Busunge i Humlan

Morgonpromenad i skogen

Efter en fragmentarisk natt med några minuters sömn och jag som nästan gick sönder av trötthet hurtade jag upp mig, bredde smörgåsar, packade ner äpple och banan och tog med mig barnen ut i skogen. Julie letade pinnar och skuttelihoppade och Emil gav upp glädjetjut. Marken gungade under mina fötter. Morgonluften och solen och tröttheten gjorde mig yr.

Vi var ute i två timmar sedan orkade jag inte vara supermamma mer. Jag känner mig så ojämn som förälder. Ibland är jag bäst och ibland... ibland gråter jag. 

Men jag har världens bästa barn och jag gör mitt bästa för att förtjäna dem.

Dada gogo gaga

Hon är bara två år, men har bättre koll än oss. När vi kom tillbaka från Seychellerna förstod vi plötsligt att vi hade missat något stort - Lady Gaga. Jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i vem hon är eftersom jag har fullt upp med att lära mig alla barnsånger som jag tänkte att Julie skulle vara intresserad av. Men Julie har en ny idol. Hon har nämligen lyckats snappa upp Alejandro från bilradion. Hon sitter där i baksätet och sjunger med ("Annehandjo, annehandjo!"). Hon känner tydligen av vad som har hitpotential. Ja, snart är det väl bye bye med Pilutta och Pippi Långstrump!

Konsten att vara tvåbarnsmamma med stil

Att vara tvåbarnsmamma är förstås underbart, men jag måste erkänna att det är lite hårdare än jag trodde. Mer än dubbelt så hårt skulle jag vilja påstå. Ändå har jag anlagt en (något tillkämpad) lättsam stil. Men det är inte lätt att hålla samma lediga, glamorösa takt som enbarnsmammorna när man har två barn med nitton månaders mellanrum. 

Först är det ju det kroppsliga. Hmmm. Min mage har fortfarande inte gått tillbaka till ursprungsläge som den gjorde efter Julie, men strunt samma. Det är ringarna under ögonen jag bekymrar mig för. Och de utskjutande nyckelbenen som barnen har för vara att använda som handtag (Aj!). Och rynkorna i pannan. Jag går skytteltrafik mellan Julie och Emil på nätterna. Jag sover ytterst fragmentariskt, om jag ens sover. Emil ammar ofta 7 gånger på natten mellan kl. 19-06. Sedan är det bara att upp och hoppa!

Och så är det dagarna. Dagarna då man låtsas vara en cool lattemamma. Ibland när jag högst tillfälligtvis bara har ett barn lyckas det kanske. Jag och tvååringen i handen, skuttandes fram på gatan. Eller jag och bebisen på höften, så där på en höft, ledigt liksom.

Men vanligtvis är det mer något i stil med:

Kaos. Utbrott (barnen, inte jag, jag är förstås superpedagogisk och filbunkslugn). Borttappade (bortkastade i ett obevakat ögonblick) skor. Skrik.

Men jag tänkte minsann inte låta mig stoppas i sommar så jag har varit inbokad och farit runt i stan och försökt se bekymmerslös ut.

Ett av få tillfällen då man lyckas fångas på bild tillsammans med båda barnen och se någorlunda harmoniska och lugn ut. Jag tror att ögonblicket var över så snart bilden var tagen. Ni ser ju hur lilleman redan är i busiga tankar!

Men jag vet inte... Ibland känns det som om vi är en hundrakilostrio som ångvälter fram på stan. Och så ser man lattemammorna. Mammorna med solbrillor och högklackat. Mammorna som har koll. Enbarnsmammorna. (Inte för att jag vill byta för något i världen, men jag beundrar deras flärdfullhet.)

Enbarnsmammorna: Drar runt på fjärderlätta, mikrosmå Bugaboos och Maclaren med ett lillfinger.

För att inte tala om babybjörnspapporna med fria händer som bekymmerslöst går runt i solen och pratar i mobilen.

Jag: Baxar upp vagnen för trottoarkanten och betraktar hur mötande flyr ut på gatan när jag paraderar fram med en syskonvagn i bredd. Eller ja, det är inte riktigt sant längre eftersom jag till sist kände mig manad att köpa en dubbeldäckare så att jag vågade åka buss igen. Det är lite lättare att se avslappnad ut när man har en syskonvagn som bygger på höjden.

Jag går på stan med någon enbarnsväninna och kämpar, kämpar, för att behålla samma lugn, se lika urbancool ut. Och kanske verkar jag ha full kontroll på något nonchalant vis (har t.o.m köpt mugghållare för latten som jag aldrig hinner dricka) tills Emil börjar krumbukta sig och vill upp i bärselen och Julie trotsigt vill "Gå selv!" och det ser ut som om jag kör runt med ett argt, skrikande getingbo.

Enbarnsmammorna: Sitter i parken på picknickfilten med behändiga barn i singular.

Jag: Försöker picknicka och medan Julie far runt i parken samtidigt som Emil vill amma och samtidigt som jag försöker säga fullängdsmeningar till mitt vuxna sällskap. Vem ska jag välja? (Förlåt, kära vänner!)

Babybjörnspapporna: Fortfarande fria nog att köpa en glass och kittla lilla Ella under tårna om hon skulle bli uttråkad.

Och så häromdagen mötte jag en vän som jag inte har sett på många år. Hon fick tre barn på tre år och är nu inne på nummer fyra. Och hon är fullkomligt lugn och harmonisk. Vad är hemligheten? "Hur överlevde du?" frågar jag och hon svarar förvånat, utan minsta ironi: "Jaha. Tycker du att det är jobbigt?"

Jag älskar dig!

Efter så många mamma älskar Julie kom det äntligen. Och detta är större än störst, tänker jag, större än att krypa, större än första smakportionen, större att lära sig gå, större än månlandningen.

Jag ligger bredvid och nattar, säger Jag älskar dig, när Julie plötsligt säger:

"Älsar... Jojja älsar..."

Jag håller andan och frågar sedan: "Vem älskar Julie?"

"Jojja älsar pappa!"

Och nästa kväll igen:

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa.

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa...

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

"Maaammaaa älskar Julie."

"Jojja älsar Emiiiii."

Jag älskar dig, Julie. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och Julie älskar pappa och Emil. Och så till sist. Den stora dagen (efter lång indoktrinering). Med ett lurigt leende, som om hon visste vad hon gav mig:

"Älsar mamma!"

Fyrverkerier, häxpipor, raketer och jag är världens lyckligaste mamma! Jag kramar älsklingen som med ett belåtet, maktfullkomligt Mona Lisa-leende upprepar: "Älsar mamma..."

Och sedan några dagar tillbaka är det en massa pussar och kramar och älsar mamma, pappa och Emiii. Igår utökades kärleksförklaringarna och Jojjan älsar mormor, vovven, farmor, farfar och... cyklar.

Hur gick det sedan?

Den här ljuvliga lilla varelsen är - tillsammans med sin söta, tvåårstrotsiga syster - orsaken till bloggtorkan. Men jag lovade ju och ni väntade ju... Ni väntade så tålmodigt medan jag väntade på Emil och då måste jag skriva, återvända.

Jag vet inte om någon, någonstans, fortfarande väntar på bloggen, jag vet bara att jag själv befinner mig i blogglimbo och jag har varken velat dödsförklara bloggen eller återuppliva den. Jag har inte vetat om jag ska säga "Hej igen!" eller ett avslutande "Hejdå".

Och därför, av obeslutsamhet, har jag knappt vågat gå in på sidan, men jag gjorde det för några dagar sedan och läste mig tillbaka i tiden lite. Det kändes som att gå på museum.

 

Men jag borde ju skriva något i alla fall. Om någon läser vet jag inte, men låt mig skriva en kort resumé av den tid som flytt sedan senaste inlägget.

Våren har varit intensiv, så intensiv som den kan vara med två barn under två år. Och samtidigt försöker vi flytta (inom Stockholm, inget exalterade). Jag längtar efter ro och stillhet, efter att bli bofast. Jag längtar efter att inreda en barnkammare. Jag längtar efter ett hem. Upprepningar, det känns som upprepningar. Jag är trött på uppbrotten och förändringarna. Det har blivit en rutin i mitt liv. Jag är trött på att leva så, på att skriva om det.

Så vad har hänt sedan sist?`

Emil har blivit fyra och en halv månad, har fullt upp med att bita på allt och prata bebisspråk. Han har också blivit Emil rent officiellt (döpt på ett slott så som det anstår en liten prins) och har gått på café, åkt tunnelbana. Hans liv är tämligen odramatiskt i jämförelse med Julie som redan hade hunnit flytta till Seychellerna vid samma ålder.

Och Julie har blivit en stor flicka som säger treordsmeningar och blandar svenska och danska och har ögon som börjat skifta till blågrönt. Hon avgudar sin lillebror, passar upp på honom med leksaker, pussar och kramar.

Och jag då? Vad har jag gjort för spännande sedan vi bloggades vid sist? Jo, jag roar mig med kulturnöjen som att titta på Madicken och Råttatouille hundra gånger om för filmvetenskapliga djupanalyser (den sistnämnda har jag sett i både svensk och engelsk version för att jämföra översättningarna). Jag läser dansk litteratur (i fri direktöversättning av mig till svenska) om en kanin som tappat bort sin mamma. Jag studsar på studsmattor och gungar på gungor i parker och sedan stupar jag i säng vid 21.30 - senast.  Ja, det är mitt liv. Ungefär så.

