På jakt efter det hem jag flytt

Vi letar efter lägenhet i London nu. Långsamt, långsamt nästlar sig denna stad sig in i mig. London är svårt att lämna. Staden sätter klorna i en. Men det är av fri vilja jag stannar nu. Vi har en plan. Jag ska använda mig av London som en kampsportare, det vill säga jag ska utnyttja dess stryka. Nu är vi här och vi vill båda använda London som språngbräda. Så nu kollar vi på lägenheter att köpa. Vi åkte till lika olika områden för att sondera terrängen igår och när vi kom till Hampstead Garden Suburbs var det som att träda in i en drömskt idyll. Där vill jag bo och skapa mig en egen liten (tillfällig) oas i storstaden. Men det är dyrt förstås. London kostar. Och jag kämpar på med att försöka älska London. Jag kämpar med att göra det hemma. Jag cirkularar hela tiden omkring utan att kunna rota mig. Nu vill jag hitta mitt ankare. Jag är på jakt efter det hem jag flytt.

Igår var vi på After Ski i Camden. Imorgon är helgen redan över. Tillvaron rinner iväg.

I tandläkarstolen

Det var ett tag sedan jag tillkännagav mina tankar i bloggvärlden. När jag kom tillbaka till jobbet den där dagen efter att ha varit insnöad hade två i vårt team blivit avskedade... Jag löper dock ingen risk att bli uppsagd sa de.

I veckan var det alla hjärtans dag. Jakob överraskade mig med röda rosor på morgonen. Vi skulle laga middag hemma på kvällen, men Jakob fastnade i stan för tunnelbanan var avstängd vid Oxford Cirkus. Sedan när han väl kom hem var vi så trötta att vi bara åt vad vi hade i kylen. Men det var mysigt ändå.

I fredags vad jag hos tandläkeren, d v s hos Jakob. Jag blev faktiskt nervös av att sätta mig i stolen och att Jakob skulle kolla mina tänder. Men det var faktiskt den bästa behandligen jag fått! Och det säger jag inte för att jag är partisk, utan det gick så snabbt och smärtfritt! (Jag hade i och för sig inga hål.)

Dagen därpå var jag tillbaka i tandläkarstolen - denna gång som "modell". Jakobs chef hade hyrt in en fotograf för att ta nya bilder till sin hemsida och jag fick agera patient. Om man inte hade tandläkarskräck innan så fick man. Där skulle jag sitta och gapa i tandläkarstolen, med mina tänder uppförstorade på en skärm och en massa människor med munskydd omkring mig och en fotograf som tog bilder.

Efteråt flanerade Jakob och jag på stan en stund, åt turkisk mat på en restaurang på James Street och gick vidare bort mot China Town där man förberedde sig inför det nya året - grisens år. Vi shoppade också och jag köpte ett par jättefina skor på Noa Noa.

Idag har vi gjort en femårsplan för framtiden. Det kändes bra att få styr på sitt liv i alla fall i tankarna och veta litegrann vart man är på väg. Det har länge känts som om jag famlar i blindo och bara befinner mig här i London av en slump. Nu försöker vi pressa mening ur London och vår tid här och genast kände jag hur jag kunde börja njuta av att vara här. Jag känner att jag kan njuta av London om jag känner att det inte är på livstid.

Insnöade i ett vintervitt London

Jakobs önskan slog in - det blev "snöstorm" (tur eftersom han kom hem vid midnatt). Jag skulle försöka ta mig till jobbet, men tunnelbanan var avstängd och de flesta bussarna inställda. Jag stod och väntade på bussen i 45 minuter innan jag gav upp och gick hem igen. (Måste erkänna att jag inte var jätteledsen över det...) Så Jakob och jag hade en mysig dag, insnöade i London. Det var Narnialikt i vår trädgård . På nyheterna talar de om det "fruktansvärda vädret" och om att det har komit "hela 6 cm snö!". England står lamslaget. De flesta har inte kunnat ta sig någonstans och de har varnat folk för att ge sig ut och köra om de inte måste. I helgen ska det visst bli översvämning. Man kan ta de meteologiska utsikterna här i England med en nypa salt, men inte konsekvenserna av dem...

Snöstorm på väg?

Det ryktas om att det ska bli snöstorm imorgon. Jakob är på puben och räknar iskallt med att bli insnöad imorgon så att han kan sova ut. Vore faktiskt ganska skönt att bli insnöad.

Det är underligt att läsa sitt eget liv filterat genom bloggen. Mitt dagboksskriveri blir lidande. Dagboken är som filmen och bloggen som reklaminslagen som kommer in och avbryter. Ibland kan jag nästan bli avundsjuk på mitt okomplicerade bloggjag och bloggliv.

