Lägesrapport två. Jag.

Mitt eget liv är på paus. Jag vet ju det och ändå blev det så äckligt konkret när jag publicerade fakta här. Jag går runt och längtar, längtar, längtar efter sommar och skrivande.

Mitt liv består av att bo i ett land som jag alltid avskytt (fast det får jag inte längre skriva om). Mina dagar består av att plocka in böckerna i bokhyllan efter att barnen rivit ut dem, byta blöjor, laga mat som de sen inte vill ha, konflikthantera, leka, städa, plocka, plocka, plocka, dammsuga, torka bord, dammsuga igen, svälja gråt, skratta, njuta av mitt liv, av mina älskade barn, torka upp spilld mjölk, sjunga god natt små kamrater...

Och ändå är detta samtidigt min stora lycka.

Jag har uppfyllt många, och kanske de allra viktigaste, av mina önskningar. Och så vill jag bara sova. Eller få en egen dag framför datorn, med mitt worddokument.

Och min utlandsdröm finns kanske kvar, men jag vet inte, jag kan knappt finna den i mitt hjärta. Jag kan inte finna längtan efter något mer. Jag har kommit bort från min själv, från mina neuroser och det är en lättnad, men jag famlar, famlar efter gamla önskningar, passioner... efter mig själv kanske. Jag vet inte för jag hinner inte tänka på det.

Jag tänker på Julie som inte äter någonting. Inte bara nu, utan någonsin. Hon petar i sig mat, några smulor. Alltid denna oro. Hur ska vi få henne att äta? När ska hennes immunförsvar stärkas?

Någon timme av olycka här och där i oändlig lycka och ändå är det i olyckan jag skriver. Det är den lilla parentesen i mitt liv som jag ringar in, som bara är en humörsvängning och ändå får all plats på en blogg som aldrig blir uppdaterad om det som egentligen är mitt liv.

Men nu är det dags att plocka in böckerna i bokhyllan igen.

Brottslingen: Den uttråkade, otacksamma mamman till världens underbaraste.

Morgonpromenad i skogen

Efter en fragmentarisk natt med några minuters sömn och jag som nästan gick sönder av trötthet hurtade jag upp mig, bredde smörgåsar, packade ner äpple och banan och tog med mig barnen ut i skogen. Julie letade pinnar och skuttelihoppade och Emil gav upp glädjetjut. Marken gungade under mina fötter. Morgonluften och solen och tröttheten gjorde mig yr.

Vi var ute i två timmar sedan orkade jag inte vara supermamma mer. Jag känner mig så ojämn som förälder. Ibland är jag bäst och ibland... ibland gråter jag. 

Men jag har världens bästa barn och jag gör mitt bästa för att förtjäna dem.

...och lilleman

Sju månader och alldeles underbar är han, vår lille Emil. Julie avgudar honom. "Emiii gullig", säger hon. "Och Julie också gullig", lägger hon till.

Jag har ju försökt avskräcka er lite med att beskriva tvåbarnsmammalivets mödor och besvär, men jag tror inte att det behöver bli lika hårt för er om ni inte (som jag) "väljer" att:

Byta land mellan barnen.

Bosätta er på fjärde våningen i ett gammalt sekelskifteshus med världens längsta trappor, samt förvara barnvagnen en trappa ned i källaren. Fem trappor, två småbarn och ingen hiss är ingen lek!

Bosätta er med två barn i en tvåa på 67 kvm.

Stressa med att bli gravid fort, fort, fort så att det bara är 19 månader mellan barnen och så att sömnlösa nätter sammanfaller med tvåårstrotsiga dagar.

Nu lämnar vi snart trappor och trångboddhet och sedan tänker jag inte gå i en enda trappa mer i hela mitt liv. Basta!

Konsten att vara tvåbarnsmamma med stil

Att vara tvåbarnsmamma är förstås underbart, men jag måste erkänna att det är lite hårdare än jag trodde. Mer än dubbelt så hårt skulle jag vilja påstå. Ändå har jag anlagt en (något tillkämpad) lättsam stil. Men det är inte lätt att hålla samma lediga, glamorösa takt som enbarnsmammorna när man har två barn med nitton månaders mellanrum. 

