Jurançon

Min tanke var att J skulle få en flaska Jurançon Sec till sin födelsedag igår, men vår vinbutik hade sålt slut så det fick bli en Gaillac Gaberlé Blanc Sec (jag ska inte låtsas att jag har en aaaning om vad det är för vin) som den franska expediten menade också var fantastisk.

Vi upptäckte Jurançon-vinet när vi reste i Frankrike i somras och det var det absolut godaste vita vin jag någonsin smakat. Första gången drack vi det på en fiskerestaurang i St-Jean-de-Luz. Det var gudomligt! Vinet produceras visst i en region som heter just Jurançon och ligger i Pyrénées-Atlantiques, i sydvästra Frankrike.

Vi firade Js födelsedag i lugn och ro, bara vi två, utan Jurançon. Det var meningen att vi skulle gå ut och äta, men vi tar det i helgen. Det har varit lite hektiskt de senaste dagarna.

Anaïs Nin

Efter Lot och Dordogne sov vi i våra sovsäckar i bilen på någon bensinmack någonstans norr om Orléans. Först klockan tre nästa dag skulle färjan från Calais avgå. Vi kunde hinna med det där andra också. Vi skulle ändå förbi Paris. Vi hade ändå en massa timmar över och vi vaknade ändå före solen gick upp och drack kaffe från automaten inne på macken. Och vi hade tillplattade pain au chocolat i bilen. Så vi ställde i satellitnavigationen på Louveciennes och körde.

Jag har länge velat åka till Louveciennes. Jag har faktiskt varit nära. I St Cloud för att beundra utsikten 2002. I Paris på varierade gator 2003. Denna dag skulle jag till Louveciennes 1931 där författarinnen Anaïs Nin bodde.

Det var tidig morgon när vi kom till Louvecienne. Staden var alldeles tyst och morgonblå. Inte en människa på gatorna, jo en, där på torget, med grönsakslådorna.

"Vet ni var Anaïs Nin bodde?"
"Ingen aning, men berätta gärna om du hittar huset", skrattade grönsakshandlaren.

Utan address, hur skulle jag kunna hitta hennes hem? Jakob och jag gick runt lite på måfå. Det var en vacker liten stad utanför Paris. Fortfarande intakt.

Byn Louvecienne en tidig morgon

"Louveciennes påminner om den by där Madame Bovary levde och dog. Den är gammal, orörd och oförändrad av det moderna livet. Den är byggd på en kulle med utsikt över Seine. Klara nätter kan man se Paris." Så börjar Anaïs Nins dagbok 1931-1934.

Anaïs Nin strävade efter att bli en berömd författarinna, men det hon blev känd för var sina legendariska dagböcker (över 15.000 maskinskrivna sidor). Hon umgicks i litterära kretsar i Paris under 30-talet. 1931 mötte hon Henry Miller vilket ledde till stora omvälvningar i hennes inre liv.

Jakob och jag fortsatte bort mot stationen och på väg tillbaka mot det lilla centrumet, redo att ge upp. Men plötsligt stod vi utanför hennes dörr.

Man kan inte komma in i huset som har nya ägare

Huset hon bodde i beskrivs med värme. Hon ägnade många omsorger åt att göra det till hemma:

"Jag hade en känsla av att jag gjorde förberedelser för kärleken som skulle komma. Som när man spänner upp baldakiner, rullar ut ceremoniella mattor, som om jag först måste skapa en underbar värld att hysa den i, att ta emot denna hedersgäst i på ett värdigt sätt."

Detta är scenen för litterära middagar, otrohet och dagboksskriverier. Hon pendlar mellan sin trygga tillvaro i det välbärgade hemmet i Louveciennes och det fattiga, dekadenta livet med Henry i Paris.

Stationen i väntan på Paris.

"Man kan höra hur det lilla tåget från och till Paris visslar. Det ser ålderdomligt ut, som om det fortfarande var på väg med personer ur romaner av Proust som skulle ut och äta middag på landet."

Riktigt så gamla är inte tågen som passerar Louveciennes idag. Om Anaïs hade levt idag hade hon säkert varit en framgångsrik bloggare. Hennes dagböcker, hennes bekännelser kan på sitt sätt tyckas vara lite av en föregångare till bloggen.

"We write to taste life twice, in the moment and in retrospection." Anais Nin

Slottet inte långt från Anaïs hem

Om att campa

Jakob hade målat upp en romantisk bild av camping och det var ganska romantiskt. Men kalla duschar och toaletter som inte fungerade var också en del av verkligheten. Och det där med att vara spontan och kontinental funkade inte så bra. När vi kom ner till Atlantkusten var campingarna fullbokade. Eller det fanns en där vi kunde bo i fem dagar - om vi flyttade tältet mellan olika platser tre gånger.

Vi hade nästan förlorat hoppet när vi hittade campingplatsen i Ondres. Men duschen strilade med några få kalla strålar och det var omöjligt att tvätta mitt tjocka hår. Dessutom hade jag fått soleksem redan första dagen på stranden så jag såg ut som en trumpetfisk enligt Jakob och det där med camping kändes allt mer besvärligt.

Som tur var insåg min snälla älskling att om det fortsatte i den här stilen skulle det aldrig mer bli någon camping av för oss två så han sa att jag behövde skämmas bort och så tog han mig till ett fantastiskt spa! Det var som en gigantisk bubbelpool med saltvatten. Den största delen av spat låg inomhus, men man kunde också simma ut och bada utomhus i 34 gradigt vatten. Där flöt jag omkring i evigheter och sedan njöt vi av hammam (turkiskt bad).

Vid medelhavet hade jag ju lyckats förboka plats så där var det bara att slå upp sitt tält och ta ett dopp i havet. Fortfarande problem med halvljumna duschar, men man kunde i alla fall diska utan att behöva koka upp vattnet först.

På det hela taget var det kul att campa och mysigt att ligga inne i tältet medan det småduggade utanför. Lustigt nog målar Jakob upp ett helt annat scenario inför sina vänner. Jag spelar förstås rollen som Prinsessan på ärten i detta drama och jag hör honom glatt dramatisera i telefonen inför sina vänner. Jag är ungefär Posh på äventyr i bushen. Och det berättar han nästan stolt. Min fråga är nu: Vill killar att vi ska vara sådana? Är det därför de späder på myten om koketta tjejer som inte vill tälta när verkligheten egentligen är en annan? Men varför?

Verkligheten

Sarlat-la-Caneda

Om man älskar gamla städer måste man bara åka till Sarlat! Denna stad har högst koncentration av medeltida och renässanshus i hela Frankrike. En helt fantastiskt söt stad, inte långt från underbara Domme som jag skrev om tidigare. Varje onsdag hålls här en stor marknad. Detta är centrum för fois gras, men det är inget som lockar mig. Däremot blir man helt vimmelkantig av all skönhet. Precis som av hela denna trakt i Frankrike. (Svd har skrivit en artikel om Dordogne om ni vill veta mer.)

Denna stad är större än lilla Domme. Här finns kanske inte storstadsliv, men småstadsliv med affärer, restauranger och folkliv. Staden är gammal, men den är inte ett museum, eller en turistattraktion. Här pågår livet fortfarande. På torget Place de la Liberté var det uppträdande och det vimlade av människor och någon bil såg vi inte till. Man skulle lätt kunna låtsas att man befann sig på 1600-talet. Jag önskar att jag hade haft mer tid att utforska detta område. Skönheten är obeskrivlig. Mina ord räcker inte till så jag får låta bilderna ta över.

Jakob suktar efter franska bakelser som vanligt

Här köpte vi tryffelolja

Här vill jag bo!

''Just to glimpse the black, mysterious river at Domme from the beautiful bluff is something to be grateful for all one's life.'' Henry Miller. Dessa ord förde oss till Domme.

Vi hade kört genom Lot, ett område känt för sin skönhet, men det var först när vi började komma upp mot Dordognetrakter som det verkligen började brännas. För egentligen har ju denna resa inte bara varit en semesterresa för oss utan det har också varit jakten på ett hem. Var kan vi bo? Vad kan bli hemma? Var kan vi slå ner våra rötter och skapa oss vår egen oas?

Redan när vi körde på väger uppför berget kändes det speciellt. Husen hade ändrat karaktär och blivit solvarmt sandfärgade och det var skogsbeklädda kullar och Dordagnefloden som slingrade sig.

Så kom vi fram till Domme. En medeltida "bastide village" med utsikt över floden och dalen. Det var fullt med människor, en karusell snurrade runt på utsiktplatsen och här kunde jag bo! Det var turister i byns mitt, men inte i hela området, utan det fanns gator och gränder som var hemliga, inte för alla. Jakob och jag promenerade lyriskt på gatorna. Tänka att bo i det där huset! Eller det! Allt var vackert. Det fanns inte en endaste ful fläck på verklighetens bild. Husen var välskötta och vinrankor och blommer klättrade på fasaderna. Det var nog så nära drömmen man kan komma. Om ni vill läsa mer om Domme finns en artikel här.

Utsikten från Domme var fantastisk, också då det var mulet

St-Cirq-Lapopie

Ok, jag vet att klimax kanske redan borde vara nått vid det här laget efter bombastiska lovord och en drös av bilder på bloggen, men både Atlantkusten och Medelhavet bleknade när vi körde in i landet mot Lot och Dordogne. Området ligger ungefär mitt emellan de båda haven, norr om Toulouse och Pyrenéerna och sydöst om Bordeaux. För att vara mer specifik talar ligger platsen jag först ska berätta om inte allt för långt från Cahors.

