Varning!

Det djur jag är mest rädd för är krabbor och av någon anledning hade jag förträngt att sådana ens kunde finnas i paradiset. Men med förfäran läser jag om Coconut Crab som är en av världens största krabbor och bara kroppen kan bli ca 40 cm. Med ben kan den mäta upp till 2 meter! Den springer runt med kokosnötter som den lätt kan öppna med sina starka klor. Den har också rykte om att stjäla skinande föremål som silver. Och naturligtvis bor den på Seychellerna!

Även på golfbanan får man akta sig. För fallande kokosnötter och krabbor som snor golfbollar. Men som tur är spelar jag inte golf.

Baby guide for Dummies

J fick en bruksanvisning med sig från mödrarvården här i England. Det är en helt annan ton än i mina broschyrer. Det står bland annat:

"Things not to take [to the labour ward]:
Gameboy, Crate of beer, Stopwatch, Ear plugs"

"You shouldn't use a mobile phone whilst in hospital"

"Dilation doesn't just affect your pupils during a night out"

"Holding a newborn baby [...] It's not rocket science, but you don't want to look like you've been handed a live hand grenade"

"Watching your favourite football team on the box may be your way of unwinding, but it may not be relaxing for your baby!"

Att översätta sitt liv till seychellois

Vad tar man egentligen med sig till en ögrupp som Seychellerna?

Jag tittar på våra travar av saker som ska skeppas. En gigantisk widescreen-tv. Böcker. Brödrost. Sex and the City-skokartongen. Manu Chao ska visst sjunga på ön. David Bowie också.

Och så tänker jag: Går det att ta med sitt gamla liv? En espressomaskin t.ex. Finns det espressokaffe att köpa? Våffeljärn? Säljs det vetemjöl? Kokböckerna kommer i alla fall att samla damm uppe på vår engelska vind. Ingredienserna i kokboken och de som finns på ön kommer inte att stämma överens. Men vi kommer att pröva ny mat, nya smaker, nya stämningar, nya känslor.

Kan man överhuvudtaget ta med sig det europeiska livet till Seychellerna?

Bockar av...

Det är nästan handlingsförlamande när man tänker på hur mycket det är att göra. Och man skriver långa listor så att man tycker att man i alla fall har viss kontroll - tills man tittar på den och inser att man bara kan struka två saker på en hel dag.

Vi har högar av papper på golvet, överfulla kartonger, saker som ska upp på vinden, saker som ska skeppas, saker som ska flygas, saker som ska avslutas.

Jag vet inte hur, men om ett par veckor är det meningen att J ska sitta vid havet och smutta på en drink och jag ska sitta på ett café i soliga Stockholm i min nya vårkappa.

En första bruksanvisning till det nya landet

Jag tänkte att jag skulle vara organiserad och hade skrivit en lång att-göra-lista som vi skulle bocka av, men den glömde jag förstås så istället shoppade vi kläder och köpte en bok om Seychellerna.

Efter att ha förskjunkit i vackra bilder, google map och de få bruksanvisningar om vad ett Seychelliv innebär är det skönt att få rena fakta i handen. Förvisso i turistformat, men förhoppningsvis är det inte bara skönlitteratur.

Tror jag ska krypa upp i soffan nu med en kopp té och läsa om vad vi egentligen har gett oss in på.

Tack, älskling!

Jag måste bara skriva om hur stolt jag är över J. Att han, utav en massa sökande, lyckades kamma hem det här jobbet - trots att han var nära att graviddiskvalificeras på grund av mig. Nu ska han styra kliniken nere på Seychellerna och dessutom anordna kurser. Och jag kan ju se hur duktig han är, även fastän jag bara är lekman.

Jag är också glad över att han inte har varit sansad och realistisk. Jag vill inte leva med måtta!

I väntan på Godot

Det blev en sen kväll igår med våra vänner. Långsamt börjar man ta avsked av alla här. Som så många gånger förr. Det är ett ständigt hejdåande. Folk stannar inte här. För mig är London Heathrows sjätte terminal. Ett väntrum. Det är svårt att behålla vänner för alla flyttar förr eller senare. Nu är det min tur. Igen.

Det är därför det är så svårt att känslomässigt investera i London. Så ofta har jag undrat vad vi gjort här, vad väntat vi på. Och under tiden har jag bara levt på stand by. Ändå vet man att London är fullt av möjligheter, möjligheter som kanske inte finns någon annanstans och kanske är det dessa möjligheter vi har väntat på.

Ett par timmar senare...