Först är det ju det kroppsliga. Hmmm. Min mage har fortfarande inte gått tillbaka till ursprungsläge som den gjorde efter Julie, men strunt samma. Det är ringarna under ögonen jag bekymrar mig för. Och de utskjutande nyckelbenen som barnen har för vara att använda som handtag (Aj!). Och rynkorna i pannan. Jag går skytteltrafik mellan Julie och Emil på nätterna. Jag sover ytterst fragmentariskt, om jag ens sover. Emil ammar ofta 7 gånger på natten mellan kl. 19-06. Sedan är det bara att upp och hoppa!

Och så är det dagarna. Dagarna då man låtsas vara en cool lattemamma. Ibland när jag högst tillfälligtvis bara har ett barn lyckas det kanske. Jag och tvååringen i handen, skuttandes fram på gatan. Eller jag och bebisen på höften, så där på en höft, ledigt liksom.

Men vanligtvis är det mer något i stil med:

Kaos. Utbrott (barnen, inte jag, jag är förstås superpedagogisk och filbunkslugn). Borttappade (bortkastade i ett obevakat ögonblick) skor. Skrik.

Men jag tänkte minsann inte låta mig stoppas i sommar så jag har varit inbokad och farit runt i stan och försökt se bekymmerslös ut.

Ett av få tillfällen då man lyckas fångas på bild tillsammans med båda barnen och se någorlunda harmoniska och lugn ut. Jag tror att ögonblicket var över så snart bilden var tagen. Ni ser ju hur lilleman redan är i busiga tankar!

Men jag vet inte... Ibland känns det som om vi är en hundrakilostrio som ångvälter fram på stan. Och så ser man lattemammorna. Mammorna med solbrillor och högklackat. Mammorna som har koll. Enbarnsmammorna. (Inte för att jag vill byta för något i världen, men jag beundrar deras flärdfullhet.)

Enbarnsmammorna: Drar runt på fjärderlätta, mikrosmå Bugaboos och Maclaren med ett lillfinger.

För att inte tala om babybjörnspapporna med fria händer som bekymmerslöst går runt i solen och pratar i mobilen.

Jag: Baxar upp vagnen för trottoarkanten och betraktar hur mötande flyr ut på gatan när jag paraderar fram med en syskonvagn i bredd. Eller ja, det är inte riktigt sant längre eftersom jag till sist kände mig manad att köpa en dubbeldäckare så att jag vågade åka buss igen. Det är lite lättare att se avslappnad ut när man har en syskonvagn som bygger på höjden.

Jag går på stan med någon enbarnsväninna och kämpar, kämpar, för att behålla samma lugn, se lika urbancool ut. Och kanske verkar jag ha full kontroll på något nonchalant vis (har t.o.m köpt mugghållare för latten som jag aldrig hinner dricka) tills Emil börjar krumbukta sig och vill upp i bärselen och Julie trotsigt vill "Gå selv!" och det ser ut som om jag kör runt med ett argt, skrikande getingbo.

Enbarnsmammorna: Sitter i parken på picknickfilten med behändiga barn i singular.

Jag: Försöker picknicka och medan Julie far runt i parken samtidigt som Emil vill amma och samtidigt som jag försöker säga fullängdsmeningar till mitt vuxna sällskap. Vem ska jag välja? (Förlåt, kära vänner!)

Babybjörnspapporna: Fortfarande fria nog att köpa en glass och kittla lilla Ella under tårna om hon skulle bli uttråkad.

Och så häromdagen mötte jag en vän som jag inte har sett på många år. Hon fick tre barn på tre år och är nu inne på nummer fyra. Och hon är fullkomligt lugn och harmonisk. Vad är hemligheten? "Hur överlevde du?" frågar jag och hon svarar förvånat, utan minsta ironi: "Jaha. Tycker du att det är jobbigt?"

Hur gick det sedan?