Jag har blivit så van vid att konstant vara bland människor att det känns konstigt att vara ensam. Jag är en social person, men jag älskar också att vara ensam. Jag kan inte skapa om jag inte får avskärma mig från verkligheten ett tag.

Snart kommer Jakob hem från puben. (Jag vet att det kan kännas tidigt, men med engelska pubmått är det bara två timmar kvar till stängning och folk har redan hunnit sitta och klunka öl i fem timmar.) Vi får se om vägarna snöar igen så att Jakob får återhämta sig imorgon...

Om musik, litteratur och vår husmus

I fredags efter jobbet var jag i en hemstudio nära Earls Court för att lyssna på lite musik. Nu är det meningen att jag ska komponera ihop lite grejer. Det var så länge sedan jag skrev musik att jag inte vet om jag kommer ihåg hur man gör. Jag får prestationsångest och blir nästan avundsjuk på mitt yngre, ambitiösare jag. Men jag hoppas inspirationen låter sig inspireras av lite pianoklink senare idag... Kanske kan London blir mer spännande sett ur ett mer musikaliskt perspektiv.

Igår var vi i Oriental City och åt. Vi har också handlat upp oss på asiatiska råvaror. Annars har vi bara tagit det lugnt. Jakob har faktiskt läst ytterligare sex sidor på min favoritbok Brott och Straff. Han har ungefär kommit halvvägs nu - men det har tagit drygt ett år. Det är en av världens mest lästa böcker, men alla man talar med tycks ha något medfött motstånd mot Dostojevskij. Varför det? En gång när jag satt på planet till London frågade en engelsman mig varför jag läste Idioten, om det var p g a studier och när jag förklarade att det var av fri vilja kunde han knappt tro att det var sant.

Till mer triviala ämnen: Jag kan nu avfärda alla speklationer om vem som ätit chokladen. Jakob tog musen på bar gärning. Dessvärre blev Jakob räddare än musen så den slapp undan.

Utflykt i England

I helgen övergav vi London och körde västerut. Först stannade vi till vid Stonehenge. ”Stenarna” låg utplacerade mitt på ett fält, men då det begav sig var denna plats skogsbeklädd. De uppfördes gradvis från 3000 f Kr. Man vet inte riktigt vad Stonehenge var till för, man kan använda den som solur eller kalender. Det kan ha varit en plats där man dyrkade solen, men den tycks också knuten till döden. Hur man lyckades frakta stenblocken långväga ifrån och sedan resa dem är ett mysterium. Den största väger omkring 45 ton, det vill säga lika mycket som sju elefanter.

Efter Stonehenge bar det av mot Shaftesbury i Dorset. Det var en sömning lantidyll. En vägskylt med ett krokigt gammalt par med käpp varnade för gamlingar redan vid infarten till centrum. Gold Hill, en liten backe med 1700-talshus, var otroligt idyllisk med utsikt över de böljande Dorsetkullarna.

Gold Hill

Vi åkte vidare mot nästa idyll – medeltidsstaden Sherborne. Denna stad var faktiskt ännu mysigare och livligare med marknad och folkvimmel. Sherborne har - för mig - mycket mer atmosfär än London. Det eldades i husen och luften doftade gott av röken. Jakob och jag fantiserade om hur det skulle vara att bo där. Men jag vet ju inte riktigt vad jag vill. Ena sekunden vill jag bo på landet och bara skriva. Nästa sekund känner jag mig som en riktig storstadsmänniska som får klaustrofobi vid blotta tanken på att bo mitt ute i ingenstans som en pensionär. (Men ibland är jag ju ändå som en ”pensionär” i London.) Småstad – storstad? Vilka är fördelarna/nackdelarna?

Kyrkan i Sherborne

Dagen avslutades i Bournemouth (via siamesiska tvillingstaden Poole). Vi åkte förbi några enorma villor. Sådana där gigantiska man kan se i USA. Det var som att komma till Hollywood. När vi anlände till Bournemouth centrum och bara såg det vid den glittrande strandremsan och de lyxiga hotellen i kvällsmörkret tyckte vi att vi hade kommit till Franska Rivieran. Men dagen därpå var det inget speciellt. Den långa sandstranden är säkerligen packad med människor om somrarna, men annars var staden en besvikelse.

Januaristranden i Bournemouth

Mus i vårt hus

Jakob har fått sitt horoskop nu. Vi har suttit och druckit vin och lyssnat på cd:n. Det stämde mycket bra. Så nu är Jakob på gott humör (han är just nu ute i köket och sjunger). Han planerar till och med salsakväll på fredag.

För övrigt har vi insett att vi har en mus i vårt hus. Den har nämligen mumsat på vår choklad i skafferiet. Jag skulle ta lite choklad med kola i häromdagen men upptäckt att någon hunnit före. Men musen är inte så förtjust i kola, utan har bara nafsat lite i kanten. Däremot älskar den vit chokad. Den har ätit upp en halv chkladkaka!

Annars fortskrider Londonlivet som vanligt. En ny vecka med massor att göra på jobbet. Inget spännade att berätta. Det verkar vara lågsäsong för äventyr just nu.

"Rånad"

Igår hade Jakob och jag ettårsjubileum. Vi åt middag på Café Rouge i Highgate Village. Idag har vi varit på Frankrike-mässa vilket förstås gjorde mig till en nostalgisk frankofil igen... Jag stod och drömde framför bilderna på små stenhus med vinrankor och hängmattor i trädgården. Att jag aldrig ska bli avprogrammerad på Frankrike.

Efter vårt lilla besök i pseudofrankrike var det meningen att jag skulle shoppa. När vi sedan skulle tillbaka till bilen var den spårlöst försvunnen! Vi såg oss omkring men det hade gått upp i rök. Då såg Jakob att han av misstag hade pakerat den där det bara var boendeparkering. (Vi tyckte väl att det var för bra för att vara sant med gratis parkering ett stenkast från Oxford Street.) Det var bara att promenera bort till Park Lane för att lösa ut bilen. Det blev nog den dyraste parkering någonsin. £50 för parkeringsboten och £150 för bortbogseringen av bilen fem minuter senare. Allså nästan 3000 kr sammanlagt!! Är det inte att råna människor? En schweizare som råkade ut för samma sak menade att England inte var en demokrati och att i Schweiz, där man röstar igenom allt, skulle detta aldrig kunna ske. Men, men... £200 senare begav vi oss i alla fall hemåt. £200.... tänk vad man skulle kunna använda de pengarna till... En weekend i Paris, kläder, 30 biobesök...

I cannabisens dimmor

Idag besökte jag en kompis i Finsbury Park som håller på med musik. Han bor i en liten studio med loft. Cannabisröken slog emot mig när jag kom in. På golvet satt några italienare och fransmän med cig mellan fingrarna, reggaepuppa på huvudet och lyssnad på beats. Jag slog mig ner på en madrass och lyssnade på tunisisk hip hop och fransk rap. Min vän spelade upp fragment av idéer som vi ska jobba med. Alla höll på med musik eller konst. Det var som att träda in i en helt annan värld. Den påminde mig lite om den franska. Jag försökte snappa upp atmosfären, men blev snart snurrig i huvudet av all passiv cannabisrökning.

Tanken är att jag ska utgå från några beats och försöka finna en melodi till dem. Det är tänkt att bli någon blandning av soul, jazz och hiphop. I bästa fall, om vi lyckas mixa ihop något...

Igår var jag på pub med mina arbetskamrater. I en genuint engelsk miljö, fast med vår nordiska betraktelse på det hela. London kan verkligen vara vad som helst - flera lager, flera liv. Man lever i staden, men man upplever bara en bråkdel av den för den rymmer så mycket.

Skridskoåkning och körsbärsblom

I söndags åkte jag och Jakob skridskor i Hampsted Heath tillsammans med fyra vänner. Det var stjärnklar himmel. Under dagen hade det varit strålande sol och fågelkvitter. Det var trevligt att åka skridskor och göra lite vintriga saker. Men samma dag upptäckte vi att lökarna i vår trädgård sprungit ut och grannens körsbärsträd står i blom...

Igår smattrade regnet utanför fönstret. London försvann bort i dimman. Några timmar senare var det sol och vårkänsla på gatorna. Idag hör man ett svischande ljud som viner utanför. Det stormar. Väderpresentatören höll på att blåsa bort på tv imorse.

Annars är senaste nyhetsstormen i Storbritannien Big Brother (kändisversionen). Nyheterna om att några deltagare är rasistiska och mobbar Bollywood-stjärnan Shilpa Shetty har spritt sig ända till Indien där de bränner dockor. Nu har det nått parlamentsnivå och till och med Tony Blair har uttalat sig.

Svenskar genom danska glasögon

När man lever med en dansk får man plötsligt en annan syn på sig själv. De gemytliga danskarna har många fördomar om svenskar. Eftersom jag får inside information i det lilla danskkollektivet här i England så kan jag avslöja lite danska tankar om oss:

• Svenska språket låter som ett berusat svammel (detta kommer sig av att de flesta svenskar danskarna stöter på är svenskar som tagit sig över bron för att berusa sig på billig öl).

• Svenskar är (trots att vi låter som alkisar) heliga (för att vi inte dricker som danskar, har systembolaget, inte får köra bil med alkohol i kroppen, har lagstiftat "bort" prostitution osv).

• Svenskar är tråkiga, medelmåttiga och plikttrogna (enligt dansk källa i Odense).

• Alla svenskar har "svensker hår" (dvs hockeyfrilla).

• Svenskar går i "flinkeskole", dvs är plikttrogna, aggressionshämmade och politiskt korrekta - därför dricker vi omotiverat mycket när vi är utomlands. (Danskarna däremot kan skryta med att de dricker mycket hela tiden).

Hmm.....

Fotnot: Min pojkvän och hans syster bedyrar dock att detta är köpenhamnarnas fördomar om svenskar och att jylländarna inte alls håller med...

Londons historia

Vi har varit på Museum of London idag för att se tidens lagringar på den plats vi nu bor. Lustigt att tänka sig att det funnits en massa romerska bad här en gång i tiden. Och att London en gång sett helt annorlunda ut. Staden brann nämligen ner år 1666. Elsvådan startade i kungens bageri och spred sig snabbt. På fyra dagar hade 4/5 av London blivit till aska. Det var också kallare tider. På 1600-talet frös Themsen och människor hade marknader och spelade spel på isen. Man fick se en rekonstruktion av en 1800-talspub och kunde snabbt konstatera att det inte hänt mycket på den fronten. Att gå in på vilken lokal engelsk pub som helst är som att gå in på en 200 år gammal pub. Tiden har stått stilla.

London består egentligen av en massa små städer som med tiden smältit samman. Det förklarar varför det kan kännas som om man befinner sig mitt i en stad fastän man egentligen är långt ute i förorten. Alla områden har sin kvarterspub, sina restauranger, sitt uteliv. Det är som ett smörgåsbord av städer. Kanske är det därför som London ibland kan framträda som en splittrad stad för mig. London är på något sätt gränslöst. Man märker faktiskt inte var London tar slut och var nästa stad börjar.

Efter vårt museibesök gick vi på Nando's och åt. Jakob var inte så imponerad av deras peri-perisåser, men jag är helt såld på dem. Men det är riktigt stark portugisisk mat. Sedan gick vi in i en hälsokostaffär och köpte nyttigheter som torkade aprikoser, müsli och pumpafrön. Det var väl ett anfall av dåligt samvete efter vår KFC-frossa igår... "Dessvärre" ska vi snart hänge oss åt Grand Marnier-flamberade bananer à la Jakob...

Global uppvärmning

Påskliljor i södra England, newyorkare som solar sig i 22 gradig värme, engelska januarikvällar som är varmare än en vanlig juliafton i London... Vad är det egentligen som sker? Kommer vintern snart att gå till världshistorien som ett minne blott och snö och skidåkning bara bli tillgängliga i artificiell tappning på något nöjesfält?

Vi ska åka skridskor i Hampstead Heath på söndag. Kanske i 15 gradig värme för jag hörde nyligen att det ska bli komma in ännu en varmfront över de brittiska öarna.

Jag är humanist och inte alls hemma på naturvetenskapliga ämnen, men jag är förstås oroad över klimatförändringarna. Tyvärr kan jag inte komma med några kvalificerade motargument när olika teorier lanseras.

Här är en teori om den globala uppvärmningen som lanserades på mitt jobb: Det är inte främst miljöförstöring som bidragit till växthuseffekten utan det är jordens lutning mot solen som ökar.

Här är en annan teori som jag kallar ”isbitsteorin” eftersom det var en whiskey on rocks som triggade igång diskussionen: Påståendet ”Om polerna smälter blir det översvämning” avfärdas enligt isbitsteorin som hävdar att det inte blir någon skillnad eftersom fruset vatten har större volym än flytande vatten. Om isen smälter blir vattenmängden alltså mindre och detta kommer att kompensera den extra vattenmängd som blir om Antarktis (som är en landmassa) is och de ca 10% is som ligger ovan vattenytan på Nordpolen och Grönland smälter.

Fotnot: Isbitsteorin kommer från Lennarts far. (Lennart menar dock att hans far inte i stånd till sådant filosofiskt tänkande så det kan hända att den ursprungliga källan är en annan.)

Panda

Detta har inget med London att göra, men jag kan inte låta bli att sprida dessa gulligheter!

Även vardagen blir vardag

För 500 dkr (!) har vi just fått reda på Jakobs födelsetid av landsarkivet på Jylland. Så nu kan jag ställa hans horoskop och se vem jag verkligen är tillsammans med...

Jag måste erkänna att vardagen i London inte har varit så där supercharmerande som jag inbillade mig häromdagen. Det är inte längre nyhetens behag att gå på dessa regniga gator. Så jag tror inte att jag ska belasta denna blogg med dagens oinspirerande Londonbetraktelser.

Middag i Camden

Igår var vi på middag hos Lennart och Salima i Camden. Det var trevligt. Vi bjöds på en Jamie Oliverinspirerad lax med ansjovis och spanskt vin. Mycket gott. Salima är från Barcelona och Lennart är Jakobs gammal klasskamrat från Danmark.

Det var trevligt att vara lite social och träffa Lennart och Salima. Jag har ju ibland en tendens att glömma bort den yttre världen och istället drunkna i mina tankar, idéer och projekt. Tyvärr var jag så utmattad efter min två dagar långa arbetsvecka att jag inte orkade gå på den där salsabaren i Camden som vi hade talat om. Jag som längtat så efter att dansa salsa... Inspirerad av Let's Dance har jag till och med gett Jakob privatlektioner i vårt vardagsrum för att försöka skapa min alldeles egna danspartner. Men jag var tvungen att göra en Askunge och åka hem strax innan tolvslaget för att krypa under täcket och somna...

Vardagen i utlandet

Vi har storstädat hela lägenheten. Inte så intressant, men London har övergått i Liv. En sak som alltid fascinerat mig med att bo utomlands och inte bara turista är just vardagen. Jag minns när jag flyttade till Frankrike och var tvungen att göra tråkiga saker som att fixa bankkonto, telefon, handla i matvaruaffärerna etc. Jag kände mig bara lyrisk över att ha trängt bakom turistandet och in i vardagen. För mig var det spännande att känna att jag hade ordnat en lägenhet och ett liv i ett annat land. Att jag på något sätt hade förfranskat till mig själv och mitt liv med tråkigheter.

Det är lika fascinerande första gången man märker att man har vardagliggjort dubbeldäckare och andra "exotiska" engelska vanligheter. Just det där att ta det för givet, att det har blivit vardag är det fascinerande.

Jag älskar förstås lyxen att resa till ett nytt land och bara njuta av godbitarna, men jag skulle ännu hellre vilja bo ett tag på olika platser för att verkligen uppleva det som invånarna i just det landet upplever. Jag skulle vilja bli italienska, amerikanska eller argentinska ett tag. Naturligtvis kommer man alltid att stå kvar med ena foten i Sverige, det är ofrånkomligt. Men just detta dubbelseende - att se ett land inifrån och utifrån på samma gång - är en märklig upplevelse. Och när man sedan återvänder till Sverige på semester har det också blivit främmandegjort. Att bo utomlands ger en inte bara en bild av andra länder, det ger en också en ny bild av sitt eget land.

Fredag

Nya dagar. Tiden går så fort. När man var liten kändes tiden så långsam, men så var också ett år en fjärdedel av ens liv då man var fyra år. Tiden är alltså relativ och krymper verkligen med åren. Det var ju det man blev varnad för av de äldre när man klagade över att det var så långt till nästa jul.

Men att denna vecka har gått fort och att det redan är fredag är inget jag klagar över.

Jag borde kanske läsa engelska böcker, se engelska filmer för att komma i stämning och ta omvägen via fiktionen för att skaka lite liv i London. Eller så ska jag bege mig ut i verkligheten, gå på alla de där musikalerna och muséerna som jag tänkt – roligheter som hänger över mig som ett dåligt samvete. (Jag är ju kulturvetare och måste leva upp till mitt namn! – Utöver mina socialantropologiska studier av engelsmän förstås...) Jag har i alla fall bestämt mig för att jag denna vinter ska åka skridskor på Somerset House eller National History museum!

Sushi i London

Tillbaka på jobbet före soluppgången. Ok, så tidigt var det inte. London har ju också rätt korta vinterdagar.

Åt sushi i Golders Green igår. Det var en lustig restaurang. Vid första anblicken såg det ut som om folk satt på kuddar på golvet och åt i japansk stil, men sedan förstod man att det var golvet som var upphöjt omkring borden och att man satt på det upphöjda golvet som på en stol, men med benen nere på det urspungliga golvet. Det var som om det hade karvats hål kring borden för oss oviga västerlänningar som inte kan sitta på smidigt japanskt vis. Tror dock att det skulle vara aningen svårt för äldre att sitta på detta europeiserade vis. Man fick försöka ta sig upp med hedern i behåll utan att se ut som en ovig elefant i ett glashus.

En gangsterlik kille står i en matvaruaffärer och så råkar man knuffa undan honom med sin överfulla matvagn och väntar sig en väpnad attack. Men. Han tar ett skutt åt sidan och utbrister "Oh! I'm sorry!" som om det vore hans fel. Engelsmännen är (ofta) så artiga. Skandinaver känns aningen bryska i jämförelse. Men ibland kan människor här vara så slipade och artiga att man knappt känner att det finns en verklig människa bakom. De avslöjar inte sitt jag utan man måste plöja sig igenom lager av polerad yta. Eller så är de "öppet" skämtsamma och "avslöjande" om sina festarvanor och liknande, men egentligen har de inte sagt mycket mer än de vanliga engelska klichéerna om sex och öl.

London i två versioner

Igår natt flög jag in över London. Det var alldeles molnfritt och man såg glittrande öar av ljus under sig. Jakob och jag möttes på flygplatsen, vid bagagebanden. Alltid dessa flygplatser. Jag gjorde 12 resor förra året. Det kan låta som ett lyxproblem (och det är det också!), men det är lite utmattande. Som barn drömde jag om att resa, vara på ständigt resande fot.

Jag tror att min inställning till London har färgats starkt av då jag bodde här första gången 2004. Jag hade ett jobb där jag arbetade 12 timmar om dagen, av London såg jag inte mycket. Jag kunde egentligen ha befunnit mig var som helst på jorden. Jag hade inte tid att gå ut och besöka alla de där pubarna man hade hört så mycket om och jag hade inte råd att gå på alla rolig musikaler, besöka alla spännande restauranger.

Jag flyttade runt sex gånger inom loppet av fem månader. Jag delade rum med kackerlackor och olika människor, blev utkastad av en svartsjuk, sinnesjuk man som blivit besatt av mig och tvingades övernatta på svenska kyrkan... Till slut fann jag i alla fall ett 5 kvm "stort" singelrum i Fulham. Jag delade lägenheten med några australensare. Det var ren lyx att ha sitt eget rum (även om jag betalde mer för det än jag gör för min 67 kvm stora lägenhet i Stockholm)! Jag kände mig entusiastisk över att bo i Fulham med alla små pubar och barer som jag lovat mig själv att jag skulle besöka.

Dessvärre regnade det in genom taket till mitt rum så jag blev tvungen att ställa koppar runt om på golvet och de fylldes snabbt med vatten. Elementet fungerade inte heller och eftersom engelsmännen inte verkar kunna isolera sina hus eller har fönster med fler än ett glas frös jag konstant och drabbades av bronkit två gånger. När några bekanta till mina flatmates hade haft sex i min säng medan jag var på besök i Sverige kände jag att det var nog. Det fanns inget privatliv. Det kändes som om man levde i någon Big Brother-tillvaro. Jag gav upp London och flyttade hem till Sverige.

Och så är jag nu åter här igen och gör ett nytt försök... Men på helt andra premisser. Detta är en andra version av London. Jag bor med min pojkvän nu i en normal lägenhet (som förvisso kostar löjligt mycket) och min tillvaro är mindre kaotisk. London har fått en ny chans. Jag måste återupptäcka London och låta de gamla minnena dö.

London är underbart i små doser. Jag älskar weekend-staden London. Men ska man bo bra i denna stad måste man vara rik. Det är min subjektiva upplevelse av London. Men jag vet att det finns en massa att upptäcka med London och det är spännande att se staden genom andras ögon! Och kanske kan jag någon gång lära mig att älska denna stad på dess egna villkor...

Året som gått

Under dessa sista timmar av 2006 funderar man förstås över året som gått och gör bokslut. När jag ser tillbaka i 2006 års backspegel kan jag konstatera att det har hänt en del i mitt liv. Jag har flyttat tillbaka till London, förlovat mig och börjat ett nytt jobb!

Hoppas att det kommande året blir spännande och händelserikt med en massa roliga förändringar. Helst förändringar i den stabiliserande riktiningen... Jag har svävat runt i tillvaron alltför länge nu.

Jag får önska alla ett Gott Nytt År!

Tomhet

Stockholm är ofattbart tomt på människor. Man går på öde gator. Solen segar sig upp mellan nio och tre, sedan är hela staden mörklagd.

London är ett myller. Man kan knappt ta sig fram i folkvimlet på Oxford Street. Men så bor det också ungefär lika mycket människor i London som i hela Sverige.

Jag håller på att tömma min lägenhet på innehåll så att någon annan kan hyra den medan jag (tillfälligt) lever mitt Londonliv. Det går inte att leva i två världar parallellt. Jag måste välja - bort. Det är lite tungt att alltid leva detta lätta, flyktiga kappsäcksliv. Även fastän jag har ett hem i London så är det inte ett liv jag kan investera i eftersom det är så tillfälligt. Så tillfälligt och så i andra hand att jag inte ens kan sätta upp något på väggarna. Men jag är inte nostalgisk över Sverige. Jag nostalgerar på en framtid någon annanstans. Om man nu kan nostalgera framåt...

