinavien!"

Nu sitter jag här med ett Internet som knappt går att skaka liv i. Problemen har tydligen pågått sedan februari, men Internet-leverantören har ännu inte lyckats lista ut vad det är för fel - bara att det är vårt fel.

Jag vet inte riktigt, men i England kunde man liksom alltid bli en trotsig 2-åring och hota med att avgå som kund och få rätt. De verkade vara mer rädda om sitt rykte och för att bli stämda där borta. (Inte för att man behövde gå så långt, men det var lite mer kunden-har-alltid-rätt-mentalitet.)

Jag vet att det är strul och imperfektioner i Sverige och överallt, men jag är lite ny i landet och småförälskad och inget-kan-gå-fel-här-aktig så hela jag blir lite Va? över alltihop. Folk är liksom trötta och sura och saker krånglar som i resten av världen. Jag antar att jag och Sverige redan fallit in i vardagslunken då vi inte längre anstränger oss för att ge sken av något annat...

Det här är inte heller fel...

Seychellerna i all ära, men dit kommer jag ju sen, just nu känns det helt ok att njuta av svensk sommar. Jag tar underbara långpromenader till vattnet. När Sverige visar sig från den här sidan känns det rätt ok, jag börjar till och med fundera över hur det vore att ha en liten röd stuga, sitta och dricka morgonkaffe på en berghäll, ro i kalla sjöar, sitta på någon skärgårdskobbe och grilla...

Att placera in mitt liv i den svenska bilden känns väldigt exotiskt. Nästan allt annat känns mer realistiskt.

Det här skulle kunna vara en verklighet, men den känns omöjlig i mer än små doser. Men jag vet inte varför. Kanske för att jag ännu inte har fått nog av en massa andra liv, måste leva upp dem först! När jag hör om äventyr i olika länder kan jag känna: "Åh, jag har ju inte prövat på det livet!".

Samtidigt - när jag hör om stabila liv, om beständighet, om år efter år efter år vill jag också ha en plats, ett liv där man hinner bygga upp något. J hoppas att jag ska lugna ner mig när jag får barn och det hoppas jag också. Jag vill vara stabil och jag vill vilja slå ner rötterna.

När jag ser på dessa bilder måste jag säga att det känns lite som en lyx, som om jag både kan äta kakan och ha den kvar. Jag är så lycklig som får ha svensk sommar med jordgubbar och allt vad det innebär - upplevelser, vänner, familj. Och sen får jag börja ett nytt liv på en ö i Indiska Oceanen!

Sverige känns väldigt lockande, men det finns kvar. Jag tror inte att jag har haft nog med äventyr riktigt än...

What's going on?

Blev som vanligt alldeles hänförd när jag mötte mitt vackra Stockholm, men vad är det med alla konstiga människor? Jag har bara varit här i ett par dagar och överallt är det underliga personer som stryker omkring. Igår blev vi psykförföljda av någon galning som ställde sig någon meter intill och morrade.

Under mina år i London har jag aldrig sett ett så stort koncentrat av alkoholister. Eller de kanske bara befinner sig på puben och dricker under mer civiliserade former. Där kan man ju ta några pints under lunchen utan att det är något med det.

Jag känner mig utsatt i Sverige. Inte främst på grund av alla galningar, utan på grund av alla "normala" människor som bara vänder bort blicken.

????

Var är jag? Jag drömmer att jag befinner mig här och där, att jag bor överallt, att jag inte kan bestämma möten med folk för jag vet inte var jag kommer att vara det och det datumet.

Jag har inte kommit hem, jag har kommit bort. Mitt liv är mer fragmentariskt än någonsin.

För ett par dagar sedan levde jag i en helt annat tillvaro och plötsligt, som genom ett trollslag, har den bytts ut mot en situation som påminner om den jag var i för flera år sedan när jag kom hem från USA - då jag var singel, hemlös och förvirrad. Jag vet att jag har någon annan värld någonstans där borta, men den känns overklig, påhittad och jag faller in i Sverige med sådan lätthet att det är skrämmande.

Redan när jag flög in över Stockholm kom jag på att Sverige var en illusion som bara funkade på engelsk mark, att Sverige var någonting som jag hade konstruerat i mitt huvud och det Sverige hade mycket lite att göra med verklighetens Sverige.

Men det konstigaste är att ingenting är konstigt. Allt är som vanligt och det känns som om år av mitt liv bara varit en parentes och att detta är det egentliga livet och det skrämmer mig. För jag vill inte att detta ska vara det egentliga livet, jag vill att Sverige ska vara min sommarparentes. Men allt annat utom Sverige känns påhittat nu, som om jag bara drömt det, som om min gamla tillvaro bara skulle kunna viftas bort som en fluga, som om allt annat skulle kunna avfärdas utan att jag kan råda över det. Sedan kommer något mail från London som påminner mig om att jag faktiskt har levt där. Och mitt barn och min ring har följt med mig hit som från en annan värld, som en påminnelse.

Jag går runt på stan, det är soligt och vackert och som vanligt. Jag har kommit "hem", ätit skogaholmslimpa och haft någon slags omvänd kulturkrockschocksångest. Ångest över avsaknad av kulturkrock.