Den här ljuvliga lilla varelsen är - tillsammans med sin söta, tvåårstrotsiga syster - orsaken till bloggtorkan. Men jag lovade ju och ni väntade ju... Ni väntade så tålmodigt medan jag väntade på Emil och då måste jag skriva, återvända.

Jag vet inte om någon, någonstans, fortfarande väntar på bloggen, jag vet bara att jag själv befinner mig i blogglimbo och jag har varken velat dödsförklara bloggen eller återuppliva den. Jag har inte vetat om jag ska säga "Hej igen!" eller ett avslutande "Hejdå".

Och därför, av obeslutsamhet, har jag knappt vågat gå in på sidan, men jag gjorde det för några dagar sedan och läste mig tillbaka i tiden lite. Det kändes som att gå på museum.

 

Men jag borde ju skriva något i alla fall. Om någon läser vet jag inte, men låt mig skriva en kort resumé av den tid som flytt sedan senaste inlägget.

Våren har varit intensiv, så intensiv som den kan vara med två barn under två år. Och samtidigt försöker vi flytta (inom Stockholm, inget exalterade). Jag längtar efter ro och stillhet, efter att bli bofast. Jag längtar efter att inreda en barnkammare. Jag längtar efter ett hem. Upprepningar, det känns som upprepningar. Jag är trött på uppbrotten och förändringarna. Det har blivit en rutin i mitt liv. Jag är trött på att leva så, på att skriva om det.

Så vad har hänt sedan sist?`

Emil har blivit fyra och en halv månad, har fullt upp med att bita på allt och prata bebisspråk. Han har också blivit Emil rent officiellt (döpt på ett slott så som det anstår en liten prins) och har gått på café, åkt tunnelbana. Hans liv är tämligen odramatiskt i jämförelse med Julie som redan hade hunnit flytta till Seychellerna vid samma ålder.

Och Julie har blivit en stor flicka som säger treordsmeningar och blandar svenska och danska och har ögon som börjat skifta till blågrönt. Hon avgudar sin lillebror, passar upp på honom med leksaker, pussar och kramar.

Och jag då? Vad har jag gjort för spännande sedan vi bloggades vid sist? Jo, jag roar mig med kulturnöjen som att titta på Madicken och Råttatouille hundra gånger om för filmvetenskapliga djupanalyser (den sistnämnda har jag sett i både svensk och engelsk version för att jämföra översättningarna). Jag läser dansk litteratur (i fri direktöversättning av mig till svenska) om en kanin som tappat bort sin mamma. Jag studsar på studsmattor och gungar på gungor i parker och sedan stupar jag i säng vid 21.30 - senast.  Ja, det är mitt liv. Ungefär så.

Och känslomässigt är det komplicerat som vanligt, men mestadels lyckligt.

Har jag äntligen blivit vuxen...?

När jag var liten och proppen i huset gick eller - ännu bättre! - om strömmen i hela området försvann, då blev jag alltid lyrisk. Man måste tända stearinljus och det var som förr i tiden och lite spännande och man kunde leka att det var farligt.

.

När jag var 19 år och vi körde vilse i New Jersey-trakten kände jag samma rus bubbla upp, ville inte hitta hem! Ville komma bort och kanske snubbla över en drömprins någonstans, snubbla in i ett helt annat liv eller så. Men vi hittade naturligtvis tillbaka och min kompis var lättad och jag var besviken.

.

Några år senare, på en ö i Afrika, går strömmen en tidig förmiddag och jag får panik. AC:n stannar, Julie kan bli varm, hemtelefonen fungerar inte och min mobil hade lite batteri kvar, hjälp!

.

Plötsligt vill jag ha en bil med ABS-bromsar (eller vad det heter), EU-märkta-säkerhetsanordningar på alla Julie-saker, funderar på om man inte kan sy en störthjälm åt henne av skumgummi nu när hon har börjat kunna stå utan stöd.

.

När jag var 19 år provflög jag ett litet propellerplan över Stockholm, nu vill jag sitta på ett väl rengjort golv och leka med legoklossar med min dotter.

Hur hypnotiserar man en bebis till sömns?