...blommar körsbärsträden igen!

Aprilväder

Häromdagen var det ju 17 grader och sol och vi tog skogspromenader och vitsipporna blommade...

Clueless

Oj, vi har visst hyrt ut vår lägenhet till en känd engelsk skådespelerska! Det hade jag ingen aning om, har ingen koll på engelska kändisar om de inte är av megaformat.

Sista måltiden

Igår åt vi tapas på en medelhavsrestaurang. Det var kanske den sista middagen ute som J och jag hade tillsammans i London. Tyvärr tog det ett bra tag innan jag kunde njuta av maten. Först hade jag upprepade korsförhör med flera av servitörerna ifall någon av rätterna innehöll ägg (som jag är allergisk mot), sedan skickade jag ut maten för att den inte var upphettad nog (jag vill ju inte äta halvljummet lamm med listeria i!).

Rätterna dukades upp tillsammans med ett bröd som jag kritiskt granskade och frågade om det var ägg i. "Njaaa", svarade kyparen. "Det är inte ägg, men bara lite... ovanpå... så att det ska se glansigt ut..."

Efter att ha undvikit den katastrofen försökte jag lita på maten och till slut kunde jag väl också njuta av hur den smakade. Samtidigt försökte jag förklara min nya teori om Avsaknad av tyngd för J, men vid det laget hade han fått i sig tillräckligt med vin för att hans tankar skulle vandra iväg från mina som heliumballonger.

Högt på prioriteringslistan:

Bakmaskinen. Den ska förstås med till Seychellerna! J håller redan på att ordna med frakt.

1-2 glas vin i veckan?

Här i Storbritannien uppmanar man naturligtvis inte att gravida dricker alkohol, men det anses ok att dricka 1-2 glas vin 1-2 gånger i veckan. När jag var i Frankrike såg jag också gravida som drack. Här händer det att man ser gravida som röker. För mig känns det avigt, som om det hela inte riktigt går ihop, som om jag måste ha fått en tillfällig hallucination.

Men bortsett från mina invändningar mot de brittiska rekommendationerna tycker jag att vården här i London har varit förvånansvärt bra. (Jag får väl ha överseende med att barnmorskan inte förstår hur datorn fungerar och att mesta tiden av mitt senaste besök gick åt till att hon skulle kolla i bruksanvisningar för att kunna skriva in mitt blodtryck i deras datasystem.) Ok att stolarna i väntrummet kanske har trasiga armstöd, att det finns spackelfläckar lite här och var och att det mesta arkiveras i pappersformat. Men läkarbesök är gratis för alla och man kan få tid samma dag man ringer. Gravida får gratis medicin. Vi har fått VIP-behandling på akuten. I och för sig skickade vår indiske mäklare sin gravida fru till Indien för att han inte litade på den engelska sjukvården, men om jag ska summera mina egna erfarenheter från min tid här har det mesta med sjukvården varit positivt.

Enkel biljett till Stockholm, tack!

Nu har den första extasen lagt sig och man måste återinrätta sig i verkligheten. Vardagstråkigheterna har ingen aning om att man faktiskt ska till Seychellerna och inte alls har lust att ta itu med sprickor i tak, återbetalningar och annat som står på menyn innan vi reser.

Jag bokade min resa till Sverige igår. Enkel biljett. Och jag slipper ryanair. Jag kommer att anlända på Arlands precis som någon som rest långt ifrån. Denna resa kommer att vara slutet på London, jag kommer att resa hela vägen från mitt liv här. Det känns som en stor resa.

Oj, vad jag är lycklig!

Men ibland är jag bara så rädd att jag ska snubbla på min lycka och landa med platt fall - i Stockholm eller London eller nåt.

Det är konstigt. Exakt på den här dagen - den tredje april - för exakt ett år sedan inträffade något hemskt för J och mig. Och nu, ett år senare, är jag så lycklig.

Kan man verkligen ha sån här tur...?

Jurançon

Min tanke var att J skulle få en flaska Jurançon Sec till sin födelsedag igår, men vår vinbutik hade sålt slut så det fick bli en Gaillac Gaberlé Blanc Sec (jag ska inte låtsas att jag har en aaaning om vad det är för vin) som den franska expediten menade också var fantastisk.

Vi upptäckte Jurançon-vinet när vi reste i Frankrike i somras och det var det absolut godaste vita vin jag någonsin smakat. Första gången drack vi det på en fiskerestaurang i St-Jean-de-Luz. Det var gudomligt! Vinet produceras visst i en region som heter just Jurançon och ligger i Pyrénées-Atlantiques, i sydvästra Frankrike.