Trött på London

Jakob säger att han har börjat tröttna på London. Kan man bli trött på London? Det har sagts att den som är trött på London är trött på livet... Jag har alltid varit trött på London, ända sedan första gången jag flyttade dit 2004. Men man "ska" liksom älska London. Speciellt om man är ung.

London är en stad bland alla dessa städer som bär en kosmopolitisk aura över sig, som bara genom sitt mytomspunna namn lockar. Innan jag själv emmigrerade dit kunde jag tänka namnet för mig själv och drömma mig bort till någon diffus värld där det hände saker!

London, New York, Paris... Till och med i det skyskrapsstora och imponerande N.Y. kunde jag känna att "här skulle jag kunna bo och höra hemma". Och i det vackra Paris... Men London är en splittrad upplevelse. Jag intar ännu staden i form av fragment. Staden är för utspridd för att greppa. Den flyter hela tiden ut och övergår i något annat. Den utgörs av människor på tillfälligt besök. Den tycks vara i konstant rörelse.

Och så säger Jakob plötsligt att han är trött på London och jag känner omedelbart hur hela världen åter öppnar sig för mig.

Människor som ser på mig utifrån får ibland för sig att jag är rastlös, att det är förändringen jag söker. Men jag söker efter det konstanta. Ett hem. För jag vet att London bara är ett "i väntan på...". I väntan på livet, på det riktiga livet som ska börja, inte denna pseudotillvaro, denna låtsaslek att man har ett hem, att man har en stad, att man har ett land.

Men alla dessa människor som älskar London... Tala om hemligheten! Var finns magin? Jag skulle vilja se på London genom deras förälskade blick. Jag bor i London, på en fantastisk plats sägs det, men jag förstår det inte. Och det är inte för att jag är trött på livet. Det är för att jag söker efter ett annat liv...

Rundt om juletræet

Så här går det till på danskt vis. Jakobs syskonbarn Hjalte och Mathilde dansar kring granen.

Tilly vill ha julgodis

Min lilla älskling har fått nys på chokladasken...

Annandagen

Mormor och mamma

Julafton 2006

Julafton var trevlig och inleddes med glögg. Jag hade lagat en gigantisk kalkon, potatis, morötter och palsternackor i ugn, gräddsås i engelsk stil och Janssons frestelse i svensk. Vi hade också sallad och kålgryta. Till efterrätt var det en favorit i repris - Christmas pudding. Det fanns förstås också svenska gamla klassiker som saffransbröd och chokladask.

Tilly studsade förstås upp och ner av glädje. Man såg hennes svarta nos dyka upp här och var kring matbordet som en hajfena då hon vädrade kalkon. Hon vaknade munter redan på morgonen och trippade runt med hög svansföring och tindrande ögon hela förmiddagen som om hon hade julstämning.

Min mormor var pratglad som vanligt. Hon är nyss fyllda 80 år och har just kommit hem från Afrika. Hon berättade om en giftspindel som hon hade haft i sitt sovrum. Den var stor, brun och luddig. De kryper visst upp i taket och firar sedan ner sig över sitt offer och biter sig fast och suger blod. Som tur var hade en vän till henne kommit på besök och blixtsnabbt krossat spindeln under sin fot med ett krasande ljud i riktig James Bond-anda.

Jag skulle ha klippt min mormors dokumentärfilm, men det hinns inte med eftersom jag åker tillbaka till London i början på januari och hon inte har sållat i det 20 timmar filmade materialet.

Igår låg jag helt utslagen i min säng efter julen, men jag börjar återfå mina krafter idag. Jag har inte ens haft speciellt mycket aptit. Jakob berättar om matorgier borta i Danmark. Igår satt de i timtal och åt julefrukost. Det verkar mer traditionellt och Fanny och Alexanderaktigt i Danmark (i alla fall mätt med mina Jakobinska erfarenheter). De dansar till och med kring granen! Dans kring granen verkar man i det närmste ha rationaliserat bort i Sverige - i alla fall i mina umgängeskretsar. I luthersk, spartansk anda hade vi inte ens en julgran hemma hos mig, men det berodde inte på något svenskt sparsmakeri utan helt enkelt på att jag kommit flängande från London och inte haft tid att köpa gran och dekorera för ett par dagar innan jag flyger iväg igen. Dessutom skulle granbarr vara en mardröm i min gamla lägenhet. Allt barr skulle hamna i springorna mellan träplankorna.