Och känslomässigt är det komplicerat som vanligt, men mestadels lyckligt.

Vabbar

Nej, jag har inte glömt er (och jag hoppas att ni inte har glömt mig)... Jag är inte frånvarande för att jag sitter i ett ljusblått gullegullmys och bara tittar på mina små älsklingar med tindrande stjärnögon (vilket jag i och för sig också gör - fast med sömniga ögon).

Jag vabbar från bloggen. Att få två barn med 19 månaders mellanrum kräver sin kvinna. Dessutom: För två veckor sedan blev Julie sjuk med feber som peakade på 40,4 och nu har förkylningen övergått i öroninflammation och lunginflammation. Och Emil har fått magknip så jag masserar hans mage nätterna igenom. Och jag har fått magkatarr. Och haft en övergående baby blues.

Visst är det underbart att vara tvåbarnsmamma! Men det är inte ofta det flyter på så här som på bilden...

God morgon...

Här sover man i godan ro när storasyster kommer...

.

Jag är ju tillbaka i Blogglandet, om än lite på halvfart än så länge. Det är inte helt lätt att administrera två bloggar och två småbarn så därför ekonomiserar jag och recyclar lite material från barnens blogg. Om jag hade tid skulle jag säkert skriva något intressant, filosofiskt eller fyndigt, men med några timmars stackatosömn, ett guldlockigt yrväder och en hungrig prins får det bli några bilder så länge...

Snart slipper ni mer

Det här blir den sista och avslutande delen i dagens förskoletrilogi.* Det går fortfarande bra och bättre till och med. Julie har tröttnat på att vara blyg och istället lekt och haft roligt. J har varit förpassad till ett hörn för att var "tråkig".

.

Det är lustigt hur ens lilla älskling helt plötsligt kan bli en stor flicka från ena dagen till den andra. Det är som om bebis-looken har runnit av.

.

*Ni med specialintresse för Julies äventyr (dvs familj och vänner) kan fortsätta läsa på hennes blogg istället.

Tisdagstimmen...

...är i full gång och rapporteringen verkar bättre idag. Har just fått sms om att Julie leker i sandlådan. Viktig information som jag förstås omedelbart måste dela med mig av på bloggen!

Fortsättning följer...

Jahapp, det var väl bra...

Jo, det gick ungefär så här: Det gick bra. Jag har försökt pumpa J på information, detaljer om Julies timme på förskolan (det är två veckors inskolning i snigelfart, vår förskola har inte anammat den moderna tredagarsmetoden). Efter lite påtryckningar fick jag veta att Julie hade varit lite blyg och pappig och tackat nej till en plastvåffla som ett annat barn hade erbjudit henne. Ja, mycket mer än så var omöjligt att pressa ur J - trots korsförhör... Hoppas att tisdagstimmen bjuder på mer information. En mamma vill ju veta allt!

Första dagen!

Julie är van vid långa sovmornar med mig, att ligga och mysa en lång stund i sängen, äta frukost i en evighet och gå runt i pyjamas till långt in på förmiddagen. Idag var det väckning kl. 06.45, vilket hon inte var helt med på, dusch med pappa och en förvirring så stor att hon inte ens hann protestera. Nyaste kläderna på och sedan frukostera.

.

Så var hon dagisklar. Fast det heter visst inte dagis längre. Förskola ska det vara. Vi är inte alls oroliga över att hon inte ska trivas eftersom hon är mycket social. Julie var i alla fall riktigt glad när jag vinkade av henne och J (som sköter inskolningen). Hon liknade en liten nalle, inpacketerad i pälsmössa och luddig jacka.

.

Första dagen på förskolan idag. Min bebis har blivit en stor flicka! Jag återkommer med rapport om hur det gick...

Koketteri

Det är lustigt. Att det finns där redan från början, som om det vore medfött. Julie älskar att få nya skor, prova hattar och få på sig nya kläder. Hon struttar runt och känner sig fin. Hon tycker om att borsta håret, få låna min basker och hon har en hel skosamling som hon går igenom. Och jag ska tillägga att jag inte är en fashionista, så det kommer inte från mig.

Men vem älskar inte att känna sig fin? Och det är visst ingen skillnad om man är ett år.

Vi två...

Hur kunde jag ha sådan tur
som fick just Julie?
Att hon finns för mig att älska...

(Men just nu gallskriker min lilla ljuva varelse, måste gå...)