Vi firade Js födelsedag i lugn och ro, bara vi två, utan Jurançon. Det var meningen att vi skulle gå ut och äta, men vi tar det i helgen. Det har varit lite hektiskt de senaste dagarna.

Jag gör ingen Angelina Jolie...

Ok, kära läsare, nu ska jag göra er lite besvikna... Om ungefär fyra veckor ligger J på stranden med en drink i handen medan jag och bloggen vackert får vänta. Jag förstår om ni är otåliga, jag med. Det finns nog ingen som är otåligare än jag. J fyllde år igår och redan innan han hade hunnit öppna presenterna var jag så ivrig att jag höll på att berätta vad det var. Han var tvungen att stoppa mig. (Jag är en typisk tvilling förstår ni; rastlös, pratsam, otålig...)

Jag är relativt ävertyrlig av mig, men jag är inte dumdristig. Först var vi naiva och tänkte att jag kunde få mitt barn på Seychellerna, men sedan kom jag fram till att jag ändå inte var såå Angelina Jolie-cool att jag vågade föda barn i Afrika. Eller kanske - om jag hade haft en massa pengar och kunde flyga in den bästa specialistvården. Men eftersom jag inte har det åker jag till Sverige någon gång i månadsskiftet april/maj. Jag tar gärna chanser, men inga risker (eller... i alla fall inte dumma risker när det gäller viktiga saker).

Så, kära vänner, det blir ett litet mellanspel med betraktelser från Stockholm innan vi beger oss iväg mot ekvatorn. Svensk sommar är inte heller helt fel. Och jag, min familj och mina vänner ska hinna umgås sönder.

När jag och J rest i motsatta riktningar, mot norr och söder, kommer vi inte att ses förrän i augusti. Det blir förstås svårt att vara utan varandra, men det är en liten uppoffring med tanke på det liv vi sedan får tillsammans.

Uthyrt

Lägenheten gick i förmiddags. Vi lyckades till och med trissa upp priset (Hjälp! man har blivit en riktigt slipad säljare av att bo i London).

Så... är jag lite nostalgisk i alla fall? Nej. Eller inte än. Dock kommer jag att sakna vissa ting: Walkers "exklusiva" kycklingchips. En viss paté som jag inte får äta nu och som jag har bespetsat mig på att få proppa i mig någon gång i september. Alla restauranger som man kan äta på. (Eller inte. En pengafråga.) Dimmiga engelska kvällar. (Det är sant. Eller i alla fall kommer det att vara sant om ett par månader.) Ja, som ni själva ser är det en hel del...

Igår kom jag och J på att vi tycker att London är jättebra. För hade vi inte flyttat till London hade vi aldrig fått den här chansen. Och vi hade dessutom aldrig mötts. Så vi känner en plötslig tacksamhet mot London.

Detta har hänt:

Så till mina egna Breaking News... ok, kanske inte så breaking för alla (riktigt så egotrippad har jag inte blivit av mitt bloggande än). Låt mig göra en resumé av senaste tidens utvecklingar. Efter en ansökan, väntan, intervju och väntan skriver jag den 29 februari 2008:

(Urklipp från min dagbok)

Jag har väntat hela dagen på svar om S. och det har varit som att vänta på ett samtal från en kille som aldrig ringer. Jag kan inte återvända till London mentalt. Det är fängelse eller frihet. För varje timme minskar hoppet och klockan är 17:05. Allt beror på detta. Hela mitt liv, hela min existens.

(Ja, som ni märker är jag liite melodramatisk i min dagbok.)

Efter uteblivet svar i en månad och Vad är väl en bal på slottet-tankar hade jag dock återhämtat mig, lagt det hela bakom mig och hade ett pågående Sverige-återfall istället.

Men....

28 mars 2008

På Stansteds flygplats, på väg till Danmark, upptäckte J att han fått ett meddelande på sitt mobilsvar. Det var Mr S som hade talat in att J fortfarande konkurrerade om jobbet. De hade fått in massa ansökningar och intervjuade fortfarande. De skulle förmodligen höra av sig inom tre dagar. Tre dagar passerade och jag har inget tålamod så jag avskrev det hela (coolt och iskallt förstås.) Så igår kväll kl. 22.30 kom ett sms om att J skulle ringa dem vid tolvtiden nästa dag.

