Med Parce qu'on ne sait jamais i bilen åkte vi mot Montpellier. Den första stora staden på länge och det kändes skönt. När jag bodde i Aix-en-Provence hann jag aldrig åka dit men jag hade några vänner som lyriskt talade om staden så jag har länge velat se vad det var frågan om. I mitt fall var det frågan om vackra hus, smala gränder, sitta på kaféer och gå i affärer. Vackrast (på de få timmar jag hann undersöka staden) var det gamla området Ecussion. Skulle gärna åka tillbaka till denna vackra stad som ligger alldeles nära Camargue och har Provence i öster.
3 kommentarer:
Trånga gränder är lite som att försvinna i staden, känsla av att hitta sitt eget även om det inte alltid är vackert i gränder. Men vackert kanske mer skall bestämmas av om hur många som vet om platsen istället för hur många som tycker den är vacker?
Älskar trånga pussgränder. De är lite mystiska. Det som är ens hemlighet kan vara vackert. Jag har en sådan där hemlig by i Provence som jag inte ens vill skriva om för jag är rädd att jag ska förstöra byn och minnet av den genom att belysa den för mycket.
Åh nu skall jag tänka på trånga gränder som "tryck upp mot stenmuren och pussa lite lätt"- gränder. Eller kanske "gå mitt emellan husväggarna hållandes hand och helt plötsligt stanna upp och vända upp och titta i ögon innan kyss". Hm, kanske hittar jag någon som tänker likadant i en gränd...
Skicka en kommentar