Telefonen som försvann

Att det måste vara komplicerat i London hade man ju liksom förstått. Och man trodde att det var det man just hade varit med om när man äntligen fick kontraktet bara några dagar innan man hamnade på gatan. Men det var visst inte riktigt slut än. London är ju en stad av kaliber, en stad som inte är att leka med. Det måste ju bli lite nervpirrande, så där som på film, så där så att man känner att man har lyckats besegra en telefon eller nåt.

Problemen började (fortsatte) igår eftermiddag. Säljarens telefon var mystiskt nog plötslig avstängd. Kalibalik och vårt fel förstås. För vi hade ringt till telefonbolaget och sagt att vi skulle flytta sista augusti och telefonbolaget hade sagt "Visst, ni får telefonen om 10-14 arbetsdagar". Vad de inte sa var att de skulle avaktivera säljarens telefon omedelbart.

Men sedan visade det sig att så var det ju förstås inte heller för det var inte alls vårt fel eller telefonbolagets fel. Säljarens telefonnummer hade bara försvunnit någonstans i tomma intet och att telefonen hade slutat fungera hade med något helt annat att göra och inte med oss och absolut inte med telefonbolaget. Men det tyckte förstås inte säljaren som var rosenrasande. På oss. Förstås (telefonbolag är för stora att bråka med). Säljaren krävde att vi omedelbart skulle avaktivera flytten av vår telefon vilket skulle betyda att vi skulle vara utan telefon och Internet i nån en månad eller så.

Telefonerna gick varma mellan våra advokater och säljaren hotade med att inte lämna ut nyckeln till oss. Säljaren "had gone ballistic" enligt mäklarens egen utsago. Och där satt vi och såg på denna komedi från första parkett och undrade vad det egentligen var frågan om. Men man börjar bli van. Och eftersom säljaren redan lämnat nyckeln hos mäklaren strosade jag upp dit, hämtade nyckeln i alla fall och köpte en latte på Starbuck's.

Så har man blivit lägenhetsägare.