Julies dag hos mormor

Medan jag har våndats framför datorn har Julie haft mysigt hos mormor. Absolut roligast är hunden Tilly. Julie har bara bovvar i huvudet nuförtiden. Hon talar till och med om bovvar i sömnen...

Lilla barnet

Idag skulle Julie ha fyllt ett år, men som ni vet kom hon två månader och en vecka för tidigt och har därför redan hunnit bli 14 månader. Efter att jag har fått ett prematurt barn har jag insett att det är så många fler än jag. Nästan alla känner någon eller har själva fått ett prematurt barn.

20 dagar gammal, men egentligen skulle hon inte ha varit född än...

Av alla mycket för tidigt födda barn (den grupp som Julie tillhör) dör 1 av 12. Dessutom riskerar barn som föds för tidigt, men överlever, livslånga men.

Och av alla barn som föds läggs 10% in på neonatalavdelningen. Det kan bero på komplikationer som andningssvårigheter, gulsot, prematuritet etc.

Det är alltså en stor grupp det är frågan om. Ändå finns det inte tillräckliga forskningsresurser när det gäller nyfödda. Man vet t.ex ofta inte varför ett barn kommer för tidigt. Det finns idag inte något "botemedel" mot prematur födsel.

Det är oerhört viktigt att det finns forskningresurser för att förhindra att nyfödda dör eller får livslånga handikapp till följd av komplikationer.

Eftersom det saknas tillräckliga forskningsresurser idag har läkare, forskare och föräldrar startat en fond som heter Lilla barnet. Julies läkare är en av initiativtagarna till denna fond och jag vill vädja till alla er som läser denna blogg att bli medlemmar eller skänka ett bidrag till fonden. Ni kan gå in på http://www.lillabarnet.se/ och läsa mer om hur ni kan hjälpa till.

Julie solar solarium för att förebygga gulsot

När det gäller min egen historia har jag skrivit en hel del om mina känslor och rädslor här på bloggen, men egentligen har jag aldrig gått in närmare på Julies födelse. Jag har inte heller lagt ut många bilder på henne då hon var en liten fågelunge - av respekt för hennes integritet. Däremot har jag hemligstämplade inlägg på hennes egen blogg, skyddade av lösenord.

Om ni orkar - och om jag vågar - vill jag gärna publicera några av dessa inlägg här under hösten. (Och jag hoppas att vuxna Julie skulle samtycka.) Jag vill göra det för att dela med mig av en personlig upplevelse som tyvärr drabbar alltför många. Och då var jag ändå lyckligt lottad. Jag hade tur som fick en dotter som klarade sig så bra. Många har inte den turen och jag kan bara hoppas att vårt nästa barn föds friskt och fullgånget. Med min berättelse hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur det kan vara att få ett för tidigt fött barn och jag hoppas att det också kan bidra till att fler stödjer Lilla barnets fond.

Sockergris

Hur kommer det sig att ens lilla sötnos helt instinktivt sträcker sig efter det onyttigaste hon bara kan lägga sina stora blå ögon på? Jag vill påstå att jag är rätt ansvarsfull och nyttig och ändå vill min dotter provocerande nog helst äta glass framför min havregrynsgröt med hallon och blåbär i.

Jag undviker att köpa barnkläder med plasttryck på eftersom de kan läcka giftiga kemikalier. Jag köper, i mån av möjlighet, ekologiskt. Jag försöker ge Julie hemlagad mat. J suckar åt mig när jag vägrar ha trådlös telefon, trådlöst internet osv. Och så visar det sig att vi nästan sover under en 3G-mast. Tragisk ironi.

Men tillbaka till min kära sockergris. (Jag menar den lilla sockergrisen.) Innan hon ens visste vad det var kastade hon sig efter en mjukglass med en glupskhet aldrig tidigare skådad. Och hon kunde från flera meters håll se att den där munken i Js hand var något för henne.

J var så där lagom glad över att ha fått halva sin munk uppslukad av lilla prinsessan.

Har små barn en inbyggd godisradar?

Innan jag fick barn hade jag nämligen bestämt att mitt barn skulle minsann inte få några saker med tillsatsämnen. McDo var (och är - jag hyser fortfarande visst hopp om att Happy Meal inte ska bli Julies favoritmat) uteslutet. Men saken är att J redan har gett Julie en pommes frites. Ni förstår vilken katastrof. Hon älskade det nämligen.

Innan jag fick barn tänkte jag att jag skulle laga all mat själv. Mitt barn skulle aldrig få en barnmatsburk. Jag skulle baka bullar också eftersom min mamma aldrig gjorde det (hon var dock noga med nyttig mat). Jag skulle sy söta barnkläder och göra fantastiska fotoalbum. Men jag orkar inte leva upp till mina egna ideal. Nu handlar det mest om att jag ska överleva småbarnsåren.