Under förhistorisk tid kastades det örter i kokande vatten och en äggklocka sattes på 10 minuter, sedan lät man sig ångas under en handduk tills man var rosig och då var det dags för peeling, kallt vatten och en härlig ansiktskräm. Vips var man renoverad och snygg!

Jag kom bara att tänka på det imorse klockan 5 då min bebis - som för övrigt somnade kl. 22 igår - väckte mig, pigg som en mört (hon, inte jag).

.

När kommer man någonsin att ha tid för lyx som att fila fötterna eller sova länge på mornarna?

.

Julie sover i snitt 2-3 timmar mindre än bebisar i hennes ålder brukar göra. Kan man inte öka hennes sömnbehov på något sätt?

.

Plötsligt inser jag att allt det där man hört om att man inte man får någon tid till sig själv efter att man har fått barn är sant! Jag minns att jag och en vän under den förhistoriska tiden (dvs pre-barn) skrattade åt föräldrar som påstod att de inte ens hade tid att duscha. Ha! tänkte jag, sådan tänker jag minsann inte vara.

.

Som om man hade ett val... Eller jo, man har ett val; mellan att äta frukost eller duscha.

.

Nu är Julie lite äldre så det går lite lättare och jag hinner både duscha och äta frukost, men mina gamla huskurer känns fortfarande som en avlägsen lyx.

.

Men det är värt det, för det underbaraste som finns är att dansa med Julie till Corinne Bailey Rae medan det regnar utanför och jag älskar att vakna upp till Julie varje morgon.

.

Men jag älskar också när hennes ögonlock faller tungt över sömniga, safirblå ögon...

Det där som aldrig går över...

Ofta inbillar jag mig att jag har kommit över det, för allt är bra nu, är det inte?

Men samtidigt... Jag tror inte att det går enda dag utan att jag tänker på det, på hur Julie föddes. Jag kan liksom inte komma ur det.
.

Häromdagen, när jag tittade på hennes fjuniga nacke, kom jag på mig själv med att tänka: "Jag är inte rädd att du ska dö." Och då insåg jag att den allra värsta fruktan, det där knappt kunna andas, knappt våga hoppas, det var inte riktigt där längre. Jag vågar hoppas.
.

Men ändå. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Tänker på att hon är prematur, på att hon är liten som ett halvårsgammalt barn. Tiden går inte alls snabbt som de säger och jag vaknar inte upp och tänker Oj, vad hon är stor!
.

Hon är fortfarande liten. 6770 gram liten - och hon är åtta månader. Hon följer utvecklingen för en åttamånaders bebis bra. Hon satt upp vid sex månader, kröp vid sju. Men hon ligger fortfarande efter storleksmässigt.

.

8 månader i helgen

Jag kan inte komma ur det som hänt. Jag kan fortfarande inte se andra runda, präktiga, nyfödda, fullgångna barn utan att bli avundsjuk. Jag kan inte glömma Julie med smala ben, en liten bröstkorg som liksom såg ut att explodera när hon hickade, en pytteliten bebis som jag kom hem med och tyckte var stor.

.

Jag har fortfarande inte riktigt, riktigt skrivit på den här bloggen om när hon föddes, om en natt som ändå var magisk.
.

Jag har fortfarande inte skrivit om hur jag verkligen har mått sommaren och hösten 2008 och för det vill jag nästan lägga ner hela bloggen

.

Jag ville inte se förhandsvisningen, jag ville inte se vecka 30-37 inifrån. Jag fick veta alldeles för mycket.

.

Jag är fortfarande öm efter upplevelsen.

.

Jag är trött på att var orolig. Jag är trött på att vara en prematurmamma. Jag vill inte att Julie bara ska vara ett prematurt barn. Jag vill inte se på henne på det viset och jag vill inte att andra ska det. Jag är trött på att förklara bort hennes litenhet, jag är trött på att rabbla den där ramsan "hon är född tio veckor för tidigt så egentligen är hon bara sex månader...

.

När får jag bara vara mamma? När blir Julie bara en bebis punkt slut?
.