Den enda som inte fattar att jag är i Sverige är min mobil som vägrar släppa taget om det engelska numret och jag har ringt comviq, tekniker har försökt lära om den, men den hoppar hela tiden tillbaka i engelskt mode.

Jag vet inte vilket "mode" jag själv befinner mig i. Jag vet bara att jag befinner mig på svensk mark och att allting är oroväckande normalt och som vanligt.

Ankomsten

Skildes åt från J efter ett hastigt hejdå utanför taxin. Sedan hade jag timmar att döda med tidningsläsande. BA-flyget från Heathrows ökända terminal 5 gick smidigt och plötsligt hade jag landat på Arlanda.

Artiga ängelsmän

Något som jag noterade idag på tunnelbanan är vilka gentlemen britterna ändå är. På väg från South Kensington reste sig en man för en kvinna (ung och till synes icke-gravid) och erbjöd sin plats. Sedan passade han på att skälla lite på sina vänner som inte hade rest sig.

Jag minns en gång en irländare. Han och hans vänner - som för övrigt mest rökte hasch och drev runt - tävlade nästan om vem som skulle hinna erbjuda en dam sin plats först eller hjälpa till med väskorna.

Jag minns också en gång på tunnelbanan i Stockholm då en uråldrig dam (100 år minst!) med rullator stapplade in i vagnen och knappt kunde stå upp. Ingen reste sig. Till slut erbjöd en man på kryckor sin plats.

Snuff

Danskarna har visst inte helt förstått det här med snus. Eller det var i alla fall vad jag trodde. J hade prövat det (i sin ungdoms dar får jag tillägga) och höll på att svimma och jag antog såklart att han hade stoppat snuset under läppen. En självklarhet så självklar att jag inte brydde mig om att fråga vad han annars hade gjort med det. Sedan för en tid sedan hade vi en dansk kompis här på besök. Ämnet snus dök upp som det brukar när man pratar om något svenskt. Denne danske vän hade haft liknande reaktion som J, men jag har ju aldrig prövat så jag vet inte hur man reagerar. Sedan visade det sig att de båda hade inhalerat snuset upp i näsan! Så som man sniffar kokain.

"Jamen, snusa", försvarade de sig när jag bara skrattade. "Man snusar ju snus."

Var tvungen att kolla upp det och på Wikipedia kan man läsa att "Det ursprungliga snuset var torrt och användes som luktsnus (kallat snuff), det vill säga intogs genom att man sniffade upp det i näsan".

Det är alltså så man snuffar.

Med Londonsol utanför fönstret

Jag hade i alla fall tur med vädret sista tiden i Sverige. Det regnade och blåste så att paraplyerna nästan stod ut-och-in och fastän det var mitt på dagen var det ett skymningslikt mörker över Sveavägen när jag gick för att köpa upp mig på en massa svenskspråkiga böcker. Jag hade redan läst ut New York-trilogin av Paul Auster under min vistelse och hade skrivit en lista på olika titlar jag ville köpa. Jag är en gammal litteraturvetare så jag vet att man helst ska läsa böckerna på originalspråk, men! jag känner att jag behöver hålla mig till mitt eget originalspråk i den dansk/engelskspråkiga värld jag lever i - så för mitt eget skrivandes skull behöver jag lite svensk text.

Började äntligen läsa Nicole Krauss Kärlekens historia på planet. Den har jag tänkt läsa ända sedan den kom ut, men istället läste jag hennes man Jonathan Safrans berömda roman Allt är upplyst. Denna läsning havererade dock halvvägs till förmån för Zadie Smiths On beauty som havererade för Gabriel García Márques Love in the Time of Cholera (på engelska, jag vet, men jag kan faktiskt inte spanska även om det kanske ser ut så). Ja, som ni märker har det inte varit någon struktur på min läsning på sistone. Och jag som brukade anse det vara ett brott att inte fullfölja en författares verk...

Men nu har jag i alla fall kommit hem till London med en packe böcker som jag avser läsa ut (och Krauss har jag ännu inte lagt ifrån mig) och för att återknyta till inledningen med vädret kan jag tala om att solen just har tittat fram här bakom engelska moln. Och anledningen till att jag var så lycklig åt det svenska höstrusket är inte för att jag är någon självplågare eller att jag har blivit så Sverigefrälst på min 13 dagar långa visit att jag inte ens kan tycka illa om svenskt väder när det är som värst, utan det var just det - att Sverige var som värst - som gjorde att det blev lättare att ta avsked. Och extra lätt var det när man läste i Metro att det var 12 grader och sol i London.

Och, ja, nu sitter jag alltså här - i London - med solen på mina axlar.

Rosendals trädgråd

Jag och en kompis tog färjan från Slussen över till Djurgården. Sedan vandrade vi upp mot Rosendals trädgård där vi drack te och pratade. Det var vi två som en gång för ett par år sedan fick ett plötsligt infall och reste till London och ja, resten är historia...

Jag älskar att promenera runt på Djurgården. Speciellt en vacker höstdag. Tycker att det är fantastiskt att denna oas finns mitt i stan.

Dimmiga höstdagar

Även när Sverige är som ruggigast kan det vara mysigt. Jag gillar de dimmiga fälten, blånande färgerna och mörka skogsbrynen. Det känns så svalt, tyst och annorlunda från det hektiska London.

Tilly inne i värmen