Den första frågan vi fick när vi kom in i rummet var: "Vill ni veta om det är en pojke eller flicka?"
Och vi svarade ja.
Det var ett långt ultraljud och under tiden var det faktiskt inte ens det där med flicka/pojke som var i fokus över huvudtaget. Radiologen mätte hit och dit och barnet låg i fel position så att hon inte kunde se och jag fick vända mig hit och dit och snurra runt 180 grader på britsen, men barnet sov som en Törnrosa.
Sedan frågade radiologen igen om vi ville veta könet och igen svarade vi ja och hon började säga saker som "Jag tror att det är..." och "Det ser ut som en...", men hon sa det liksom så nonchalant att man inte riktigt visste om man kunde ta det på allvar. Det var som om hon talade om vädret. Jag hade förväntat mig lite mer upptrissat Hollywood-scenario än så, men hon mumlade mest och man kände sig som en vara på ett rullband medan hon försökte scanna in sträckkoden. Men det räckte ändå för att göra tillfället magiskt.
Sedan sa hon:
"Jag kan inte se nedre delen av ryggraden. Kan du gå ut och gå lite i korridorerna?"
Och jag gick runt i korridorerna och 10 minuter senare fick vi komma in igen.
Barnet låg och sov i samma position, men vi lyckades i alla fall skymta en liten uppnäsa innan hon sa att hon måste hänga mig upp och ner. Jag åkte bakåt på britsen och när jag nästan stod på huvudet kunde hon se hela kroppen. Allt såg bra ut. Jag kunde äntligen andas ut!
Jag åkte upp i horisontell nivå igen och radiologen frågade:
"Så... ville ni veta om det var en pojke eller flicka?"
Hade hon inte just sagt det för tio minuter sedan? Ja, vi ville veta.
"Ok, jag kan inte se för navelsträngen ligger för", konkluderade hon snabbt.
"Men du såg ju tidigare", protesterade vi.
"Jaha, men i så fall, håll fast vid det."
Jag fick resa mig, radiologen knappade lite på datorn och jag kände mig inte riktigt säker och frågade med hur stor sannolikhet hon kunde se om det var en pojke eller flicka.
"Ja, som alltid - det är 50/50."
Och vi svarade ja.
Det var ett långt ultraljud och under tiden var det faktiskt inte ens det där med flicka/pojke som var i fokus över huvudtaget. Radiologen mätte hit och dit och barnet låg i fel position så att hon inte kunde se och jag fick vända mig hit och dit och snurra runt 180 grader på britsen, men barnet sov som en Törnrosa.
Sedan frågade radiologen igen om vi ville veta könet och igen svarade vi ja och hon började säga saker som "Jag tror att det är..." och "Det ser ut som en...", men hon sa det liksom så nonchalant att man inte riktigt visste om man kunde ta det på allvar. Det var som om hon talade om vädret. Jag hade förväntat mig lite mer upptrissat Hollywood-scenario än så, men hon mumlade mest och man kände sig som en vara på ett rullband medan hon försökte scanna in sträckkoden. Men det räckte ändå för att göra tillfället magiskt.
Sedan sa hon:
"Jag kan inte se nedre delen av ryggraden. Kan du gå ut och gå lite i korridorerna?"
Och jag gick runt i korridorerna och 10 minuter senare fick vi komma in igen.
Barnet låg och sov i samma position, men vi lyckades i alla fall skymta en liten uppnäsa innan hon sa att hon måste hänga mig upp och ner. Jag åkte bakåt på britsen och när jag nästan stod på huvudet kunde hon se hela kroppen. Allt såg bra ut. Jag kunde äntligen andas ut!
Jag åkte upp i horisontell nivå igen och radiologen frågade:
"Så... ville ni veta om det var en pojke eller flicka?"
Hade hon inte just sagt det för tio minuter sedan? Ja, vi ville veta.
"Ok, jag kan inte se för navelsträngen ligger för", konkluderade hon snabbt.
"Men du såg ju tidigare", protesterade vi.
"Jaha, men i så fall, håll fast vid det."
Jag fick resa mig, radiologen knappade lite på datorn och jag kände mig inte riktigt säker och frågade med hur stor sannolikhet hon kunde se om det var en pojke eller flicka.
"Ja, som alltid - det är 50/50."
5 kommentarer:
haha, smart doktor! 50/50, det ar nog inga hoga odds pa det tipset! :)
Eh, jaha. Fan, nu blev ju JAG nyfiken!
Haha! Då är det bara att vänta... ;)
...meh...!
Det viktigaste är att allt såg bra ut! Men det hade förstås varit en kul bonus att få lite rakare besked när man väl hade bestämt sig för att man ville veta.
Skicka en kommentar