Klockan 12:00 nästa dag ringde den punktlige J till Mr S, men naturligtvis var Mr S upptagen med en patient och skulle återkomma om 5 minuter. Klockan 12:27, dvs i skrivande stund, smsar J: ”Intet nytt.”

Det ösregnar utanför och klockan är 12:36.

Klockan 12:38 ringer J, jag får nästan hjärtattack, men intet nytt.

Vid tvåtiden ringer J till mig igen. Han tror att han har fått jobbet. Mr S hade ringt tillbaka, frågat om J fortfarande var intresserad och när han kunde börja. Sedan ville han träffa J för en tidig middag i Knightsbridge.

Ett par timmar senare är det bekräftat: J har fått jobb på Seychellerna!

(Bilden är lånad härifrån)

Tick tack

Var hos barnmorskan igår. Hon skulle lyssna efter hjärtljuden, men h*n hade inte alls lust med det och försökte smita undan och sparkade argt på den där hjärt-lyssnar-grejen flera gånger innan man kunde höra hjärtat. "Det är säkert en pojke", menade barnmorskan. Tidigare under dagen gissade vår indiske mäklare på en flicka.

På kvällen kom ett par och tittade på vår lägenhet - redan innan den lagts ut på hemsidan. De gick runt i 2 minuter och sedan sa de att de ville ha den - redan innan de hunnit se köket. Dessutom ville de betala sex månaders hyra på raken. Vissa har pengar inser man... Men. För så klart finns det ett men. De vill bara hyra i ett halvår och vi skulle helst vilja ha någon som stannar lite längre. Men tiden tickar och vi har inte alltför många veckor på oss innan vi avslutar vårt liv här.

Breaking news

Jag vet inte om det är nyhetstorka eller vad det är frågan om, men BBC news har nu slagit nytt rekord i intressanta nyheter. I morse basunerade man ut på rubrikerna att folk köper mindre skokräm eftersom färre och färre putsar skorna.

Aprilskämt

Jag talade nyligen med min vän D i telefonen och berättade nyheterna. Hon blev väldigt exalterad. Sedan efter ett par timmar kom ett sms: "Haha! Det var väl inget aprilskämt?"

Nej, det är inget aprilskämt.

Raggsockor i alla ära...

Vi hade nästan bestämt oss för Stockholm. Jag trodde mina dagar som utlandssvenska snart skulle vara till ända. Men tydligen ska jag inte flytta "hem" än. Snö, yllesockor och brasmys i alla ära, men jag ska visst längre bort... Fast först en vända till norr där jag kan tanka skandinavisk sommar och stockholmsk skönhet.

Alldeles nyss var det Danmark, påsk och allt var som vanligt. När vi flög tillbaka till UK för bara några dagar sedan visste jag inte att vi bara mellanlandade. London är något mer vårlikt, några grader varmare, några breddgrader sydligare, men vi ska ännu längre bort... Fast för min del blir det alltså ännu en mellanlandning - i raggsockornas land - innan de nya äventyren börjar.

Om allt nu går enligt planen.

Men kanske vågar jag äntligen tro på att det verkligen kommer att ske. Kontraktet på vårt nya liv har signerats och jag vill att det ska vara oåterkalleligt.

Lycka och tvivel

Igår var hektiskt. En massa saker skulle ordnas, samtal skulle ringas, papper skulle skrivas. På kvällen proppade vi i oss upptinade lussebullar, æbleskiver och annat som vi hade i frysen.

Och mitt i all hektisk lycka började jag tvivla. Är detta verkligen möjligt? Kan jag verkligen få det där livet? Och ändå förbereder vi oss på det där livet. Vi förbereder oss på att hyra ut ett tre, fyra år gammalt Londonliv. Vi förbereder oss på en massa lycka och det gör mig rädd. Kan jag verkligen få allt det där? Kommer inte någon eller någonting ändå trycka på delete snart och rasera allting som vanligt?

Bye bye London?

Jag är fylld av lycka och förväntan! Jag har kanske äntligen avtjänat min tid här i London...

Tillbaka i London med proviant

Igår lämnade vi ett snöfläckat Danmark och landade i ett domedagslikt London med ösregn och en himmel som ett stort, mörkt blåmärke. Vi hade stängt av värmen så lägenheten var iskall när vi kom hem och vi försökte värma oss med pepparmyntste innan vi stupade i säng vid halv nio...

Idag är det soligt och medan jag för en gångs skull har städlust ska jag passa på att packa upp väskor, tvätta och försöka få lägenheten någorlunda representabel (jag saknar tyvärr en husmorsgen).