Vi hade kört från campingen i Mèze och skulle köra upp mot Paris med några nedslag i några utvalda byar. Först på kartan var St-Cirq-Lapopie. Ja, ni hör själva, bara namnet! En mening var allt den fick i guideboken, men det var en mening med tyngd: "Perched high above the Lot, one of France's prettiest villages has a 15th century church and timberframed houses built into the cliffs." En av Frankrikes vackraste byar. Det var som upplagt för besvikelse, men redan när vi såg byn från håll visste vi att detta var något speciellt...

Som en liten sagoby tornade den upp sig ovanför floden. Det var total förälskelse när vi gick på de vindlande små gatorna. Byggt i nivåer på berget hade man utsikt mitt inne i byn. Överallt fanns små restauranger, konstbutiker och människor, människor, människor. Tyvärr hade ju allt förvandlats till en turistattraktion, men det förtar ändå inte byns skönhet. Jag har sett så många vackra franska byar att man ibland blir blasé och avfärdar pittoreska ställen med en blick som har sett allt det där förr. Men med detta var en sagovärld, en plats där inga vackra beskrivningar kan ta udden av den verkliga upplevelsen. Först ville jag förstås flytta hit. Men sedan insåg jag att det nog ändå skulle bli lite väl klaustrofobiskt att sitta på sin bergstopp mitt Frankrikes innersta med turister svärmande omkring.

Floden Lot slingrar nedanför Lapopie

Sète

"Ett franskt Venedig", "Languedoc-Roussillons Provence" så kallar man Sète, den kanske mest speciella staden vi stötte på under vår resa i Languedoc. Den ligger placerad på en landremsa mitt emellan medelhavet och étangen Bassin de Thau.

Medelhavet till vänster och lagunen till höger

Staden består av ett berg och nedanför berget ligger byns centrum som består av kanaler, broar, färgglada hus och båtar.

Utsikt över Sète

Det är lite italiensk känsla i Sète med de färglada fasaderna som flagar här och där och myllret av människor och bilar. Över staden svärmar fiskmåsar efter fiskebåtarna och om man går längs med hamnen luktar det fisk.

Det finns en massa butiker och vi fann en fantastisk möbelaffär - Maisons du Monde - med vackra saker för hemmet. Och det kostade inte mer än på IKEA. Såklart gick vi därifrån med armarna fulla av saker för vårt nya hem.

På kullen, norr om centrum, ligger en härlig barrskog och ett område som heter Montclar. Man skulle kunna säga att det är den lyxiga förorten till Sète. Villorna däruppe har otrolig utsikt över vattnet och staden. Men detta mini-Provence kostar förstås också en del.

Marseillan

Inte Marseille, utan Marseillan, en liten by vid vattnet, inte långt från Béziers och Pézenas. Byn ligger vid en sådan där étang som det finns massor av längs med kusten i Languedoc-Roussillon. Det är som inringade bassänger längs med havet, laguner kan man kanske säga, men inte alls så där som man tänker sig en lagun utan det ser mest ut som en sjö innanför havet.

Vid hamnen i Marseillan är det stämningsfullt om kvällen. Det finns en massa fiskrestauranger som serverar ostron, musslor och annan nyfångad fisk. Jakob fick smaka ostron för första gången. Han har snabbt tagit till sig Frankrike och det franska språket. Jag är otroligt imponerad över hur bra franska han kan tala och förstå efter de där cd-skivorna han har lyssnat på i bilen!

Bergen i Haut Languedoc

Om man åker längre in mot landet är landskapet ett helt annat. Det som bara var en vacker blånande kuliss åt byar som Beziers och Narbonne är på nära håll ett sönderbränt ökenlandskap. När jag satt och tittade på kartan föreställde jag mig gröna berg, men området var mycket kargt och ensligt. Vi hittade en mycket söt pytteby som hette Pézènes-les-Mines och som klättrade längs bergsväggen. På toppen var ett jättelikt slott, större än hela byn. Först förstod vi inte hur vi skulle komma upp för det stod bara skyltar om att ingången var på andra sida, men vi hittade aldrig andra sidan. Det var som i Kafkas roman. Till slut fann vi i alla fall en liten privat väg som ledde upp till slottet. Undrar vem som bodde där i det jättelika huset. Efter vår lilla rundvandring badade vi i Lac de Vailhan där vattnet var alldels ljummet.

Langedoc

Inte allt för långt bort från Medelhavet, någonstans mellan Languedocs alla vingårdar låg Pézenas. En idyllisk liten by där livet tycktes enkelt och behagligt. Grannarna åt och drack vid ett bord mitt på gatan och människor strosade runt i solskenet längs med de smala gränderna. Det fanns en massa små spännande butiker och man kunde t.ex hitta palestinsk konst och goda tvålar.

Inte långt ifrån Pézenas ligger Béziers, en större stad som inte alls har samma charm, men en mycket fin utsikt från kyrkan.

Utsikt från Beziers