Jag är världens lyckligaste som har Julie. Älskade, älskade Julie. Jag tror att Julie har kommit över det nu. Men kanske kommer jag aldrig riktigt över det.

1420 gram. 40 cm.
.

Jag är fortfarande skakad.

Fortfarande.

Alltid?

.

Vet ni, igår kväll ville hon inte sova. Till slut släckte vi lampan och tänkte att hon somnar väl till slut ändå, mellan oss två i vår dubbelsäng (ja, hon sover mellan oss, men hon är i en mammig fas). Då, i mörkret, såg jag skuggan av en bebis komma emot mig och med öppen mun överösa mig med pussar.

.

Så jag antar att så länge jag har Julie och Julie är frisk är allt bra.

.

P.S. Läs gärna här och här om en annan mammas gripande berättelse.

.

RÄTTELSE: Julie väger 6670 gram, inte 6770 gram, men J vågade inte säga något om det igår för han var rädd att jag skulle bryta ihop... ;-)

Gårdagen

Vi var bjudna på bbq igen. Bbq är standard bland expatsen här, men det är bara att inse att det inte är Julies cup of tea och därför heller inte vår cup of tea längre. Alla fester, middagar, grillkvällar arrangeras alltid barnovänligt sent. Vi har försökt vara sociala och inte bli de där tråkmånsföräldrar som man alltid hör om. De där som får barn och sätter sina liv på paus och inte umgås med sina vänner och aldrig går ut och bara vill prata bajsblöjor och som går runt med kräkfläckar på kläderna. Nej, sådana är minsann inte vi!

.

Men faktum är att jag inte längre har lust att ammande nykter föra en konversation med någon som inte också är ammande nykter och har en hoppande bebis i knät. Jag orkar inte ens tänka ut något intelligent att säga medan jag försöker förhindra att en studsande Julie tappar nappen i golvet. Och jag orkar inte låtsas att Julie är stor nog att gå på fest när hon bara är 7 månader!

.

Jag vill: Lägga Julie att sova kl. 20, äta en lugn middag med J (och ev. något lugnt par som inte kindpussar slag på Julie), äta choklad, dricka te, läsa en mammatidning, gå till stranden om dagarna (på skuggsidan så att Julie kan bada!) och vara social dagtid.

.

Jag vill också: Vara ansvarslös, smutta på vin tills världen blir rolig och absurd, vara uppe till sent (dvs till efter kl. 22), men jag kan inte se det hända inom en överskådlig framtid.

Lyx!

Lyx är...

a) ...att hitta en mammatidning på Seychellerna.
b) ...att hinna läsa en tidning överhuvudtaget.

Med a) och b) avklarade återstår bara att krypa upp i soffan med lite lektyr.

Utkast...

Jag försöker skriva ett inlägg. Jag har försökt i flera dagar nu, mellan blöjbyten och matningar och lekar med bläckfiskar och prassliga saker och saker som plingar och bitringar och nattningsförsök. Några rader på en massa idéer och sedan avbrott och jag börjar på ett nytt inlägg om hur det är att vara expat på Seychellerna, men hinner i princip bara skriva den raden och sedan har den automatiskt sparats bland alla utkast till inlägg.

.

Med solluckor i regnperioden hinns det med lite grillfest och badning och när himlen blir mörk och tung och stänger in oss i huset finns det en massa ord som skulle vilja in i min dator, fingrar som vill knappa på tangenter, men jag hinner inte för min första och största prioritering i livet är en liten flicka som ligger på en aktivitetsmatta och ler lockande (eller skriker uppfordrande) och vill leka/äta.

.

Så näe, det gick visst inte den här gången heller ;-)

På tal om amning...

Det kunde ju vara värre. Tänk om man hade haft femlingar...

Amningsvetenskap

Hur länge ska man helamma? Hur länge ska man delamma? (Och ska man amma överhuvudtaget?) Ska man följa råd från Seychellerna eller Sverige när det gäller bebisvetenskap?

