Min första resa till Afrika

Jag var 5, skulle nästan fylla 6, när fick jag följa med min mormor till Tanzania. Hon hade en dansskola och hennes elever - och jag - följde med på en dansresa i fem veckor.

Jag minns hur jag somnade på motorhuven till vår jeep medan trummor spelade i natten.

Jag minns hur vi badade i ösregnet och hur dansarna tvättade håret i duschen av regn.

Jag minns en massaj, jag minns ett stort mangoträd, jag minns en kanadensisk präst och cheese cake.

Jag minns att jag var livrädd för krabborna på stranden och att min mormor öste igen hålen med sand, vilket jag tyckte var ännu värre eftersom man då inte kunde veta var krabborna skulle dyka upp.

Jag minns en död skorpinjon utanför vårt enkla hus och en skalbagge som nöp mig.

Jag minns lejonen på savannen, elefanten som våldsamt flaxade med de stora öronen medan min mormor skulle gå närmare för att få en bra bild.

Jag minns att jag åkte tåg första tiden och var sjuk i två veckor och fick fanta.

Jag minns en dammig storstad och en dammig savann, en dansk barnbok och apan som jagade min mormor.

Jag var bara 5 år, men jag har fortfarande kvar Tanzania i fragment.

Dramatik i Prag

Ja, vad hände egentligen i Prag?

Bussresan...

Resan till Prag var min nionde resa det året och jag var ju världsvan. Jag behövde inte ta någon taxi till hotellet, jag kunde vara tjeckisk och åka kommunalt. Jag hade ju läst i guideboken att buss 119 gick in till stan. Jag reste med min mamma som är van vid förgiftningar i Afrika och äventyr på Kuba. Så... som de belevade världsmedborgare och beresta kosmopoliter vi var letade vi upp stationen. Där stod även några andra svenskar. Då bussen kom klev vi på och tog fram plånboken för att betala resan. Till vår förvåning vägrade busschauffören befatta sig med våra försök att köpa bussbiljett, trots att vi stod där med våra pengar. Han vinkade istället åt oss att gå vidare in i bussen och smått förvirrade gjorde vi som han sa. Här i Tjeckien är dom trevliga! tänkte jag.

Väl inne i bussen kom en vakt/kontrollant fram och ville se våra biljetter. Som vi naturligtvis inte hade. Och plötsligt kostade det 500 czk istället för ursprungliuga 20. 500 czk som i böter. Jag sa att vi försökt lösa biljett av chauffören men nekats. Vi ville gå fram till chauffören och tala med honom och göra ett nytt försök att lösa biljett, men vi hindrades av vakten som sa att man måste köpa biljett på något annat ställe innan man kliver på bussen och att vi nu måste betala 500 czk var till honom. Jag förklarade att vi inte förstod informationen eftersom det bara stod instruktioner på tjeckiska på bussen. Det brydde han sig inte om utan bad istället att få se våra pass som om vi vore brottslingar. Efter att han tittat och fortfarande höll i våra pass fick jag en olustig känsla och slet passen ur hans hand och gav mamma sitt och la ner mitt eget i väskan. Det var sammanlagt sju svenskar och en engelsman på bussen var utsatta för samma sak. Vi sa alla att då åker vi inte med denna buss utan går av vid nästa hållplats för att försöka ta en taxi istället, men vakten försökte hindra oss. På något sätt lyckades vi alla tränga oss ut med våra väskor. Och på något sätt hade vakten också hoppat av bussen och nu var han plötsligt i sällskap av två vakter till.

Gisslan...

Vi blev nu hållna som gisslan. Länge stod vi i det kalla vädret och fick höra att vi inte fick lämna platsen förrän vi betalt 500 czk var. Engelsmannen hade bråttom och betalade 500 czk och klev ombord på nästa buss. Vi andra blev kvarhållna vid stationen. En av kvinnorna i sällskapet försökte fly för att försöka få tag i en taxi, men hon hindrades fysiskt att lämna platsen. Vi hindrades också från att stiga på en ny buss för att göra ett nytt försök att köpa biljetter av den chauffören. Nu ringde vakterna till polisen och hotade oss med att vi skulle hamna i tjeckiskt fängelse. De sa också att vi fick förbereda oss på minst två timmars väntan innan polisen kom och vi hade ingen möjlighet att lämna platsen. De sa att de även skulle kontakta immigrationsmyndigheten. Vi hade ingenting emot att varken polisen eller immigrationsmyndigheterna kom eftersom vi själva ville att det hela skulle gå riktigt till och vi ville dessutom bli hjälpta av en laglig myndighet.

Var det så här min efterlängtade Pragresa skulle börja? Dessa män kändes inte trovärdiga och situationen blev alltmer obehaglig. Männen var totalt oresonliga och vände bort huvudet när man försökte tala till dem. Jag menar, vanligtvis brukar man ju kunna charma sig ur sådana här situationer. I Italien genom att blinka lite med fransarna, på Sri Lanka blir man oskyldig och förstår inte språket, men i Tjeckien var de obevekliga.

En utav de svenska männen ville ta en bild på dem, men hotades då med att de skulle krossa våra kameror om vi fotograferade dem. Polisbilar körde plötsligt förbi och vi försökte vinka och ropa på hjälp, men de struntade i oss. Det var kinesiskt stadsbesök och alla kineser i kortegen trodde väl bara att vi vinkade dem välkomna. Och poliserna brydde sig inte om att kontrollera varför vi vinkade på hjälp.

Vakterna påpekade irriterat för oss att holländare, tyskar, engelsmän och svenskar aldrig brukar bete sig så bångstyrigt som vi gjorde, utan brukar snällt betala och att vi betedde oss som rumäner, bulgarer och ukrainare. De hade alltså vanan inne för utpressning...

Vi bestämde oss då för att ringa Svenska ambassaden. Där upplyste de oss om att man visst kan köpa biljett på bussen, om man har jämna pengar, vilket vi hade, men chauffören ville inte befatta sig med någon betalning. Vi bad någon från ambassaden komma till vår undsättning eftersom vi i princip vad kidnappade och utsatta för utpressning, men kvinnan på ambassaden sa att de inte kunde hjälpa oss. Istället, sa hon, var det bäst att vi betalade männen 500 czk var – även om vi blivit lurade – för om polisen kom så måste vi betala 1000 czk i någon slags framkörningsavgift till polisen.

Efter att ha stått och frusit i en timme och dividerat med vakterna gav vi efter, betalade och hoppade på en ny buss.

Vi anlände till tunnelbanestationen Dejvicka. Där tog vi tåget till gamla stan och inte förrän vi kom upp ur underjorden i gamla stan fick vi egentligen se Prag. En sagolikt vacker stad dök plötsligt upp framför våra ögon. Skönheten var bedövande. Solen sken över en stad som jag tidigare bara sett i mina drömmar. Några byggjobbarna ropade åt oss att vägen till hotellet gick via dem. Vilket visade sig vara en slingrig omväg - runt dem förstås! Förmodligen bara för att de skulle få se våra rumpor.

När vi ställt av oss väskorna på rummet gick vi ut för att äta. Åter drabbades jag av staden likt av en förälskelse. Dess skönhet slog emot mig som tropisk hetta i vintersolen. Staden var ändå så vacker och vi hade nog bara haft otur ändå. Skönheten förlåter man mycket! Vi promenerade över en bro bort mot Lillsidan. Jag var hänförd av allt jag såg. Det fanns inga fula fläckar. Allt var vackert. Bedårande!

På polisstationen...

Vi sammanstrålade med de övriga svenskarna som hade blivit tagna som "gisslan" senare samma dag på polisstationen Ceská Národni Banka för att göra en anmälan. Där drabbades vi av nästa chock. Kvinnan som satt i luckan, med befattningen “Ostrana Objectu”, vägrade lyssna på oss och ville inte låta oss göra någon anmälan, trots att vi sa att vi var sju svenskar som ville anmäla att vi utsatts för ett brott. Till en början kunde hon utan problem kommunicera på engelska, men när vi sa att vi ville göra en anmälan övergick hon plötsligt till tjeckiska och påstod att hon inte talade tillräckligt bra engelska för att kunna hjälpa oss. Vi blev tvungna att gå därifrån utan att kunnat göra en anmälan.

Det var bara att fortsätta att semestra i Prag och försökta glömma allt det där om man inte ville förstöra resan totalt. Resten av tiden gick vi omkring i den sagolika staden, tittade på läskiga dockor, höll på att bli bortförda av en främmande skåpbil, drack vin chaud (eller vad det heter på tjeckiska) för det var kring juletid och staden var kall och vacker. Och jag skulle vilja åka tillbaka. För det fanns någon magi över staden.

Igen?

Kanske kan jag och J uppleva en Pragvår... Sist han var där balanserade han på räcket till Karlsbron och jag blev tillfångatagen så nästa resa kan väl inte gå fel... eller?

Elefantbarnhemmet i Pinnawala

Gårdagens bild var från min resa i Sri Lanka. Höjdpunkten var att få besöka elefantbarnhemmet i Pinnawala. Här togs föräldrarlösa elefantungar om hand. Vissa var inte längre så små, men många matades ännu med nappflaska. Det var en otroligt fascinerande upplevelse! Bara att känna på deras hud som är så där torr och dammig som man föreställer sig.

Jag höll den lilla elefantungen på bilden ovan i snabeln och den ville plötsligt stoppa hela min hand i munnen och suga på den.

Elefanterna älskade att bada. I samlad tropp marscherade de ner till vattnet. Jag hjälpte till att tvätta dem. De njöt av att bli masserade och ompysslade.

Överlycklig!

På väg ner i vattnet

Till sist fick jag rida på en elefant (inte på barnhemmet, utan lite längre bort). Det var en söt elefanthona som hette Rani. Det var helt fantastiskt att rida på en elefant. Man sitter bakom ett stort fjunigt huvud och de är luktlösa (till skillnad från hästar som jag är allergisk mot). Efter ridturen skrubbade jag Rani med kokosnötsskal och hon brummade belåtet. Sedan tog hon tag i mig med snabeln och ville dra mig till sig så att jag höll på att ramla i vattnet. Det är ofattbart så mycket styrka som sitter i den där snabeln.

Ordlös onsdag - Badande elefanter

Denna bild är en del i kedjan ordlösa onsdagar. Fler bilder hittar du här.

Anaïs Nin

Efter Lot och Dordogne sov vi i våra sovsäckar i bilen på någon bensinmack någonstans norr om Orléans. Först klockan tre nästa dag skulle färjan från Calais avgå. Vi kunde hinna med det där andra också. Vi skulle ändå förbi Paris. Vi hade ändå en massa timmar över och vi vaknade ändå före solen gick upp och drack kaffe från automaten inne på macken. Och vi hade tillplattade pain au chocolat i bilen. Så vi ställde i satellitnavigationen på Louveciennes och körde.

Jag har länge velat åka till Louveciennes. Jag har faktiskt varit nära. I St Cloud för att beundra utsikten 2002. I Paris på varierade gator 2003. Denna dag skulle jag till Louveciennes 1931 där författarinnen Anaïs Nin bodde.

Det var tidig morgon när vi kom till Louvecienne. Staden var alldeles tyst och morgonblå. Inte en människa på gatorna, jo en, där på torget, med grönsakslådorna.

"Vet ni var Anaïs Nin bodde?"
"Ingen aning, men berätta gärna om du hittar huset", skrattade grönsakshandlaren.

Utan address, hur skulle jag kunna hitta hennes hem? Jakob och jag gick runt lite på måfå. Det var en vacker liten stad utanför Paris. Fortfarande intakt.

Byn Louvecienne en tidig morgon

"Louveciennes påminner om den by där Madame Bovary levde och dog. Den är gammal, orörd och oförändrad av det moderna livet. Den är byggd på en kulle med utsikt över Seine. Klara nätter kan man se Paris." Så börjar Anaïs Nins dagbok 1931-1934.

Anaïs Nin strävade efter att bli en berömd författarinna, men det hon blev känd för var sina legendariska dagböcker (över 15.000 maskinskrivna sidor). Hon umgicks i litterära kretsar i Paris under 30-talet. 1931 mötte hon Henry Miller vilket ledde till stora omvälvningar i hennes inre liv.

Jakob och jag fortsatte bort mot stationen och på väg tillbaka mot det lilla centrumet, redo att ge upp. Men plötsligt stod vi utanför hennes dörr.

Man kan inte komma in i huset som har nya ägare

Huset hon bodde i beskrivs med värme. Hon ägnade många omsorger åt att göra det till hemma:

"Jag hade en känsla av att jag gjorde förberedelser för kärleken som skulle komma. Som när man spänner upp baldakiner, rullar ut ceremoniella mattor, som om jag först måste skapa en underbar värld att hysa den i, att ta emot denna hedersgäst i på ett värdigt sätt."

Detta är scenen för litterära middagar, otrohet och dagboksskriverier. Hon pendlar mellan sin trygga tillvaro i det välbärgade hemmet i Louveciennes och det fattiga, dekadenta livet med Henry i Paris.

Stationen i väntan på Paris.

"Man kan höra hur det lilla tåget från och till Paris visslar. Det ser ålderdomligt ut, som om det fortfarande var på väg med personer ur romaner av Proust som skulle ut och äta middag på landet."

Riktigt så gamla är inte tågen som passerar Louveciennes idag. Om Anaïs hade levt idag hade hon säkert varit en framgångsrik bloggare. Hennes dagböcker, hennes bekännelser kan på sitt sätt tyckas vara lite av en föregångare till bloggen.

"We write to taste life twice, in the moment and in retrospection." Anais Nin

Slottet inte långt från Anaïs hem

Om att campa

Jakob hade målat upp en romantisk bild av camping och det var ganska romantiskt. Men kalla duschar och toaletter som inte fungerade var också en del av verkligheten. Och det där med att vara spontan och kontinental funkade inte så bra. När vi kom ner till Atlantkusten var campingarna fullbokade. Eller det fanns en där vi kunde bo i fem dagar - om vi flyttade tältet mellan olika platser tre gånger.

Vi hade nästan förlorat hoppet när vi hittade campingplatsen i Ondres. Men duschen strilade med några få kalla strålar och det var omöjligt att tvätta mitt tjocka hår. Dessutom hade jag fått soleksem redan första dagen på stranden så jag såg ut som en trumpetfisk enligt Jakob och det där med camping kändes allt mer besvärligt.

Som tur var insåg min snälla älskling att om det fortsatte i den här stilen skulle det aldrig mer bli någon camping av för oss två så han sa att jag behövde skämmas bort och så tog han mig till ett fantastiskt spa! Det var som en gigantisk bubbelpool med saltvatten. Den största delen av spat låg inomhus, men man kunde också simma ut och bada utomhus i 34 gradigt vatten. Där flöt jag omkring i evigheter och sedan njöt vi av hammam (turkiskt bad).

Vid medelhavet hade jag ju lyckats förboka plats så där var det bara att slå upp sitt tält och ta ett dopp i havet. Fortfarande problem med halvljumna duschar, men man kunde i alla fall diska utan att behöva koka upp vattnet först.

På det hela taget var det kul att campa och mysigt att ligga inne i tältet medan det småduggade utanför. Lustigt nog målar Jakob upp ett helt annat scenario inför sina vänner. Jag spelar förstås rollen som Prinsessan på ärten i detta drama och jag hör honom glatt dramatisera i telefonen inför sina vänner. Jag är ungefär Posh på äventyr i bushen. Och det berättar han nästan stolt. Min fråga är nu: Vill killar att vi ska vara sådana? Är det därför de späder på myten om koketta tjejer som inte vill tälta när verkligheten egentligen är en annan? Men varför?

Verkligheten

Sarlat-la-Caneda

Om man älskar gamla städer måste man bara åka till Sarlat! Denna stad har högst koncentration av medeltida och renässanshus i hela Frankrike. En helt fantastiskt söt stad, inte långt från underbara Domme som jag skrev om tidigare. Varje onsdag hålls här en stor marknad. Detta är centrum för fois gras, men det är inget som lockar mig. Däremot blir man helt vimmelkantig av all skönhet. Precis som av hela denna trakt i Frankrike. (Svd har skrivit en artikel om Dordogne om ni vill veta mer.)

Denna stad är större än lilla Domme. Här finns kanske inte storstadsliv, men småstadsliv med affärer, restauranger och folkliv. Staden är gammal, men den är inte ett museum, eller en turistattraktion. Här pågår livet fortfarande. På torget Place de la Liberté var det uppträdande och det vimlade av människor och någon bil såg vi inte till. Man skulle lätt kunna låtsas att man befann sig på 1600-talet. Jag önskar att jag hade haft mer tid att utforska detta område. Skönheten är obeskrivlig. Mina ord räcker inte till så jag får låta bilderna ta över.

Jakob suktar efter franska bakelser som vanligt

Här köpte vi tryffelolja

Här vill jag bo!

''Just to glimpse the black, mysterious river at Domme from the beautiful bluff is something to be grateful for all one's life.'' Henry Miller. Dessa ord förde oss till Domme.

Vi hade kört genom Lot, ett område känt för sin skönhet, men det var först när vi började komma upp mot Dordognetrakter som det verkligen började brännas. För egentligen har ju denna resa inte bara varit en semesterresa för oss utan det har också varit jakten på ett hem. Var kan vi bo? Vad kan bli hemma? Var kan vi slå ner våra rötter och skapa oss vår egen oas?

Redan när vi körde på väger uppför berget kändes det speciellt. Husen hade ändrat karaktär och blivit solvarmt sandfärgade och det var skogsbeklädda kullar och Dordagnefloden som slingrade sig.

Så kom vi fram till Domme. En medeltida "bastide village" med utsikt över floden och dalen. Det var fullt med människor, en karusell snurrade runt på utsiktplatsen och här kunde jag bo! Det var turister i byns mitt, men inte i hela området, utan det fanns gator och gränder som var hemliga, inte för alla. Jakob och jag promenerade lyriskt på gatorna. Tänka att bo i det där huset! Eller det! Allt var vackert. Det fanns inte en endaste ful fläck på verklighetens bild. Husen var välskötta och vinrankor och blommer klättrade på fasaderna. Det var nog så nära drömmen man kan komma. Om ni vill läsa mer om Domme finns en artikel här.

Utsikten från Domme var fantastisk, också då det var mulet

St-Cirq-Lapopie

Ok, jag vet att klimax kanske redan borde vara nått vid det här laget efter bombastiska lovord och en drös av bilder på bloggen, men både Atlantkusten och Medelhavet bleknade när vi körde in i landet mot Lot och Dordogne. Området ligger ungefär mitt emellan de båda haven, norr om Toulouse och Pyrenéerna och sydöst om Bordeaux. För att vara mer specifik talar ligger platsen jag först ska berätta om inte allt för långt från Cahors.

Vi hade kört från campingen i Mèze och skulle köra upp mot Paris med några nedslag i några utvalda byar. Först på kartan var St-Cirq-Lapopie. Ja, ni hör själva, bara namnet! En mening var allt den fick i guideboken, men det var en mening med tyngd: "Perched high above the Lot, one of France's prettiest villages has a 15th century church and timberframed houses built into the cliffs." En av Frankrikes vackraste byar. Det var som upplagt för besvikelse, men redan när vi såg byn från håll visste vi att detta var något speciellt...

Som en liten sagoby tornade den upp sig ovanför floden. Det var total förälskelse när vi gick på de vindlande små gatorna. Byggt i nivåer på berget hade man utsikt mitt inne i byn. Överallt fanns små restauranger, konstbutiker och människor, människor, människor. Tyvärr hade ju allt förvandlats till en turistattraktion, men det förtar ändå inte byns skönhet. Jag har sett så många vackra franska byar att man ibland blir blasé och avfärdar pittoreska ställen med en blick som har sett allt det där förr. Men med detta var en sagovärld, en plats där inga vackra beskrivningar kan ta udden av den verkliga upplevelsen. Först ville jag förstås flytta hit. Men sedan insåg jag att det nog ändå skulle bli lite väl klaustrofobiskt att sitta på sin bergstopp mitt Frankrikes innersta med turister svärmande omkring.

Floden Lot slingrar nedanför Lapopie

Sète

"Ett franskt Venedig", "Languedoc-Roussillons Provence" så kallar man Sète, den kanske mest speciella staden vi stötte på under vår resa i Languedoc. Den ligger placerad på en landremsa mitt emellan medelhavet och étangen Bassin de Thau.

Medelhavet till vänster och lagunen till höger

Staden består av ett berg och nedanför berget ligger byns centrum som består av kanaler, broar, färgglada hus och båtar.

Utsikt över Sète

Det är lite italiensk känsla i Sète med de färglada fasaderna som flagar här och där och myllret av människor och bilar. Över staden svärmar fiskmåsar efter fiskebåtarna och om man går längs med hamnen luktar det fisk.

Det finns en massa butiker och vi fann en fantastisk möbelaffär - Maisons du Monde - med vackra saker för hemmet. Och det kostade inte mer än på IKEA. Såklart gick vi därifrån med armarna fulla av saker för vårt nya hem.

På kullen, norr om centrum, ligger en härlig barrskog och ett område som heter Montclar. Man skulle kunna säga att det är den lyxiga förorten till Sète. Villorna däruppe har otrolig utsikt över vattnet och staden. Men detta mini-Provence kostar förstås också en del.