Vi har släpat med oss allt saltlakrits vi kunde utan att behöva betala för övervikt. Js kompis E som besökte oss i januari hade köpt 2 kg saltlakrits åt oss, plus att vi införskaffat egen proviant. Annan skandinavisk proviant vi kunde pressa ner var ost (är såå trött på cheddarost), oljor och hudkrämer.

Jag insåg härmomdagen att jag faktiskt mår bra. Jag känner mig inte bakfull med illamående och huvudvärk. Det känns inte längre som om jag ska kräkas på fisk, smält ost, kronärtskockor och London. Bakfylleveckorna är över!

Glad Påsk!

Æntligen insnøade! Igår kvæll hade de varnat før snøstorm och uppmanat folk att hålla sig hemma så vi gick en liten promenad i skogen och sedan satt vi hemma framfør brasan och spelade schack och væntade på ovædret som aldrig kom. Men i morse vaknade vi och allt var vitt så glad påsk på er!

" Insnøade"

Hæromdagen...

Snødrænkta påskliljor på Påskafton.

Suppestegogis

Det ær kanske inte helt lætt att gøra pr før Danmark nær det ær snålblåst, snøblandat regn och man befinner sig i ett helt døtt Århus som verkar ha slagit igen på skærtorsdagen. Sist jag gjorde pr før Stockholm var det sommar och vin vid Norrmælarstand.

1-0 till Sverige alltså.

Dessutom. Vad sæger de egentligen, de dær danskarna? Suppestegogis...? Hade varken klarat uttalet eller betydelsen om jag inte hade varit i sællskap av tre danskar.

Suppestegogis, någon?

Påsk i lilleputtland

Vackert, men kallt i Silkeborg

Jag ær mig i Danmark. Det ær riktigt kallt och det ska (førhoppningsvis) bli snø øver påsk. Det ær en helt annat kænsla att vara hær. Så snart man klev av planet och åkte genom skog och åkrar kænde man sig långt borta från London och den stress som liksom vibrerar øver hela stan vare sig man ær stressad eller inte.

Jag befinner mig i ett stort hus i en liten by på Jylland. Omkring oss ær det bøljande åkrar, små skogar, små sjøar och fler små byar. Allt tycks vara i miniatyr. Till och med Danmarks størsta "flod" liknar mer en å.

Det ær ær så tyst och stilla hær dær jag sitter och skriver. Jag hør bara en klocka ticka och utanfør fønstret stiger en blek sol upp. Det ær ett sådant dær hus med knarrande golv och stora tysta rum. På kvællarna sitter vi framfør brasan och dricker te. Det ær meditativt. London ær stort och Danmark ær litet, men ændå kænns det som om man får plats hær. Det ær helt fantastiskt att ha dessa ytor, att inte behøva krocka i køket.

Jag har åkt hit med øppet sinne. Jag har sagt till J att nu får han visa mig det bæsta av Danmark, gøra lite pr helt enkelt och jag ska førsøka ta till mig så mycket av landets lilleputtcharm som møjligt.

Glada nyheter

Vi hade bestämt oss för att inte ge julklappar, men något vecka före jul fick jag veta att jag var gravid så det var förstås den bästa julklapp vi kunde få! (Och på julafton fick jag i alla fall en present - en morgonrock i XL som J köpt till mig. Och som han nu går runt i.)

Har mått illa fram till nyligen, fått luktsinne som en hund (utan deras icke-fördömande nos för lukter tyvärr), haft avsmak för nästan all mat och sovit tolv timmar om dagen. Har knappt orkat göra någonting, men nu börjar jag återgå till mitt normala jag även om jag fortfarande har huvudvärk till och från...

Talade med en kompis i Sverige som nyligen fått barn och hon sa att det bara är att se på allt som ett enda stort skämt. Efter att ha läst om alla "biverkningar" i böcker (den ena värre än den andra) kändes det ganska skrämmande. Hon rekommenderade Best Friends Guide to Pregnancy som jag fick J att köpa åt mig (på den tiden orkade jag ju inte gå utanför dörren). Har nog läst hälften, men den är ganska läskig, måste lägga ifrån mig boken då och då...

Vi träffade några vänner i Islington i förrgår och jag orkade vara ute/vaken till 23:15 så det var fantastiskt! Regnet öste ner så vi tog taxi hem. Det har stormat ganska mycket här i London på sistone. Vårt lilla träd ute på balkongen håller på att ryckas upp med rötterna. Men idag tittar solen fram medan jag skriver detta...