I Sverige utfärdar ju vissa äckelvarning om man ammar sitt barn i mer än 1 år. På Seychellerna ammar de gärna till 2 års ålder och längre. Sjuksköterskan på Seychellernas motsvarighet till vårdcentralen erbjöd sig att amma Julie när Julie var lite trumpen. Sjuksköterskan brukade även erbjuda denna service åt sin väninnas son. (Jag tackade artigt nej.)

.

Vi känner en seychelloise som är omkring 50 år och hon berättade att hon ammade sin son tills han var 3,5 år. Han brukade komma till butiken där hon arbetade, smyga in bakom disken, dra i hennes blus och viska: "Mamma, det är inga kunder här nu!" Jag antar att det är lite tabu eftersom hennes son uppenbarligen förstod att ha inte skulle amma offentligt, men det är inte så tabubelagt att man inte kan berätta om det för mig. (Jag undrar om en svenk mamma hade vågat erkänna något liknande.)

.

Men vår vän berättade också att den senaste trenden bland de unga på Seychellerna är att inte amma. Många får barn när de är tonåringar och de vill inte "förstöra sina kroppar", enligt vår vän.

.

Man får ju för sig att det här med amning ska vara något alldeles naturligt. Speciellt här i Afrika. Man kan ha fel. De kan ha fel om oss också. Vår barnläkare hävdade att vi (dvs "vi västerlänningar") lämnade barnen ensamma i timmar och glömde sedan bort dem för att "Ojdå!" titta till dem några timmar senare. Kan inte riktigt påstå att det är så jag gör med Julie i alla fall.

För ca 1,5 månad sedan sa samma barnläkaren att jag ammade Julie på tok för mycket. Jag skulle amma max var 3-4 timme. Och ge henne juice. Det var det där med juice som gjorde mig misstänksam, men jag hoppade på det där med var 3-4 timme. Det lät dessutom ganska praktiskt för mig. Det var det inte. Fröken Julie hade ju ingen lust och var därför en mycket arg liten bebis i ett par dagar innan jag i min desperation mailade amningshjälpen i Sverige. De menade att jag skulle amma så ofta som möjligt (eller så ofta som Julie vill) och att mjölken är sammansatt så att bebisar egentligen helst vill amma 4 gånger i timmen (puh!). De hänvisade dessutom till Afrika. (I mitt Afrika har jag ännu inte sett några jordnära mammor som går runt i bärsjalar eller ammar var tjugonde minut. )

På något nyhetsprogram jag såg för en tid sedan (tror det var BBC) hade de undersökt varför barn i ett afrikanskt land inte skrek så mycket som västerländska barn och de kom fram till att de afrikanska barnen i snitt ammades var 20:e minut. (Det är inte så att jag klumpar ihop hela den afrikanska kontinenten, minns tyvärr bara inte vilket afrikanskt land det var, men det kan inte ha varit Seychellerna i alla fall.)

Tydligen var det på någon konferens 1907 som det bestämdes att bebisar skulle amma var 4 timme. Idag är det bebisarna själva som ska få styra, men var 3-4 timme verkar ändå vara det förväntade och det "normala".

När jag hade smällt amningshjälpen (som för övrigt var fantastisk och hjälpte mig mycket!) fick jag en lite mer avslappnad syn på det hela. Jag slutade klocka Julies mattider och har bara försökt följa hennes rytm. Det har fungerat fantastiskt och även om jag ammar varje till varannan timme känns det inte så jobbigt eftersom hon bara äter i 5-10 minuter.

Att man ska behöva fördjupa sig så i ämnet att man läser artikel efter artikel på nätet bara för att kunna mata sitt barn... Det känns som om man behöver vara professor i amning!

Om jag ska generalisera tror jag att anledningen till att afrikanska barn ammar så ofta är för att det är så varmt. De släcker törsten med några kortare måltider så att de får mer av den tunnare törstsläckande mjölken. Bebisar i svala Norden behöver kanske äta längre (och därför inte äta lika ofta) så att de får i sig den fetare mjölken istället... (Det är sådana tankar som fyller en småbarnsmamma nu för tiden, sorry!)

Julie går upp bra i vikt, men hon är ju egentligen två månader yngre om man korrigerar hennes ålder enligt när hon skulle ha fötts. Fast om BVC här får bestämma ska hon vara en sexmånadersbebis. De var inte så förlåtande när vi kom ner till Seychellerna och hon inte låg rätt på viktkurvan enligt sin biologiska ålder. Då menade de att min mjölk var blaskig och näringsfattig för att jag var så smal. (Fnys!) De hotade med ersättning om inte Julie gick upp ordentligt i vikt.

Jag blev ganska misstänksam (och indignerad) när jag hörde det där med min mjölk för när vi låg på neonatalen analyserade de mjölken och jag hade också sådana mängder utpumpad mjölk i frysboxarna på avdelningen att personalen klagade över att de andra mammornas mjölk inte fick plats. Jag tror jag hade 8 liter eller så och jag donerade 4 liter till mjölkcentralen. Så jag tänkte inte pumpa upp Julie med ersättning om det inte behövdes. Jag anser absolut inte att det är något fel att ge bröstmjölksersättning om man behöver, men det fanns ju ingen poäng med det när jag hade massor av mjölk.
.

Istället har jag försökt pumpa upp mig själv (med lite väl lyckat resultat efter alla banankakor), men jag har blivit försäkrad (från svenskt håll) om att mjölken inte hänger ihop med BMI.

Julie har nu rättat sig in i leden och hamnar inom det "normala" fältet på viktkurvan för sin biologiska ålder och på BVC är de nöjda.

.

Nu är Julie 6,5 månad och det är snart dag för nästa vetenskap: Smakportioner!

Med barn...

.

Nu förstår jag vad min kompis menade när hon - efter ett år - sa att hon äntligen hade fått tillbaka sin kropp.

Jag är fortfarande heltidsförsörjare av mat och Julie och jag är fortfarande som siamesiska tvillingar, med den skillnaden att min dotter nu sitter utanpå kroppen.

Recept mot dåligt humör: Friterade bananer och glass

Det var sprutande tårar och frustration för amningen, som äntligen fungerat efter månader av tålamod, fungerade inte. Först var jag ledsen och J höll om mig och lovade att jag skulle få gå på spa. Bra.

.

Men sedan blev jag arg - rakt ut i det blå och i det blå råkade visst J stå... Julie var hungrig och arg och jag var hungrig och arg och menade att det lagades för lite mat här i huset. Jag behöver ju äta kopiösa mängder! Det var inte nog med friterade auberginer och liknande, faktiskt var jag helt utsvulten... Det hela slutade med att J vägrade göra friterade bananer med glass åt mig till efterrätt så slokörad fick jag gå ner till undervåningen i kvällsmörkret och äta några torra rostade brödskivor.

.

Nästa kväll fick jag vad jag tålde: Ett jättelass friterade auberginer (som för övrigt är något av det gudomligaste man kan äta en seychellisk kväll) och ett berg av sallad. Sedan kom J upp med en stor skål proppfull med tre olika sorters glassar, mörk krossad choklad, ljus krossad choklad, friterad ananas och banan som jag åt i sängen. Och jag vågade inte annat än att äta upp...

.

Nu hoppas jag bara att jag får komma på spa också!

Räddaren i nöden

Denna tid har min mamma gett upp allt för att bli Julies mormor. Och hjälpt mig att bli mamma. Hon har åkt fram och tillbaka mellan sitt hem och mitt för att kunna vara stöd när J inte har varit här.

Det är underligt när min mamma har fått ett nytt namn - mormor. Jag minns när jag var på sjukhuset och de talade om någon mamma och jag undrade "Vem?" tills jag insåg att de syftade på mig. Det sker en förskjutning när man får barn. Först nu har jag börjat vänja mig vid att jag först och främst inte heter Lisa längre, utan Julies mamma och när folk talar om mormor är det plötsligt inte min mormor de menar utan Julies. Hela min värld har blivit Juliecentrerad och jag ser allt utifrån hennes lilla grodperspektiv.