God Jul!

Nu kommer jag att gå in i köket och inte komma ut på ett tag... Jag kommer praktiskt taget att vara fjättrad vid spisen fram till julafton så jag får passa på att önska alla en riktigt god jul!

Fotoalbum från ett juligt London

I avsaknad av London lägger jag in några nostalgiska stämningsbilder från förra gången jag bodde i London. (Det är inte precis så att jag saknar London speciellt, men jag är i avsaknad av julstämning...)

Jag försöker bestämma mig inne på Starbucks.

I ett vintrigt Covent Garden.

(Photos: Vinesh Naidoo)

London - Stockholm

Den täta dimman som legat som ett tjockt täcke över London har orsakat kaos i flygtrafiken. En massa flyg har ställts in från Heathrow, men som tur var skulle jag flyga med lågbudgetvarianten från Stansted.

Jag lämnade vårt hem kl. 9.30, fastnade på tuben i tunneln mellan Hampsted och Golders Green i tjugofem minuter. Som tur var var flygbussen också försenad. Väl på bussen kunde jag luta mig tillbaka och läsa gårdagens London Lite. (Det mesta just nu handlar om vem som seriemördat prostituerade i Ipswich.) Även denna resa tog längre tid än väntat. Den mjölkvita dimman gjorde att man knappt såg var bussen var. Man hade bara några meters sikt och det enda jag kunde se vid sidan av vägen var de allra närmaste träden och buskarna vid vägrenen. Allt annat försvann in i dimman. Det är lite deckaraktigt i London just nu...

Ankom i alla fall i någorlunda god tid till flygplatsen. Jag hann slänga i mig en varm macka och en latte på Starbucks innan jag måste skynda iväg till gaten. Sedan var planet ungefär en timme försenat. När vi väl startade hade jag förväntat mig de vanliga kilometertjocka brittiska molnen att ta sig igenom, men vi trängde snabbt igenom dimman som knappt nådde över hustopparna.

Spenderade mina timmar i luften på att läsa Marie Claire och Smärtan av Margurite Duras. Och nu - 10 timmar senare sitter jag i min lägenhet. (Den som säger att London bara är ett stenkast bort har aldrig flugit med Ryanair.) Börjar tröttna på denna skytteltrafik. Har åter släpar mig själv och mitt bagage uppför fyra trappor utan hiss. 22 kg närmare bestämt.

Det kändes nästan lite vemodigt att landa i Sverige. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske för att det inte är mitt längre. Det kändes underligt att åka på välbekanta vägar, att veta precis var man befinner sig. Essingebron, Pampas, Tomteboda, Karlberg. I London är jag bara någonstans, men kan inte riktigt säga var jag är i förhållande till allt annat. Jag kanske finner mig själv placerad i East Finchley eller High Barnet, men jag kan liksom inte lokalisera mig och svänger jag bara av på en sidogata är jag helt lost.

Nu sitter jag i min lägenhet som sägs tillhöra mig med hela sitt innehåll, men det känns främmande. Det påminner nästan om ett museum. Jag hoppas att jag kan fylla det med musik, värme, dekorationer, mat och glädje till jul!

Minced pie

Det är frost ute när jag går till jobbet i gryningen. När man pratar bildas rökbubblor och jag vill nästan springa till tunnelbanan för att fly kylan. Och snart ska jag till Sverige för ännu mer kyla. Har hört rykten om att det kommit ett tunt täcke pudersnö över Stockholm. Hoppas att det blir en vit jul för kyla utan snö är meningslöst.

På jobbet bullar man upp med kakor och godis. Nästan varje dag är det någon som har med sig en liten "treat". Idag har vi bjudits på varma mackor till frukost, colakarameller och minced pies. Minced pies har för övrigt ingen ting med kött eller minced beef att göra som en av mina svenska kollegor trodde. Han frågade om de innehöll Halal-kött (kött som slaktats enligt muslimska principer). Men minced pies är helt vegetarisk - innehåller bara frukt. Det är fruktansvärt sött och påminner lite om Christmas pudding.

Engelska toaletter är ett kapitel för sig. Det finns oftast bara en kran för kallt vatten och en annan separat kran för varmt så det är bara att välja mellan att skållas eller förfrysas. På jobbet har vi lyxen att ha en normal kran, men däremot kan man bara spola i toaletterna med 15 minutersintervaller. Så lång tid behöver de nämligen för att återhämta sig. Vi har två damtoaletter för hela vår våning där det kanske jobbar 70 personer.

Imorgon åker jag till Stockholm, så Jakob och jag ses inte på två veckor...