Vädret beter sig nyckfullt, vaknade upp till en solig morgon och började mentalt planera dagen efter det, men nu öser det ner och åskan mullrar i bakgrunden. De senaste dagarna har också varit oberäkneliga med sol, hagel, åska och regn om vartannat.
Igår var jag i Knightsbridge på café, utanför fönstret strilade regnet i solen. Vi satt inne i värmen med våra droppande paraplyer och såg solen förgäves skina på våt asfalt. Efter en stund kom en man fram till oss och undrade vilket språk vi talade. Som den artige engelsman han var rörde han inte en min vid svaret, utan gick bara tillbaka till sitt sällskap och meddelade: "Swedish".
Där satt vi, fyra mörka tjejer, och såg allt annat än svenska ut. Vi började tala om något som jag själv kommit att tänka på mer och mer de senaste dagarna - om hur man glatt kommer hem till Sverige och så är något av den första frågan man får av människor: "Varifrån kommer du?"
Nu har jag levt som riktig invandrare i ett par år, men framför allt har jag levt som utlandssvensk. Och nu är jag på väg hem. Och så påminns jag plötsligt om att jag aldrig riktigt kan komma hem. Att jag kan ha varit invandrare i flera år i London utan att känna mig speciellt annorlunda, men sekunden jag landar på svensk mark kommer jag att känna mig som en invandrare. Människor kommer med sina frågor och sina ifrågasättanden ta mitt land ifrån mig. Precis som människors ifrågasättande i England. Jag smälter in här i mosaiken, är en i mängden tills jag säger ordet Swedish - det blondaste av alla ord. Hmmm... Hur äkta är jag egentligen? Hur många karat svensk? Eller är jag en total förfalskning?
Men det spelar inte så stor roll längre. Det är det som har fått mig att resa och att kunna känna mig hemma överallt. Och ibland - när jag är på det humöret - ingenstans.
Igår var jag i Knightsbridge på café, utanför fönstret strilade regnet i solen. Vi satt inne i värmen med våra droppande paraplyer och såg solen förgäves skina på våt asfalt. Efter en stund kom en man fram till oss och undrade vilket språk vi talade. Som den artige engelsman han var rörde han inte en min vid svaret, utan gick bara tillbaka till sitt sällskap och meddelade: "Swedish".
Där satt vi, fyra mörka tjejer, och såg allt annat än svenska ut. Vi började tala om något som jag själv kommit att tänka på mer och mer de senaste dagarna - om hur man glatt kommer hem till Sverige och så är något av den första frågan man får av människor: "Varifrån kommer du?"
Nu har jag levt som riktig invandrare i ett par år, men framför allt har jag levt som utlandssvensk. Och nu är jag på väg hem. Och så påminns jag plötsligt om att jag aldrig riktigt kan komma hem. Att jag kan ha varit invandrare i flera år i London utan att känna mig speciellt annorlunda, men sekunden jag landar på svensk mark kommer jag att känna mig som en invandrare. Människor kommer med sina frågor och sina ifrågasättanden ta mitt land ifrån mig. Precis som människors ifrågasättande i England. Jag smälter in här i mosaiken, är en i mängden tills jag säger ordet Swedish - det blondaste av alla ord. Hmmm... Hur äkta är jag egentligen? Hur många karat svensk? Eller är jag en total förfalskning?
Men det spelar inte så stor roll längre. Det är det som har fått mig att resa och att kunna känna mig hemma överallt. Och ibland - när jag är på det humöret - ingenstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar