Jag hade i alla fall tur med vädret sista tiden i Sverige. Det regnade och blåste så att paraplyerna nästan stod ut-och-in och fastän det var mitt på dagen var det ett skymningslikt mörker över Sveavägen när jag gick för att köpa upp mig på en massa svenskspråkiga böcker. Jag hade redan läst ut New York-trilogin av Paul Auster under min vistelse och hade skrivit en lista på olika titlar jag ville köpa. Jag är en gammal litteraturvetare så jag vet att man helst ska läsa böckerna på originalspråk, men! jag känner att jag behöver hålla mig till mitt eget originalspråk i den dansk/engelskspråkiga värld jag lever i - så för mitt eget skrivandes skull behöver jag lite svensk text.
Började äntligen läsa Nicole Krauss Kärlekens historia på planet. Den har jag tänkt läsa ända sedan den kom ut, men istället läste jag hennes man Jonathan Safrans berömda roman Allt är upplyst. Denna läsning havererade dock halvvägs till förmån för Zadie Smiths On beauty som havererade för Gabriel García Márques Love in the Time of Cholera (på engelska, jag vet, men jag kan faktiskt inte spanska även om det kanske ser ut så). Ja, som ni märker har det inte varit någon struktur på min läsning på sistone. Och jag som brukade anse det vara ett brott att inte fullfölja en författares verk...
Men nu har jag i alla fall kommit hem till London med en packe böcker som jag avser läsa ut (och Krauss har jag ännu inte lagt ifrån mig) och för att återknyta till inledningen med vädret kan jag tala om att solen just har tittat fram här bakom engelska moln. Och anledningen till att jag var så lycklig åt det svenska höstrusket är inte för att jag är någon självplågare eller att jag har blivit så Sverigefrälst på min 13 dagar långa visit att jag inte ens kan tycka illa om svenskt väder när det är som värst, utan det var just det - att Sverige var som värst - som gjorde att det blev lättare att ta avsked. Och extra lätt var det när man läste i Metro att det var 12 grader och sol i London.
Och, ja, nu sitter jag alltså här - i London - med solen på mina axlar.
